Friday, February 19, 2010

Sibylla och Mac

Vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar orkar man inte alls. Vissa dagar är det ingen idé att ens försöka.
Men idag ställde jag mig ändå i kön på McDonald’s för att testa den nya menyn. Inte dumt alls faktiskt!
Men jag tycker ändå att Big Mac fortfarande smakar bäst.
Sekreteraren håller dock stenhårt på att Teriyaki Chicken Burger är den bästa hamburgaren som Mickey D’s någonsin har släppt.
-Kyckling!? Det är ju inte ens en hamburgare.
Inget slår dock en 150 grams Sibyllaburgare med västkustsallad och rå lök. Jag tror bestämt att det är dags att börja fila på en franchise-idé med Sibylla i Manictown.

Saturday, February 06, 2010

AC/DC och söndagsrevy

En annan har ju fixat biljetter till ACDC alltså! Två stycken.
En hel del olagligheter och mutor involverat. Arenasäte endast 9 rader från scenen. Fan, jag kommer att ha Angus Young’s svett stänkade över mig.
Tyckte det vore precis lagom dags för Junior att bli skolad i ett stycke riktig musikhistoria för män. Han fyller snart två. Bästa födelsedagspresenten någonsin!
Men när jag läste det finstilta på biljetterna, så var det som att få en våt trasa slängd i ansiktet. Åldersgräns 6 år!? -Kom igen nu och ge mig ett jävvla brejjk!
-Så var det kört då!
Sekreteraren hörde min frustration och erbjöd sig att ta Juniors plats.
Efter en lång överläggning med mig själv, så gick jag motvilligt med på att ta med mig henne i stället.

Dagen efter steppar hon in på mitt kontor och säger tack, men nej-tack.
Hon visste inte vilka ACDC var och efter att surfat på nätet så är hon nu skolad nog att göra bedömningen att ACDC inte var något för henne.
-"Were you seriously considering taking Junior to listen to that garbage?!" -Ytterligare en våt trasa i ansiktet.
-"Well, I had yet to mention it to Mrs.Shadow though", svarade jag.
-"At least that’s comforting to know! No sane parent would make their kids suffer ACDC".

Lite ACDC skadar väl ingen? Snarare tvärtom. De rockar fett, trots att de är närmare 60 bast nu. Brian Johnson är ju till och med 62!
-Kids? Det står ju klart och tydligt att 6-åringar får följa med och 6-åringar är väl kids? Ska kolla publiken och se hur många knattar som finns bland åskådarna.
Nu har jag alltså åter igen en biljett över.
Till och med mina manliga kollegor skrattar och uppmanar mig att "have fun" när jag frågar om de har lust att gå på ACDC.
"Sådan musik är för bönder och rednecks", var det till och med någon som sa.
Jaja, det är väl därför som de spelar i Manictown då, för utsålda arenor tre dagar i rad! På den arenan spelar bara de bästa! Så det så!
-Fjantar!, de vet inte vad de pratar om.

En hel månad kvar, men helt inställd på ACDC och peppad som satan kom jag hem från jobbet för att få ytterligare en våt trasa i ansiktet.
-"Håll söndagen öppen!", uppmanade Mrs.Shadow, "Vi ska på söndagsrevy – Disney on Ice", ...på samma arena som ACDC ska spela.

Friday, February 05, 2010

Baseball and fires

Mitt kontor är beläget ganska högt upp i en skrapa och jag fördriver ofta tiden med att titta ut över staden i stället för att jobba.
Vid horisonten kan jag se en aldrig sinande ström av flygplan som landar och lyfter från inrikesflygplatsen. Lite snett åt vänster ser jag nästa skrapkvarter skjuta upp i höjden och motorvägen som slingrar sig fram mellan byggnaderna.
Åt andra hållet ser jag bergskedjan som ligger som en borgmur runt staden.
Hav på ena sidan och ett bergsmassiv på den andra. Mitt emellan ligger ett ordnat kaos som kallas för Manictown.

Även denna dag satt jag och tittade ut över staden medan jag försökte spinna häftstift på mitt skrivbord. Någon som har lyckats med det förresten?
Vinterluften var ovanligt klar och sikten flera mil bättre än under de varmare månaderna.

En liten rökpelare letade sig upp mot skyn och jag tänkte inte mer på det. Det är vanligt att folk eldar sina gamla högar med höstlöv, trots att de bor mitt i staden.
Men rökpelaren blev allt mer intensiv och snart bolmade svart rök upp mellan höghusen. -En jävligt stor lövhög!, tänkte jag medan jag äntligen lyckades få ett stift att ställa sig i sin rotation. -Gotcha!
När jag tittade tre sekunder senare så slog röda lågor upp i luften.
Aj då, tänkte jag. Det är nog ingen lövhög trots allt.
Jag sträckte mig efter telefonen, men såg samtidigt hur brandbilar redan plogade sig fram genom trafiken nedanför. Någon hade redan klarat av den biten.
Jag lutade mig i stället tillbaka i stolen och betraktade infernot och kalabaliken på utsidan.
Det är helt tyst på mitt kontor, inget ljud hörs utifrån, men jag kunde ändå föreställa mig tjutande sirener och folk som skrek åt varandra.
Klockan var 10:32.
Trots min utsiktspost, så såg jag inte riktigt självaste point zero, utan endast det som skedde runt omkring. Gator spärrades av, slangar drogs kors och tvärs och nyfikna människor stod i grupper bakom polisens gula tejpsnibbar. Genom mitt inramade fönster var det som att se en stumfilm på storbilds-TV.
Sekreteraren kom in på mitt kontor och ställde sig på första åskadarplats hon med.
-"How many fire engines do you think they need?", frågade hon när brandbil nummer 13 i ordningen rusade uppför gatan.
-"Enough to make their job more complicated", sa jag, -"...which they are so good at in this town".
Som vanligt, alla vill bara väl, men med allför många kockar, så lägger de krokben på varandra i stället.
Efter runt 40 minuter verkade branden vara släckt och endast en "lövhögs-rökpelare" slingrade sig 50 meter upp i luften tills vindarna slog sönder den.
Det finns alltid saker att titta på i stället för att jobba!

