Friday, February 23, 2007

Lilla blå

Idag kände jag från början att något inte stämde. Morgonen kändes dyster. Strax efter jag hade hällt i mig det sista av kaffet förstod jag vad det var. Jag var inte på samma glada humör som jag brukar vara på morgonen. Kände mig allmänt likgiltig i morse, utan att kunna sätta fingret på anledningen.
Inga större problem på jobbet och inte heller i privatlivet.
Hela dagen på kontoret har jag mest suttit och tittat bort mot horisonten, eller i detta fall ekonomiavdelningen. Jag har inte fått någonting vettigt gjort idag. Mest slösurfat och försökt hitta information om den sista tidens ökning av stockblånad i trävirke. Ingen större framgång där heller, även om det verkar som om Gudrun (stormen) ligger bakom.
Har sett massa bilder av stormfällda träd och läst dystra rapporter om träindustrin inför år 2007, vilket inte heller har hjälpt.
I min skrivbordslåda, under en trave papper, ligger ett paket röda Marlboro. Det är mitt nödfallspaket, som jag röker från när jag är på dåligt humör, eller behöver ta mig lite tid för att tänka igenom något. Paketet är säkert över ett år gammalt, så det är inte många cigaretter jag röker under ett år.
Jag skakar en cigarett ur paketet och går iväg till rökrummet. Där sätter jag mig och tittar ut över staden. Klockan är 5 och kvällsrushen är i full gång. Bilar och människor rör sig som myror på marken nedanför. Hela landskapet känns kallt, och ett underligt blått ljus, eller mörker, sveper sakta in över staden. Det är då jag blir medveten om min sinnesstämning. Jag känner mig "blue".

Ibland får jag sådana här perioder då jag undrar vad det är jag gör här egentligen. Så långt hemifrån, i ett land där ingen förstår mig, eller kulturen som jag är uppvuxen i. Här finns egentligen ingen som känner mig. De som verkligen känner mig, har jag lämnat kvar i Sverige. Vänkretsen består mestadels av ytliga kontakter, med få personer som man kan kalla för riktiga vänner.
Jag drar mitt sista bloss på cigaretten och konstaterar att jag i själva verket har hemlängtan. Jag längtar hem till ert dåliga väder och korta somrar.
Jag är inte olycklig på något sätt, men jag har hemlängtan..., även om jag vet att jag inte skulle palla mer än högst två veckor i Sverige.
Jag har en bra karriär, god ekonomi och vet att det mesta kan köpas, men jag har inte råd att köpa Sverige.
Det är i sådana här stunder som jag undrar om jag gjorde rätt val i livet? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Vill jag fortsätta att leva så här? Ska jag börja spela innebandy?
Jag tror att detta är en mjukstart inför min kommande 40­-årskris. En period i livet då man stannar upp och reflekterar tillbaka, i stället för framåt. Jag har hela mitt liv varit vänd i färdriktningen, men jag borde kanske ha tittat bakåt några gånger på vägen? Missade jag något?
Jag tror jag ska dra hem till syrran en sväng. Hon bor också i Manictown. Hon delar mina problem. Hon känner mig. Hon vet hur jag vill ha mitt kaffe.
När vi var yngre var vi båda sugna på ett liv utanför Svea rikes gränser. Vi hade visioner och mål som inte kunde uppnås i Sverige. Därför tog vi klivet ut i världen. Problemet är bara att jag aldrig fick chansen att förstå vad ett svenskt liv skulle innebära, så nu kan jag inte ens jämföra. Däremot vet jag hur livet är i Schweiz, Florens, Singapore och Manictown. Jag kan bara gissa hur mitt liv i Sverige skulle ha sett ut och då hoppas jag att jag gjorde rätt val.
Men en vacker dag kanske jag tar mitt pick och pack och åker hemöver igen. Då vore det fint om man kunde ha ett hus att flytta in i. Kan ju alltid använda det som ett sommarhus tills dess. Jag har tröttnat på att alltid bo på Park Aveny Hotell när jag är i hemstaden.
Tror jag ska ta och surfa på lite mäklarsidor för att pigga upp mig.
...Då ska vi se här...Södra Göteborg...300 kvadratmeter vid havet, pool, egen brygga...
12 miljoner! Jo, jag tackar! Hmmm...
-Någon som har en ledig Friggebod för en hemlängtande svensk?

10 comments:

Å said...

Nej, men jag kan låna dig en tvåa ganska centralt om det krisar ;)

Lo said...

oj, oj, stackars dig! Det värsta är när man vill ha det man har och samtidigt vill ha det andra man inte har! Men jag tycker inte att du ska fundera på och undra över hur det skulle kunnat sett ut om du stannat i Sverige, det viktiga är att uppskatta det liv du haft istället (vilket verkar fantastiskt spännande). Ta en lite längre semester i Sverige i sommar, hyr en liten stuga vid havet, så får du fundera på framtiden i rätt miljö!
Tänk också på att du har bättre väder än vi här hemma, regn är bättre än snö och -5! jag lovar :)

Bull said...

Kan bara säga att innebandy inte är lösningen! Resten är du antagligen tvungen att reda ut själv. Eller så kan du vänta till mars - då brukar det bli bättre.

Nini said...

Du kan få bo i vårt förråd :)

Fast det är kanske på fel sida av Sverige?

londongirl said...

Har tre hus på mycket liten ö....Har inte tid att bo i det minsta....men det är ju fel sida det med....för det är ju i Stockholms skärgård. Långt från Göteborg.

fröken K said...

jag har haft samma känsla idag, men mina problem var lite mer pengaorienterade. vet ändå hur det känns på en sådan här dag.
vi svenskar är så melankoliska...

SixesAndSevens said...

Jag har 27 kvadrat mitt i city, vi kan dela! Om du berättar det rätta namnet på 'Manictown'... *nyfiken*

Shadow said...

Å > Tack, men inget hav va’?

Lo > Jag har hittat en del fina hus för uthyrning, men de ligger långt från sta’n. Ska se om jag kan hitta något på Marstrand. Jag har en båt liggandes i Göteborg (på land) och då kan man ju ta sig in till Götet ganska smidigt. Snö och -5 låter ju...alldeles fantastiskt...

Bull > Innebandyn avfärdade jag snabbt som alternativ.

Nini > Tack, jag vet inte om det är fel sida dock. Jag har aldrig bott i Stockholm så det kunde vara värt att ge även den sidan en chans.

Londongirl > Tack för erbjudandet.

Fröken K > Pengaproblem är också jobbiga, minns studentlivet...

6&7 > Har du inte listat ut var Manictown är ännu. Jag tror jag håller dig på sträckbänken ett tag till...

David said...

Åh Shadow, då har du kommit heeelt rätt. Jag är uppvuxen på Marstrand. Småstadsmentalitet, men känner man inte folket kan man njuta av naturen.

Shadow said...

David > Se där, nästan grannar då!