Tuesday, April 10, 2007

The story about the kaffekokare

I förrgår gick kaffekokaren sönder.
Jag satte på kaffet, som jag brukar göra, innan jag går in i duschen. Efter duschen virar jag en handduk runt höften och går ut i köket för att hälla upp en kopp, men upptäcker då att kannan är tom. Jag märker också att jag står i en vattenpöl. Först så trodde jag att det var från mina egna blöta fötter, men det var liksom för mycket vatten för att komma från min egen, otorkade kropp. Det är då jag förstår att kaffekokaren har läckt, att strömmen är på och att jag står i en vattenpöl. Inte världens bästa kombination precis. Jag stelnar till och vågar inte röra på mig. Flashbacks, från filmscener där folk blir grillade just på det här viset, snurrar runt i min skalle. - Hmmm..., -laddad situation!
Jag inbillar mig att jag kommer att bli elektrifierad och dö av elchock bara jag snuddar vid strömbrytaren. Hade vattnet varit elburet så hade jag nog redan fått mig en kyss, men jag sov mest under fysiklektionerna och var därför inte helt säker på hur elektricitet beter sig i en sådan här situation. 220 volt kan vara dödligt, men här är det ju bara 110 volt.
Det värsta som kan hända är förmodligen att jag mister lite kroppshår, blir darrrrrrrrig i kroppen och kommer att gå omkring med en erektion resten av dagen (i bästa fall).
Jag ser att stickkontakten sitter tillgänglig och siktar därför in mig på att dra ur sladden i stället.
Avståndet är lite för långt för att nå, men om jag svänger hela kroppen i ett kontrollerat fall, samtidigt som jag drar ur kontakten, så borde momentumet fixa resten, tänkte jag. Problemet är att jag bara får en enda chans och det finns inga marginaler för något misstag.
I en väl genomtänkt manöver sträcker jag mig framåt och samtidigt som jag faller, så rycker jag ur stickkontakten ur vägguttaget.
Nu var det som så att frugan hade samlat ihop all överbliven kabel i ett litet knyte, som hölls samman med ett gummiband, och placerat knytet bakom kaffekokaren. Kabeln var alltså inte längre än 30 cm och när jag faller, så drar jag med mig hela djävla kaffekokaren också.
Jag, kaffekokare och en massa annat krafs som fanns på diskbänken, åker i golvet med en djäklans skräll. Kaffenkannan går i tusen bitar och det ligger kaffepulver överallt på golvet. Jag har tappat min handduk och ligger naken på det blöta golvet bland kaffe, krossat glas, kaffekokare i många delar och en massa annan bråte. Självklart vaknar frugan och kommer inspringande till köket.
Hon ser yrvaken ut och det är ingen vacker syn som möter henne.
-"Vad fan sysslar du med?!", uttbrister hon.
I mitt nakna tillstånd nickar jag mot det som en gång varit en kaffekokare och säger, -"Älskling, kaffekokaren är sönder".
-"Say no more", säger hon och vänder på klacken.
-"Jag kan förklara", ropar jag efter henne.
-"Just get us a new one", ropar hon tillbaka, och med en högljudd suck går hon tillbaka mot sovrummet.

Hon tycker säkert att hennes morgon startade dåligt, men det är ingenting jämfört med hur min morgon startade. Jag kunde ha dött för tusan!
Att vara utan kaffe på morgonen är kanske en nära-döden-upplevelse i sig, men en gnutta medlidande kunde jag väl ändå ha fått, tycker jag. Hon tror förresten fortfarade att jag rev ned och hade sönder kaffekokaren av ren klumpighet.

Senare samma dag stod jag framför en hylla med säkert 20 olika kaffekokare. Jag var helt paff, för jag trodde inte att kaffekokare var så billiga. De billigaste varianterna kunde man få för 250 spänn, men även den dyraste låg på endast en tusenlapp. Jag hade räknat med minst det dubbla, så fan gick i mig och jag köpte en mycket dyrare maskin som kan fixa både espresso och cappucino. Själv dricker jag bara vanligt kaffe men frugan skulle säkert uppskatta det, tänkte jag.
Glad i hågen släpar jag med mig kaffekokaren hem. Väl hemma, förklarar jag stolt vilket kap jag har gjort. Och vad får jag för det då?
-"Den är för stor, den tar för mycket plats och dessutom så har vi redan en espresso-cappucino-maskin", säger hon. Den var tydligen också för stor, så därför föredrog hon att ha den lilla kaffekokaren på diskbänken.
Typiskt, att jag är den ende som inte har blivit informerad om att vi redan har en espresso-cappucino-maskin i hushållet, som vi nu dessutom har två utav.
Den 1:a espressomaskinen kommer hon inte ens ihåg var hon har lagt den någonstans.
Det visade sig således att frugan ville ha den där lilla kaffekokaren som kostade 250 spänn, en likadan som den gamla, en sådan som kunde ha kostat mig livet..., eller en långvarig erektion.

8 comments:

Mr.M said...

Underhållande! Tack!

Jag sov också på fysiklektionerna men jag har för mig att det är amperen som steker dig. Har för mig att det kan vara högre ampere trots lägre volt... :-O

Nini said...

Hmmm.... nu blev jag helt ställd.
*ringer och kollar med mamma*
Det är amperen som dödar en.

Electrocution occurs when a small, specific amount of electrical current flows through the heart for 1 to 3 seconds. 0.006-0.2 Amps (that's 6-200mA milliamps) of current flowing through the heart disrupts the normal coordination of heart muscles. These muscles loose their vital rhythm and begin to fibrilate. Death soon follows.

To provide an example of how small an amount of current it takes to kill; a 15 Watt night light draws about 125mA.

Så, nu vet vi det =)

Shadow said...

Nini > Damn! Gjorde mig inte ett smack visare, men tack!

Nini said...

*s* Johoooo! Jag skrev ju: Ampere som dödar en. Klart å tydligt =)

Cliff Hanger said...

Hehe, vilken Papphammar-scen! :-)

Miss Sophie said...

Underbart!!! :D

Miss Sophie said...

Underbart!!! :D

linda m said...

underbart att få skratta lite...