En halvtimmes möte och sedan var det lunchdags.
Sekreteraren sticker in huvudet och säger, -"That was some fire, huh! Waddya wanna eat?"
-"Smoked salmon", svarar jag. "No, just kidding! How about some noodles?"
Vi har ett favoritställe som vi brukar gå till när vi inte har det alltför tajt med tid. Ungefär 10 minuters gångväg. De serverar en gudomlig nudelsoppa.
-"Great!", säger sekreteraren, "Let me just go an get my coat".
Det var strålande solsken ute. Det hade regnat något under natten och solen glittrade på den blöta asfalten.
Luften var frisk och vi bestämde oss för att ta en omväg genom parken. På andra sidan parken stod det fortfarande brandbilar och gul tejp spärrade ännu av vissa gator.
-"Can we pass here?", frågade jag en brandman som just höll på att rulla upp slangar.
-"Visst", svarade han, "...men det är fortfarande blött på marken". Han sneglade på min sekreterares Jimmy Choos.
-No problem! Vi duckade under tejpen och fortsatte vår promenad alltmedans vi pratade om den stackars familjen som förmodligen hade blivit av med sitt hus, minnen och personliga tillhörigheter.
Hungriga som vi var, småsprang vi medan vi rundade det sista hörnet och kom in på gatan där vårt favoritnudelplejs låg. -LÅG, i ordets rätta bemärkelse!
-WTF!!! Ett stort svart hål i fasaden var allt som fanns kvar av restaurangen.
Vi stirrade bestört på varandra och utbrast med fasa, -"Papa-san!"

Den gamle mannen har serverat oss i flera år och alltid varit en inspirationskälla med sina kloka ord.
Vi rusade fram till det som en gång varit hans restaurang och kikade in bland de svartabrända bjälkarna.
En person gick omkring och rotade bland ruinerna. -"Papa-san!", ropade vi och såg ett sotigt ansikte vändas emot oss.
Vi andades ut och det var med stor lättnad som vi kunde konstatera att han var oskadd.
-"Hello", ropade han tillbaka. -"You come for FRIED noodles, yes?", och så bröt han ut i ett gapskratt.
-"Papa-san, what happened?", frågade jag.
-"Nothing happened, just all of a sudden BOOM!", svarade han med ett skrockande.
Han var på gott humör i alla fall. Alltid positiv, precis som vanligt.
"I retire!", sa han och satte sig på en delvis bränd stol.
-"At least I managed to save this". Han visade oss en fotoram som han höll under armen. -"1956, just after the war".
I ett urblekt foto stod Papa-san stolt uppställd bredvid en av Manictown's största idrottsmän genom tiderna.
Hans idol höll armen om axlarna på honom. De var båda klädda i basebolluniformer.

Papa-san hade också spelat baseball, fast på amatörnivå, berättade han.
-"Good times...., good times", mumlade han medan han strök sot från fotografiet.
Plötsligt skrattade han högt.
-"Wanna know funny thing, yes?", utbrast han och tittade på oss.
Vi nickade båda två.
Han skrattade lite till och sedan berättade han, -"When I played baseball, people had nickname for me..., -They called me Fireball".

Tuesday, February 02, 2010

Chapter 11

Min utan tvekan största klient gjorde en "chapter 11" förra månaden.
Normalt så skulle det betyda att jag kan packa kappsäcken och dra till grönare nejder, men i Manictown så betyder detta i stället för katastrof, nya möjligheter och chanser för expansion. Detta talar rakt emot allt jag har fått lära mig om affärer.
Vi har haft det på känn de senaste två åren, men ändå har vi fortsatt göra affärer med dem.
När väl "chapter 11" träder i kraft, så kan leverantörer glömma sina pengar, eftersom företaget skyddas från fordringar från kreditbolag och leverantörer.
Dock icke så i detta fallet och det är just därför som vi har fortsatt att föra affärer med dem trots deras överhängande risk för konkurs.
Som sagt, för några veckor sedan lämnade de in ansökan om chapter 11 och redan denna veckan har det bett oss om nya offerter.
Staten har steppat in för att hjälpa dem bli lönsamma igen (vet inte om de någonsin har varit lönsamma dock) och allteftersom nya strategier radas upp, så förväntar vi oss nya affärer.
Nu jobbar vi för fullt för att komma upp med nya designer och logistiklösningar för att effektivisera hela deras organisation.
Det är en otrolig chans för oss. Alla deras svagheter, som jag har pekat ut under alla dessa år, får vi nu en direkt möjlighet att fixa till, till vår egen fördel.

Min sekreterare är också mer involverad än hon någonsin har varit och hon kom t.o.m. in på mitt kontor härom dagen och påpekade att hon faktiskt inte ens har tid till att måla naglarna längre. Så här seriöst har hon aldrig jobbat tidigare och jag förstod att hon har börjat ta del av nya arbetsuppgifter när hon frågade mig om var snabel-@:et var placerat på våra västerländska tangentbord.
-"Usually, I only hit REPLY", förklarade hon sig. Det verkar vara helt nytt för henne att skriva till någon som inte redan finns inloggad i hennes adresslista.
Det hjälper ju inte heller att hon har klistrat Hello Kitty-dekaler på varenda tangentjävel.
Jag visar henne på mitt eget tangentbord, -"Right here!"
-"Comprender", svarar hon och gör honnör. -Japp, hennes nya kille är från Spanien...

Monday, February 01, 2010

Iphone

Min sekreterare har länge haft en Iphone och hon sitter alltid och pillar med den.
Själv har jag varit skeptisk, eftersom jag har en mycket bra och portabel dator, samt ogillar spel.
Häromdagen lekte jag lite med hennes Iphone och förstod ganska snart att det kanske inte var en sådan fånig pryl ändå.
Jag knallade därför ner till närmsta telefonbutik och skaffade mig ett exemplar av 32GB:en.
I en vecka har jag nu installerat en massa "apps", som det så käckt heter, och lärt mig använda manicken.
Jag tror att jag har installerat och provat minst 6 olika GPS-apps innan jag till slut hittade en som jag gillade.
Ni ska veta att mycket tid har lagts ned på detta endast för att komma till slutsatsen att jag med största förmodan aldrig kommer att använda GPS.
Så nu kan jag ägna mig åt att installera andra apps som jag förmodligen inte heller kommer att använda, -matrecept och dylikt kanske...

Tuesday, January 19, 2010

Suddgummi

Jag suddar ut min vassa kommentar på sekreterarens senaste draft och skriver dit en snällare variant.
Med radergummit i handen blir jag medveten om hur litet det har blivit med åren.
-Tänk er hur livet kan gestaltas i ett radergummi!
Detta radergummi är av standardvariant som används inom företagets väggar. Jag fick det, med en massa annat kontorsmaterial, när jag flyttade in på mitt kontor för snart 15 år sedan.
Jag ser hur suddgummit sakta tynar bort, blir mindre och mindre och allt svårare att greppa.
15 år av mitt liv har raderats ut och det som återstår är knappt en tredjedel av radergummit.

...och med ett radergummi som trofast har följt mig i 15 år, så kan ingen anklaga mig för att vara slösaktig i alla fall.

Smart hoj!

Jag har alltid gillat smarta uppfinningar och kombo-prylar.
Kan inte bli så mycket bättre än det här.


