Tuesday, April 17, 2007

Åka kolletivt – NO way!

Här infördes för många år sedan förbud mot att tala i telefon på bussar och tåg. Man ser nästan aldrig någon som bryter regeln, men när det väl händer, så är det alltid någon pensionär som blir upprörd och tillrättasäger personen i fråga. Det hela brukar starta med ljudliga suckar följt av kommentarer till grannen om hur ohyfsat det är att prata i telefon på bussen. Om inte telefonprataren fattar (eller hör) piken och fortsätter tala i sin telefon, så brukar nästa steg bli allmän värvning av allierade pensionärer. Denna värvning tar sig form även på andra sidan mittgången och snart är det revolutionsstämning i bussen. Det råder ett jävlans kackel och man bara önskar att de kunde ha låtit telefonprataren tala färdigt, i lugn och ro. Det var så mycket tystare i bussen innan pensionärerna blev en enad front.
Det verkar nästan som om taktiken är att överrösta telefonprataren, så att denne inte längre kan höra sig själv tala. Efter denne har avslutat samtalet fortsätter kacklet naturligtvis och nya vänskapsband har knutits mellan pensionärerna. I en buss, där 80% av pensionärerna bär hörapparat, blir det nästan outhärdligt.
Har man otur, så behövs det inte ens någon telefonpratare för att få igång ett sjuhelvetes kackel. Igår räckte det med att en påstigande pensionär hade kryckor och då gick resten av packet igång direkt med att jämföra krämpor och dela ut kakor till varandra. Det gick inte ens att höra högtalarrösten som basunerade ut hållplatserna. Det borde införas en regel om att pensionärer med hörapparater inte får prata med bundsförvanter på andra sidan mittgången.
Hela dagen blir totalsabbad om man får stå ut med sådant på morgonen. Barnbarn, liniment, recept och vårdcentraler är några ämnen som inte borde få lov att diskuteras alls på bussar.
Dessa pensionärer fattar inte hur jäklans högt de pratar med varandra. Och så klagar de på en affärsman som sitter och småtalar lite tyst med handen över mikrofonen! Va’ fan?!
Jag hade mycket hellre lyssnat in på en konversation om slutpriset på New York-börsen än bli matad med information om hur långa väntetider det är på vårdcentralen, eller någons missnöje över sin son som aldrig har tid att ringa.
Om någon självmordsbombare en vacker dag skulle få för sig att spränga min buss, så skulle jag ha full förståelse. - Shit, jag är på gränsen till nervsammanbrott varje morgon.
Jag använder normalt bara min iPod när jag flyger, men i morse bestämde jag mig för att plugga igen mina öron och lyssna på musik. Halvvägs in i Nickelback’s – Animals, knackar någon mig på axeln. Jag vänder mig om och får se en missnöjd pensionär som gestikulerar med händerna att min volym är för hög.
Jag lovar, hade jag haft en automat-37:a i byxlinningen då, så hade jag använt den. Jag är övertygad om att det är just så, som vansinnesdåd, till synes utan anledning, sker.
Jag har gjort en kraftansträngning att försöka åka kollektivt, men mina dagar på bussen är räknade. Taxi rules!

1 comment:

Miss Peters said...

De där "människorna" är inte heller lätta i andra sammanhang...känner med dig.