Saturday, January 16, 2010

Elektricitet

Gott nytt år, som sagt!
Vi är tillbaka i verkligheten och civilisationen igen.
Jag vet inte om jag hade pallat med en vecka till i paradiset. Man kan bara få så mycket av kokosnötter, underbara solnedgångar över horisonten och svajande palmblad... suck.
Vi hamnade på vårt stamställe, ett litet personligt hotell som ligger precis vid havet.
Vi låg och tittade på solnedgången från vår Jacuzzi och situationen hade kunnat vara oändligt romantisk om vi inte hade haft en mycket högljudd, batteridriven leksaks-grävskopa bredvid oss.
Junior uppskattade inte solnedgången lika mycket som han uppskattade de lokala leksaksbutikerna.
Alla var nöjda i alla fall. Mrs.Shadow fick några fria dagar att våldgästa duty free-butikerna, medan jag såg till att Junior inte drunknade.
Vår enda stress var att Junior inte riktigt uppskattade det lokala köket.
Han tyckte det mesta passade bäst på golvet. Efter en veckas vistelse kunde vi konstatera att man faktiskt kan överleva på endast pommes frites.
Vi var på semester och orkade inte tjata om maten. Han fick äta det han ville. En och annan cupcake slank också ner. Vi intalade även oss själva att färskpressade fruktjuicer var bra för kroppen, om än kanske inte för tänderna. Semester!
Kan tilläggas att Juniors pressade juice kostade dubbelt så mycket som min Heineken.
Nu är han i alla fall tillbaka på strikt diet igen. Han har bytt ut sina pommes frites mot ris.

Under min tystnad så har för övrigt inte så mycket hänt här. Några fler banker har gått omkull och några fler är arbetslösa.
Min bransch har varit på väg utför det senaste decenniet, men ändå kallar vi oss för vinnare. Konstig analys, men vi har faktiskt klarat oss ganska bra.

Vänner har blivit pappor och mammor och nu när man kan börja jämföra, så är jag övertygad om att Junior är en riktig ängel.
Vi pappor träffas fortfarande regelbundet på våra favorithak, men i stället för djärva urringningar och korta kjolar, så diskuteras blöjmärken.
Jag är liksom först i den senare truppen av oss att få barn, så många av mina vänner söker tröst och råd hos mig.
Mina råd till dessa nyblivna pappor brukar vara:
1. Köp en Tefal elkittel på flera tusen kilowatt för snabb uppkokning av vatten.
2. Köp en elmadrass för kalla nätter, för ungen kommer att sparka av sig täcket, med påföljd att du får springa upp och ner hela natten för att lägga tillbaka täcket.
3. Köp uppladdningsbara batterier och laddare, för alla leksaker kräver ju batterier numera.
4. Köp en universal fjärrkontroll som kan användas till alla elprylar. Sätt fast den med kardborreband högt upp någonstans, alternativt förvara den i kassaskåpet.
5. Köp en portabel DVD spelare om du inte vill se på Byggare Bob och Mumintrollet jämt och ständigt.

Det flesta pappor brukar kontakta mig ganska snart igen och fråga mig om jag har lust att komma över och byta ut alla propparna i deras proppskåp...
Så det hela kan summeras med: - Ring elbolaget och be att de pumpar in mer ampere i proppskåpet.

Palm

Monday, December 21, 2009

Säsongshälsning

God Jul hela bunten!
Vi drar utomlands (en konstig benämning eftersom jag redan befinner mig utomlands) över jul och nyår och är tillbaka i början av januari igen.
Eventuellt börjar jag blogga lite smått igen, eftersom Junior numera har bestämt sig för att han klarar det mesta själv.
Den dagen han måste börja deklarera kan han bara drömma om min hjälp. Då ska jag påminna honom om att jag inte fick hjälpa till att lägga tågspår för hans nya Thomas-lokomotiv.

Thursday, July 30, 2009

Där satt den!

Jag har letat överallt utan att kunna hitta något. Ingenting på internet heller.
Jag ser nu min chans till en alldeles utomordentligt smart uppfinning som ingen har ännu har utvecklat. En alldeles ny produkt, som hela världen har gått och väntat på.
Kromade navaxlar för kontorsstolar kan vänta, för nu är det pizza på burk som gäller. -Det ni! Nu ger ni fan i att sno den idén.

Wednesday, July 29, 2009

Matlängtan

När jag har varit hemma i Sverige och kommer tillbaka till Manictown, så finns det alltid en speciell maträtt som jag är extremt sugen på. Något som jag inte har kunnat äta medan jag varit i hemma Sverige.
Min gom, tunga och kropp trängtar efter det och min svärmor får alltid samma svar varje gång hon hämtar upp oss på flygplatsen och frågar om det är något speciellt vi vill äta till middag.
För all del, -potatis, brunsås, falukorv och min mammas hemlagade mat är inte helt fel, men det blir för mycket av det goda liksom.
Manictown har väldigt mycket gott att bjuda på, - Inhemsk mat, asiatisk mat och kulinariska upplevelser från all världens hörn.
Så jag förstår inte varför folk tycker att jag är konstig när det första jag vill sätta tänderna i är en stadig Big Mac!

Tuesday, July 28, 2009

Dittan och dattan

Japp, det har gått några månader sedan jag senast var aktiv här. Det har varit fullt upp med jobb, barn och diverse annat.
Men faktum är att inget kräver så mycket tid som ett litet barn. Hade jag vetat det innan, så hade jag ändå inte tvekat, men man får verkligen upp ögonen för hur viktig man är för sitt barn.
De ser och lär av sina föräldrar och plockar långsamt upp förmågan att fungera socialt.
Junior är väldigt fascinerad av ögon. Han tycker om att peta i dem. Gärna då någon annans ögon.
Det har gjort det ganska jobbigt för oss när han ska leka i sandlådan med andra barn.
Men vi har nu äntligen lyckats pränta in att det inte är socialt acceptabelt att peta folk i ögonen.
Han kopierar allt jag gör.
Ett jobbrelaterat problem gjorde att jag på skoj dunkade huvudet i köksbordet i frustration. Junior är nu lite dummare än tidigare, för han bankar huvudet i allt hårt han kan hitta sedan dess.

Han har ett överflöd av energi som bara måste levas ut. Om han inte är trött på kvällskvisten, så är det jag som får ta med honom till parken och leka, trots att klockan är 23. Många grannar har höjt på ögonbrynen vid åsynen av en liten knatte som leker med spann och spade i en kolsvart lekpark vid midnatt, men de ska bara veta att vi förebygger väggbankade klockan 3 på natten på det viset.
Det har varit extra jobbigt den senaste veckan, då han har haft en grym jetlag. Självklart har inte heller vi fått någon sömn.
Flera gånger förra veckan blev jag abrupt väckt av min sekreterare som kom in och sparkade på min stol.
-"Do you want a coffee?"
-"You just gave me one",
svarade jag sömnigt.
-"That was three hours ago!"
Shit! Så lätt att somna i tre timmar med händerna på tangentbordet och 3000 sidor med jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj.

För övrigt är det prima liv här i Manictown. Termometern visar 35 grader och 93% luftfuktighet. Som bäddat för att gå klädd i kostym. Rena rama helvetet!
Det var dessutom så dåligt väder i Sverige, så jag sitter här och letar efter resor till Micronesien eller liknande, som revansch.
Marshall Islands, -låter mysigt med 35 grader och 95% luftfuktighet. Resa bokad. -Jag måste vara dum i huvudet!
Lovar att inte knalla runt på playan med kostym i alla fall.

The Herald

Jag har annullerat min prenumeration på min dagstidning – International Herald.
I början så ville jag ha den till morgonkaffet, men i och med att morgonkaffet avskaffades för några år sedan, så tog jag den enbart för att se sofistikierad ut när jag bar den under armen.
-Men nu är det slut med det!
Jag råkade plocka upp en gammal kopia från december och såg att de fortfarande förmedlar exakt samma nyheter.

Monday, July 27, 2009

Uppfinn något!

Idag placerade jag en liten bit post-it under sekreterarens optiska mus. Det var inte uppskattat.

Jag sitter här och funderar på framtiden. Jag måste göra något drastiskt för att bli rik som ett troll.
Att hålla på med vanliga affärer, som jag gör, har aldrig gjort någon rik.
De flesta människor som är snuskigt rika sitter ofta på en revolutionerande uppfinning, eller något patent. Jag måste uppfinna något!
Men avtrubbad som man är, så ter sig alla smarta prylar redan vara uppfunna.
Tror ni att det finns någon marknad för en vänsterhänt hammare?
Kromade navkapslar för kontorsstolar är faktiskt ingen dum idé alls när jag tänker efter.

Saturday, July 25, 2009

Charles de Gaulle flygplats

Det finns få platser här i världen som jag avskyr mer än Paris internationella flygplats. Jag försöker alltid undvika flygplatsen som pesten, men ibland är alternativen begränsade och jag måste ta tjuren vid hornen och tillbringa tid på denna deprimerande plats som Gud glömde.
Det går an när man reser i affärer, men när man reser med ett litet barn så är varje sekund en pina.
En mer ineffektiv, tråkig och självmordsframkallande plats, med usel service, är svår att hitta på jorden. Moskvas flygplats är som Edens trädgård i jämförelse.

Efter 12 timmar i luften klev vi av planet på Charles de Gaulle för att slå kål på 4 timmars transit. Gott om tid kan tyckas, men shit happens på Charles de Gaulle.
Det första vi gjorde var att söka efter en barnkärra till Junior. Han är inte stor, men 10kg är tungt om man ska gå och bära i 4 timmar.
Inte en barnvagn så långt ögat kunde nå.
Vi frågade markpersonalen var de fanns någonstans, men de svarade bara att de fanns utspridda över flygplatsen, utan någon särskild uppsamlingsplats. Alla två barnvagnar stod förmodligen på terminal 3 dit det tar ungefär två ljusår med diverse bussar. En rullstol stod intryckt i ett hörne vid en gate. Jag testade att sätta Junior i den, men den var alltför stor för att Junior skulle kunna sitta i den. Hjulen ville inte heller samarbeta och drog åt var sitt håll. -På en rullstol! Idioter!
Jag fick till slut fatt på en vanlig bagagerullare som kunde ta vår carry-on och satte Junior överst. Sedan riktade vi in oss på nästa projekt – att hitta en toalett med skötbord. En bagatell kan tyckas i Sverige och Manictown, men icke så på Charles de Gaulle.
Försökte följa en karta på en vägg, men insåg snabbt att varken kompass eller GPS skulle kunna kommunicera med den kartan. Fick i stället uppsöka en informationsdisk, vilken också tog cirka 20 minuter att hitta. Damerna i informationsdisken ville inte bli avbrutna i sitt privata samtal och de såg allmänt irriterade ut när jag faktiskt ställde en fråga. Det kan tyckas att de borde veta var toaletter för blöjombyte fanns, men alla tre var tvungna att rådfråga en uppvikbar karta innan de kunde konstatera att sådana toaletter fanns i Terminal 2 E och F, på andra sidan jordklotet.
För att komma dit fick vi först ställa oss i kö tillsammans med hela Zimbabwe och Malawi för passkontroll. Det är dock inget att göra något åt. Vi kommer från ett icke-EU-land och måste därför först invandra innan vi tillåts access till ett skötbord. Drygt en timma senare var vi igenom och satte kurs mot terminal 2F, som ändå låg i rätt riktning till vår förbindelse i Terminal 2G. Efter åtskilliga kilometer med buss och till fot genom terminaler var vi framme vid 2F. Till vår glädje fann vi en skylt som visade vägen till en toalett med skötbord. En kort hisstur tog oss till andra våningen där skötbordet skulle finnas.
Väl framme upptäcker vi att toaletten är under renovering. Målarpytsar står på golvet, men vi ser inga arbetare.
Ner i samma hiss igen och sedan bort mot nästa toalett som kunde erbjuda skötbord. Den senare toaletten var en kombo för både spädbarn och handikappade personer. Gott om plats, men dessvärre var lampan trasig. Junior är inte så pryd av sig, så jag stod och höll upp dörren medan Mrs.Shadow bytte blöjor på honom.
Alla var åter igen torra och vi bestämde oss för att uppsöka en restaurang som serverade annat än bara död kreatur mellan torra brödskivor.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort. I ena änden av terminal 2E hittade vi en food-court som serverade färdig mat som de slevade upp på papperstallrikar. Det såg allt annat en aptitligt ut, men vi orkade inte leta längre.
Frun valde något asiatiskt lappskojs med ris, medan jag valde curry och ris. En stor Heineken till mig och vi kom upp i 38 Euro.

Efter denna synnerligen utsökta måltid var vi klara för nästa projekt, att ta oss till terminal 2G. Vi följde skyltar, men blev misstänksamma när de visade oss mot utgången och ännu en passkontroll. Något måste vara fel här...
Det enda felet visade sig vara att jävla terminal 2G ligger typ 3 kilometer ifrån de resterande terminalerna, trots att de bär samma nummer. Vi slussades alltså igenom ännu en passkontroll och ut på gatan framför terminalen. Nu befann vi oss verkligen i Frankrike, på riktigt. Hade vi haft lite mer tid över, så skulle vi till och med ha kunnat ta oss in till city och avnjutit en normal måltid för 38 Euro.
Bussarna avgick i alla fall med täta mellanrum och efter en skumpig busstur igenom minst 14 rondeller var vi framme vid terminal 2G. Once again fick vi gå igenom en pass- och säkerhetskontroll. Terminal 2G var betydligt mindre och påminde lite om Landvetter flygplats. Där rådde en lugn stämning och allt verkade vara mer avslappnat än i de andra terminalerna. Terminal 2G är ny och dessutom betydligt renare.
Vår flight till Sverige avgick i tid och våra 4 timmars transit i Paris var över.
Jag var glad över att vi faktiskt hade haft 4 timmar till vårt förfogande. 3 timmars transit hade blivit väl tajt alltså.
Så, om ni reser via Paris med ett litet barn, se till att ni har minst 3.5 timmars transit – ett gott råd.
Jag var lite orolig för hur vi skulle klara vår transit tillbaka på endast 2.5 timmar, men vi hade lärt oss från vårt tidigare misstag och åkte direkt från 2G till vår anslutningsterminal på hemvägen.
Ett annat råd är att inte checka in barnvagnen utan be om att få ha den i kabinen. Utan några hjul under barnet, är det svårt att hinna med byten. Själv har jag fortfarande träningsvärk i min högerarm.
Det jag stör mig mest över är att trots att terminal 2G öppnades i september 2008, så är den fortfarande inte utsatt på kartorna inne i flygplatsen. Den dyker väl upp lagom tills de öppnar terminal 4, på andra sidan Paris eller något. Jag kan förresten inte bli klok på varför de inte kallar 2G för terminal 4 i stället.
Eftersom de inte själva har några kartor, så bestämde jag mig för att göra en egen karta. Kanske kan den hjälpa andra resenärer som också tvingas använda denna vedervärdiga flygplats, som Gud glömde.


Klicka för tydligare bild

Tuesday, June 02, 2009

-Alltså, jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Facebook är bra eller dåligt.
En före detta flickvän hittade mig.
-"How's life in Belgium?", frågade hon.
Det är lika bra att jag låter henne tro att jag bor där.

En annan flicka hälsade -"You asshole!, you never told me you were married. Hate to say it, but your kid is beautiful".
Jag har ingen aning om varför hon är upprörd. Jag har varken rört henne eller antytt intresse.

Tuesday, March 24, 2009

Bra rubrik !


"alla ombord omkom" - (alla två - R.I.P.)
Inte en helt galen rubrik kanske...

Saturday, March 21, 2009

-Erhhh... -What?!

Trippade runt lite i Manictown och stötte på denna butiken.


Hjärtat gjorde ett extra-skutt i bröstkorgen och jag fick stora förhoppningar om att hitta äggost, ankare, färska räkor, Volvo-bilar och andra Västsvenska specialiteter.
Tyvärr hade de bara jeans i sitt sortiment och ingen i personalen kunde svara på upphovet till butikens namn.
Förmodligen har affärsinnehavaren varit i Götet någon någon gång och förälskat sig i staden, vilket faktiskt inte alls är svårt.
Det finns däremot ytterligare en butik i Manictown med ett namn som jag absolut inte kan förklara upphovet till, hur mycket jag än låter fantasin skena – butiken Bortsprungt.

Saturday, March 14, 2009

Snygga hjul

Har surfat runt på diverse hemsidor idag för att hitta en ny barnvagn till Junior. Detta blir barnvagn numero 5.
Det är inte lätt att hitta en barnvagn som uppfyller alla våra krav. Sortimentet är stort och prisskillnaderna ännu större.
Självklart vill vi ha en kärra som är funktionell och samtidigt snygg att se på.
Varumärket är inte helt obetydligt, för man vill ju inte att folk ska titta snett på vår vagn och tro att vi har det dåligt ställt eller något. Mammor emellan, så är barnvagnen nämligen en statuspryl som återspeglar deras ekonomiska status.
Efter att nu ha valt och köpt en kärra, så finns det dock goda belägg för att se oss som utfattiga.
Mrs.Shadow är lika glad som när jag senast gav henne en Hermes-väska.
Nu när Junior (och frugan) har fått ett lyxåk, så är det inte mer än rätt att jag också får något fint.
Mrs.Shadow har lovat mig kromade navaxlar till min kontorsstol.

Tuesday, March 10, 2009

Världens dyraste

Tack vare ständigt fluktuerande valutakurser, så bor jag åter igen i världens dyraste stad.
Manictown låg länge på topp, men kanade ned till 6:e plats förra året.
I år är Manictown alltså tillbaka på toppen igen.
Tydligen bidrar valutakursen till förstaplatsen, men jag tycker att staden är skitdyr även för mig som jämt bor här.
Det är dessutom den 10:e idag – dagen då Diners och VISA drar stora summor från mitt konto i kompensation för mitt lösaktiga leverne.
Jag känner mig lite extra fattig idag, - i världens dyraste stad.

Det slog mig just att jag inte har åkt skidor ännu denna säsong.
Undrar vad oddsen är för att det blir av?
Jag får nog göra som jag gjorde förra året, när jag slängde in en affärsresa till New Zealand mitt under högsommaren. Det var ett skönt ombyte, som dessvärre kroppen inte riktigt pallade med.
Frågade sekreteraren om hon någonsin hade åkt skidor?
-"Yes once, in the summer. On a lake!", svarade hon.

Tuesday, March 03, 2009

Asiatiska kvinnor

Jag har kommit på mig själv på sistone att jag tittar oftare på inhemsk TV än tidigare.
Mrs.Shadow är glad över att ha mig i soffan, men hittade snabbt ett mönster i mitt tv-tittande...
-Hon är skitsöt! Hon på TV alltså.

Satt förresten och snackade om kvinnor med en affärsbekant från Frankrike för ett tag sedan.
-"I don't find Asian women attractive", proklamerade han. "What do you think Shadow?"
-"I'm married to one".

Saturday, February 28, 2009

Apple

Frugan köpte nyligen en Macintosh.
-"You can't touch it", upplyste hon mig.
-"No worries baby", svarade jag, "jag gillar inte datorer som man inte kan högerklicka med".
-"What? You can't? No right-clicks?!" Mrs.Shadow såg helt förtvivlad ut.
Ett typexempel på utebliven product research och där designaspekten har vunnit i produktvalet.
-"...and it's a whole different operating system", förklarade jag vidare.
Hon är och lämnar tillbaka datorn idag.

Thursday, February 26, 2009

Folkfest ?

Eftersom de flesta bloggar verkar beröra vår kronprinsessas trolovning, så kan jag ju inte helt nonchalera ämnet.
Jag träffade Viktoria vid ett tillfälle för två år sedan. Vi skakade hand och pratade lite.
Jag fick intrycket av en mycket robust tös med rejäla värderingar och högt intellekt.
Hon omsluter sig av rojalistisk karisma, utan att förlora sin mera alldagliga sida – en alldeles vanlig tjej i sina bästa år.
Hon är folkvan, rapp och skojar gärna. Hon har en väl nyttjad förmåga att kunna anpassa sig till sin omgivning.
Jag tycker att hon är perfekt för det jobb hon förväntas ta över från sin far.
Det verkar nu som att hela Sverige har engagerat sig i hennes trolovning och konungadömet är delat i två olika åsiktsgrupper angående hennes blivande man.
För vissa en nolla, en alltför simpel man med bondeblod i ådrorna. För andra en representant för hela den svenska befolkningen.
De som har förespråkat avskaffning av kungahuset nickar nu accepterande och är nöjda med valet.
I slutändan spelar det nog ingen roll vem hon hade förälskat sig i. Reaktionerna hade varit desamma.

På avstånd, här i Manictown, så har vi svenskar egentligen inga åsikter.
De flesta menar att kungahuset varken gör skada eller nytta, men i själva verket åker den svenska affärsvärlden snålskjuts varje gång kungahuset gör ett statsbesök i Manictown. Det svenska kungahuset är ett dragplåster för svenska affärer och kungen är vår bästa ambassadör.
Det är inte utan att vi blir uppspelta och slår på stort varje gång vi får kungligt besök. Plötsligt är vi alla nationalister och talar stolt om vårt kungahus. Den svenska flaggan är nypressad och svajar lite högre än de andra flaggorna.
-"Kungahuset?, det tror fan att det är viktigt!", utbrister en dum Göteborgare som bara tänker på sina affärer och snapsen vid mottagningen.

Angående trolovningen, så har de flesta skeptiker till kungahuset nu plötsligt en åsikt att komma med.
Konstigt, för jag trodde att de inte brydde sig. Plötsligt talas det både för och emot stackars Daniel, som bara gjorde misstaget att förälska sig i Sveriges mest älskade dotter.
Giftermål är alltid roligt och jag tycker bara att det stärker Viktorias karaktär när hon på eget bevåg valde en alldeles vanlig ostfralla framför räkmackan.
Tycker dessutom att Daniel borde få beröm. Han är en rakryggad man. Tänk er själva att fria till sin älskade och veta att nio miljoner människor kommer att ha en åsikt om det. -Inte illa pinkat av en "Svensson"!
Att han sedan får titeln hertig av Västergötland är ju något som tål att diskuteras - åtminstone om man är Göteborgare.

"Vem ska betala kalaset?" är den stora frågan just nu. -Va' fan?! Det spelar väl ingen roll, alla är ju inbjudna till folkfest!
Daniel har redan använt en halv miljon på förlovningsringen, en god investering kan man hoppas.
Själv gav jag Mrs.Shadow en prinsess-slipad Harry Winston på 1,3 karat och jag tror ta mig fan att jag fortfarande betalar av den. "Tills döden skiljer oss åt" har just fått en ny innebörd.

Stalker och frukt

I en megapolis som denna, med 35 miljoner invånare, så händer det aldrig att man springer på någon bekant.
Visst, det händer om man är stammis på någon bar eller restaurang, men aldrig ute på gatorna.
Den senaste veckan har jag mött en kvinnlig bekant två gånger, på vitt skilda platser. Ödet?
När vi senast möttes så nämnde jag just att det är extremt sällan man möter någon bekant i staden och frågade henne på skämt om hon stalkade mig?
-"I was gonna ask the same", sa hon.

Alla mina inhemska klienter har dålig fantasi. Det råder skördesäsong för clementiner och jag har fått 7 lådor skickade till mitt kontor, från olika klienter.
Varje låda innehåller ungefär 100 clementiner.
Jag tänkte vara snäll och dela ut clementiner till alla anställda, men upptäckte att det står clementinlådor med jämna mellanrum över hela kontoret.
Jag bad således sekreteraren att skicka över några lådor till sina föräldrar.
Hon petade med sina Jimmy Choo’s på två lådor som stod närmast dörren, -"These are from my parents".

Tuesday, February 24, 2009

Ont, värk, smärta

-“Eggwahwaaahhh golighaaa guluguluguw schwagg ajjawooh-agg”.
Junior pratar, men vi skulle behöva tolk för att förstå innebörden.
Hade han varit lite mörkare i huden, så skulle jag nog ha anklagat min fru för att ha varit otrogen med en bushman från Botswana.

Det har utlovats regn hela veckan. Det var då f-n att det aldrig kan snöa någon gång!
Jag har bihåleinflammation och rynkar pannan i smärta varje gång jag tar hissen upp till kontoret. Trycket får panngloben att kännas som om den skall sprängas.
Jag ser arg ut när jag steppar ut i foajén på 36:e våningen.
-"Bad morning?", frågar sekreteraren.
-"Bad altitude", svarar jag.
Med min täppta näsa missförstod sekreteraren mig och blev sur. Jag fick använda armarna och slå ut dem vertikalt och förklara,
-"ALTitude honey!, not attitude".

Jag var hos en näsläkare som stoppade upp långa pinnar i näsan på mig. Det kändes mycket skumt när dessa pinnar började gräva bakom mitt högra öga. Kommer säkert att drömma mardrömmar i natt.
Det hela började med en vanlig bondsnuva, som jag fick från Junior, och det stärker min teori om att barn bör hålla sina barnbaskilusker för sig själva. Bacillerna är inte lämpade för vuxna, utan ställer till med allt möjligt ofog när de byter värd till en vuxen. Själv var Junior frisk efter 3 dagar.
Jag har däremot fått en antibiotika-kur på 14 dagar, plus inbokade besök hos pinndoktorn varannan dag. -Just what I needed..., fxxk!

Grämer mig dessutom över att jag aldrig har sett en enda episod av Star Wars, medan jag nu har sett varenda jäklans DVD som finns att köpa med Pingu!

...detta håller otvivelaktigt på att bli en pappa-blogg...
Bättring utlovas!

Monday, February 23, 2009

Glass

En polare i Svedala, som tidigare varit bosatt i Manictown, har kallat över sin Manictown-tjej till Sverige för att bli sambo med honom.
Är det någon mer än jag som tror att deras förhållande är på väg utför?
Sambo är något ganska främmande här borta. Här måste man fria innan man kan dela tak, tandborste och säng.
Hon är dessutom född och uppvuxen i Manictown, cosmopolitan ut i fingertopparna, och ska nu bosätta sig i en liten bondhåla i mellersta Sverige.
Att välja februari månad är dessutom att spela mot oddsen. Något bättre än november kanske, men absolut inte den månad som klär Sverige bäst.
Efter inskolning hos myndigheter, så förväntas hon dessutom jobba. I Sverige jobbar även kvinnor. Hon ser det nästan som något exotiskt, att jobba.
Hon kommer nog inte tycka att det är lika exotiskt när hon förstår att hon måste jobba för att bidra till hushållet. En man som inte kan försörja sin kvinna ligger lågt i kurs här.

Okej, kärleken övervinner det mesta, men jag tror att hon står inför en smärre chock när hon kliver av sin Fokker 50 på den lokala flygplatsen, i 9-centimetersklackar och sin Hermés Kelly-bag i armvecket, och bara ser en liten barack som terminalbyggnad.
Tänk den dag då hon upptäcker att närmsta motsvarighet till 7-Eleven och Starbucks är en bensinmack, utan vare sig Estée Lauder eller Clinique på hyllorna.
Eller när hon upptäcker att den enda inrättning som är öppen 24 timmar om dygnet är akuten på det lokala sjukhuset.
Att inte kunna köpa kaffe, sprit, blommor, strumpbyxor och glass ur automater som borde finnas i varenda gatuhörne.
Eller att efter 2 månaders uteätande förstå att hela utbudet av restauranger just har avverkats.
Hon kommer att sakna uppvärmda toasitsar med inbyggd bidé.
"Try to dress down a little bit, and don't walk alone in the night", var nog inte det bästa svaret på frågan -"Any good advice?".
Nej, jag tror att det är kört alltså. Jag har försökt peppa upp henne på allt det positiva i Sverige, men jag ser inte en kvinna som uppskattar skogar, sjöar och gröna ängar i henne. Hon såg helt bestört ut när jag informerade att varken Chanel eller Louis Vuitton hade egna butiker i Sverige. Inte ens i Stockholm!
-"Is there anything good at all about Sweden?", frågade hon mig med gråten i halsen.
-"The ice-cream is good..."

Jag har en kollega som jobbade i några månader på vår Sverige-filial i Göteborg. Han tyckte att det var okej, "tjejerna var snygga", men kunde inte i sitt liv förstå varför folk lämnar sina bilar hos fest-värden och sedan tar taxi hem på natten.
-"It's because they don't want to drink and drive", svarade jag som om det vore självklart.
-"Then why not take a taxi to the party as well?", frågade kollegan.
-"Good point my friend, good point!".
Jag frågade honom häromdagen om vad han uppskattade med Sverige?
-"The women are beautiful", svarade han.
-"Yeah I know", svarade jag, "and the ice-cream is good..."

Gamla rutiner

I ett befängt ögonblick köpte jag ett megapack med alla 10 säsongerna av Friends, från Amazon.com. Räknar med att kunna titta på serien när Junior har fyllt 12, eller någonting. Paketet ligger fortfarande oöppnat under mitt skrivbord. Jag tror att jag hade alldeles för optimistiska tankar om hur många timmar dygnet bestod av när jag gjorde beställningen.
Vissa rutiner från ens gamla liv är svåra att lämna. På fredagar knallar jag ibland fortfarande in på Blockbusters och hyr 2-3 DVD-filmer bara för att lämna tillbaka dem osedda på måndag morgon. En polare installerade och lärde mig använda ett program för att kopiera DVD till hårddisken, men att kopiera en skiva tar ju nästan lika lång tid som att titta på den, så det har inte blivit av.
Vissa kvällar köper jag med mig en flaska rödvin av bättre årgång, med hopp om att kunna avnjuta den med Mrs. Shadow. Vi har nu väldigt många oöppnade vinflaskor på lager.
Ibland när jag har ledigt dagen efter, så festar jag loss rejält med polarna och kommer hem tillsammans med de första solstrålarna. Efter en timmes sömn vaknar jag av att Junior hoppar på min bröstkorg. -Sovmorgon? -What the hell were you expecting?, frågar Mrs. Shadow. I bästa fall blir jag tillsagd att ta med mig Junior till lekplatsen. Där finns parkbänkar att sova på, medan Junior äter sand.
Tre gånger har jag kört ifrån vår barnvagn och lämnat den ståendes på stormarknadens parkering. Efter att ha stuvat in livsmedel, blöjor, mjölk, fruga och barn, så är det lätt hänt. Jag ringer till stormarknaden och ber dem ta vara på barnvagnen som står vid ruta J72. Senast svarade de, -"Igen???"
På söndagar bjuder jag ibland in gäster, helt felaktigt, för lunch klockan tolv. Vi det här laget borde jag ju veta att en lunch som tidigast blir av runt 2-tiden.
Min sekreterare verkar förstå rutinerna bättre än vad jag gör. I morse, när jag slog upp min almanacka, så såg jag att hela eftermiddagen var "blocked out".
Jag frågade henne givetvis varför, varpå hon informerade mig om att jag ska till barnavårdscentralen för Juniors 1-årskontroll. Undra om de kan skriva ut någon energidämpande medicin?
Det börjar dessutom bli dags att planera några affärsresor igen, jag har nämligen 10 nyinköpta böcker som behöver läsas.

Friday, February 20, 2009

NEWS!

Eftersom det råder ett stort underskott av glada nyheter i dagens media, så tänkte jag bidra med en glad nyhet i stället.
-Junior har tagit sina första steg!
Det ni! Reuters och Associated Press har tyvärr tackat nej till att publicera nyheten. Likaså CNN och BBC.
Som ett sista alternativ tror jag starkt på Västnytt. När närmare 2000 tittare tog del av namnröstningen för berguvarna på Ullevi, så måste väl ändå någon vara intresserad av Juniors första steg?!
Kan passa på att meddela att berguvarna, inte helt oväntat, döptes till Ulle och Ville.

Thursday, February 12, 2009

36 timmar / dygn

Jag är frisk, men lägger det här på is ett tag. Jag finner ingen tid längre.
Jag hyser grym respekt för pappor/mammor som jobbar heltid och reser mycket, men ändå lyckas finna tid att blogga. Med jobb, resor, rep-middagar, sena kvällar, vänner, bekanta och familjeliv, så får jag helt enkelt inte ekvationen att gå ihop.

Monday, January 19, 2009

Hon ljuger!

Min sekreterare säger ofta till mig, -“You are so full of shit!”.
Inget hade kunnat vara mindre sant just nu.
Jag har varit magsjuk i 4 dagar.

Thursday, January 15, 2009

IT-avdelning

Jag har länge varit en börda för vår IT-avdelning i min begäran om att kunna länka data från fluktuerande valutakurser direkt till våra nettokostnader, för att möjliggöra en mer rättvis analys av faktisk kostnad vid import.
I rådande läge är kurser låsta under en förutbestämd och simulerad valutakurs, som ligger som bas för hela budgetåret, oavsett trender på valutamarknaden.

Min önskan om ett sådant system har bidragit till många och långa möten med vår IT-avdelning, för att utveckla ett sådant system.
Det nuvarande datasystemet är över 10 år gammalt och vi måste utgå från det systemet när nya tjänster ska läggas till.
Strukturmässigt har det dock visat sig vara svårt att uppfylla min önskan. Vi har därför kört in i en vägg och IT-killarna river sitt hår för att jag vägrar att ge upp.
Jag skickade ett mail till den ansvarige killen med frågan om det inte skulle gå att automatiskt absorbera vår banks valutakurser i vårt system genom bankens hemsida, där alla valutakurser finns att se i realtid?

Jag fick följande mail tillbaka:

It’s not possible due to the revised bit error rate in both of the host interface receptors, and insertion isn’t supported by the integrated support structure.
Simulated event data is analyzed from object data, while application programming interface continues to remain in central data recording.
Overflow of phase encoder and drive module will be directly linked to the digital receiver’s integrated circuits, even in case of event fragment logging.
To stretch the tolerance, a supportive irradiation can be applied for the interface data register, preferably with auto-increments of even intervals, but it will unlikely be sufficient for the diagnostics package in the signal processor.
Commonly used histogram template library and hierarchical versioning systems will void the injector’s inner detector environment, and should therefore be replaced by a local trigger processor in a programmable logic controller. We are working on this.
Processing unit will complete processing task through the scalable coherent interface in random integrity levels if data is consistent with the input flow manager unit.
Sparsifying processing units are suspected to trigger the interface modules in VME extensions for instrumentation, hence the data (which is available for analysis in the external controller module) can be misleading if not included in a diagnostics package with direct derived physics data from receiver integrated circuits.
Hope to have answered your question accordingly / Andy


Jag tror att de är jävligt trötta på mig och gör allt för att jag inte ska mejla dem igen med dumma frågor. -Suck!

Thursday, January 08, 2009

Visitkort

Ett av företagen som jag jobbar för skickade nyligen över mina nya visitkort. De är snygga och min titel är fortfarande densamma som tidigare.
Däremot så jobbar jag tydligen inte i samma land längre. Kontoret har flyttats. Eller rättare sagt så har tydligen JAG flyttats till att tillhöra ett annat kontor, i ett annat land.
Det var ju bra att jag blev informerad om detta. Har jag samma chef fortfarande månntro?
Jag skiter i vilket, för min assistent sitter kvar på kontoret i det ursprungliga landet, så det är ingen större skillnad för mig.
En detalj som är bajs är att det blir en anhalt extra för mig att slänga in i mina affärsresor. Varmt och fuktigt som f-n dessutom.
Det enda jag gillar med Singapore är curryn.

Jag är för övrigt sjukt sugen på brunsås just nu.

Monday, January 05, 2009

2009 - Flygande bilar och blaskigt vin

Gott Nytt År!
Så var det då dags att påbörja ett nytt år.
Det är alltid jobbigt i början eftersom jag kommer att behöva använda Tipp-Ex under hela januari, till jag får in vanan att skriva under alla dokument med korrekt årtal.
2009... Det klingar ganska bra tycker jag.
Om världen skulle se ut så som mina serietidningar förutsåg att 2009 skulle se ut, så måste alla bilar bli luftburna omedelbums.

Jag såg fram emot att få plöja igenom en hel trave julkort på kontoret idag.
Endast tre stycken har anlänt. I stället hade mailservern brakat ihop på grund av alla flashiga julkort som har skickats via epost. Det tog mig närmare en timme att ladda ner alla julhälsningar.
En av de mer originella hälsningarna kom från en chef som hade spejsat ut på Adobe Photoshop och lyckats få till med ett mycket abstrakt familjefoto. Sitter här och funderar på vad det är för vits med face-retouch när vi ändå möter honom i korridorerna varje dag. När jag mötte honom i morse, så hade han fortfarande dubbelhaka och var lika tunnhårig som i december. Den stora leverfläcken i pannan satt också kvar.
Han hade dessutom lagt till ett en julhälsning som löd: ”Fred kan inte uppnås med vapen”. Är det en lämplig hälsningsfras till sina arbetskamrater månntro?
Jag misstänker att han tillhör någon religiös sekt.

Jag förutsåg att den första dagen skulle bli tung, men den är tyngre än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Hela ledigheten har jag spexat med Junior från morgon till kväll och jag kunde nästan se besvikelsen i hans ögon när jag knöt slipsen i morse. Han kände nog att det var slutspexat för denna gången.

Sekreteraren har varit i föräldrahemmet under hela ledigheten. Vi har varken mejlat eller pratat med varandra på en vecka. Mina farhågor om en mycket pratkåt sekreterare visade sig vara korrekt. Hur hon har kunnat samla på sig så mycket pratmaterial under en veckas vistelse hos sina föräldrar blir jag inte klok på, men hon har mundiarré utan dess like.
Hon envisades med att visa mig familjefoton och jag vet nu att hennes familj endast består av hundar och katter. Inte ett enda foto innehöll tvåfota djur.
Jag fick dessutom en flaska rödvin av henne, som var från hennes födelseort. Jag har svårt att bestämma mig för om den smakar hallon- eller slånbärssaft.
-"Is this really wine?", frågade jag henne med uppspärrade ögon.
-"Yeah, it's awful, isn't it", svarade hon och gnuggade händerna.
Jag vet inte hur jag ska tolka det, men allt är tillbaka i normal rutin igen, suck.

Nu ska jag bara gurgla halsen med Listerine och sedan är det dags att sparka igång maskineriet igen.
Önskar er alla ett förträffligt år och hoppas på många trevliga stunder i era bloggar.
Hej hopp!

Thursday, December 25, 2008

Löpband eller cykel ?

Jag vet inte vilken idé som är sämst, men jag tror att jag lägger min röst på cykeln som drivs med löpband.



Wednesday, December 24, 2008

Christmas - Kentucky Fried Chicken

Vad är oddsen för att det ska börja snöa idag månntro?
En vit julafton kunde inte ha varit mer avlägsen med våra 17 grader i luften och träd som blommar.
Spelar dock ingen större roll, för vi firar inte jul något vidare allvarligt här ändå.
Frun håller just nu på att fixa ett mini-julbord i hemmet. Det blir bara vi tre i familjen denna gång.
Hemhjälpen tackade artigt men bestämt "nej", när hon förstod hur många olika sorters döda djur som skulle serveras. Hon är från en del av Asien där de uppskattar gräs och andra växter på sitt middagsbord.
Jag såg henne snegla på vår hyacint och julstjärna och fick tala om för henne att hålla tassarna borta.

I övrigt jobbar jag som vanligt här idag.
Det är som vilken annan dag som helst, fast restauranger och hotell är fullbokade av dejtande ungdomar som slår på extra just denna dag på året.
Här ser man julen som årets viktigaste dejt-dag och julen förknippas dessutom med jultårta, champagne och Kentucky Fried Chicken.
Det känns ganska avlägset när man är van vid den svenska julen som en familjehögtid.
Jultårta och champagne går ju an, men hur fan de lyckades slinka in KFC är för mig ett frågetecken. Bra marknadsföring förmodligen.

Jag jobbar veckan ut och har sedan semester.
Jag har precis färdigställt vår uppdaterade företagspresentation för nästa år.
Jag är säker på att den håller måttet, för jag använder orden corporate, solutions och trends minst 13 gånger per sida.

GOD JUL!