Friday, July 27, 2007

Edens lustgård

Ännu en seg dag på jobbet.
Det var ganska dött, så vid 4-tiden bestämde jag mig för att lyda Ninis råd och söka upp sunkhaket igen.
Det var lättare sagt än gjort, men genom att backtracka från den forne klientens kontor, så lyckades jag till slut hitta stället.
Plejset ser mycket annorlunda ut idag. Det har blivit uppsnyggat och har bytt ägare. Numera är det en vinbar. De erbjuder 400 olika viner, ost och annat tilltugg. Från fasaden sträcker sig en stor markis och man kan nu även sitta på terassen och dricka vin. Den nya luftiga och öppna planlösningen, gjorde att jag knappt kände igen stället.
Den sotiga TVn finns inte kvar och den ombyggda lokalen är betydligt ljusare nu med den öppna terrassen. En sommelier och två söta flickor stod för servicen.

Jag beställde en Forgeron Zinfandel 2003 och förklarade att jag var på ett nostalgibesök. Jag berättade om hur kollegan och jag hade sökt tröst i samma bar för två år sedan och hur han fann sin blivande fru här. Jag nämnde också pinglan på dörren.
Herr Sommelier lyfte på ögonbrynen och talade om för mig att pinglan fortfarande sitter kvar. Men numera används terrassen som ingång och den gamla dörren står alltid öppen.
Jag kikar bort mot ena hörnet av terrassen och mycket riktigt, där står en dörr på vid gavel. Pinglan är gömd bakom den ommålade dörren, men när jag går fram och tittar, så hittar jag den på baksidan.
-"How much for the bell?", frågar jag.
-"It's yours!", svarar herr Sommelier.
Jag blir tårögd av tacksamhet och lovar att beställa några flaskor av deras egna vin, som man dessutom kan få med personlig etikett. Det blir också en fin present.
Tillsammans med herr Sommelier, en pall och en skruvmejsel, lyckas vi frigöra pinglan.
Jag slår varsamt in den i några servetter och stoppar den i min portfölj.

Vi sitter och slösnackar och jag frågar honom om han kommer ihåg namnet på den forna baren?
Det gjorde han tyvärr inte. Lokalen hade stått ledig i flera månader innan han tog över den.
Jag beställer två flaskor, i vacker trälåda, av deras eget vin. På etiketten ber jag dem trycka ett brudpar, datumet för vigseln samt texten "Sun-cake Vineyards". -"Internal joke", förklarar jag för den förbryllade sommeliern.

Efter några glas vin, och alltför många bitar av en utsökt Roquefort, bestämmer jag mig för att gå hem.
Ungefär 50 meter från vinbaren blir jag ikappsprungen av herr Sommelier. I handen håller han en smutsig meny, som han förklarar låg kvar i lokalen när han tog över den. -"Take it", säger han sträcker fram menyn. Jag känner igen menyn direkt, med de inplastade bladen och det röda plastbandet som löper runt kanterna, "Fried Calamari : 760,- "
Jag vänder på menyn och på baksidan hittar jag namnet på sunkhaket – Garden of Eden. -Haha, vilket skämt! ...Eller kanske inte!

11 comments:

la linda said...

jag gillar historien om hur Garden of Eden blev Sun-cake vineyard. Jag är övertygad om att nostalgitrippen i form a dina nyfunnna presenter utan tvekan kommer att bli de mest uppskattade. vad kul att du hittade tillbaka men framför allt att det fanns rester kvar av det som en gång var.

Maria, Barcelona said...

Kan den där historien verkligen vara sann.

Den är helt enkelt too good to be.

Å said...

Det där om att verkligheten ibland överträffar sagan...

Shadow said...

La Linda > Jag tror dock inte att jag ger honom menyn. Den var ganska smutsig och har inget nostalgiskt värde.
Pinglan ska jag se om han själv kan lista ut meningen med.

Maria > Ja du, “only in Manictown”, skulle jag vilja tillägga. Men visst är det en sann historia.
Den ombyggda vinbaren, min väns stundande bröllop med Ms.Dior (som egentligen heter något annat) och min roll som hans Best Man på bröllopet är i högsta grad sanning och jag känner redan stress av att hitta en ny kostym samt skriva ett tal.
Men Maria, även om historien inte vore sann, utan totalt plockad ur min sprudlande fantasi, -vad spelar det för roll egentligen?

Alley Cat said...

Klockrent! Du är en pärla...

Ms.Take said...

Jag förstår inte varför du känner dig stressad att skriva ett tal, det är ju redan klart. Klipp och klistra (och översätt) ditt inlägg, det var underbart!

Shadow said...

Alley Cat > Hehe, jag har blivit kallad för många olika saker, men aldrig pärla... Fint!

Ms. Take > Jag brukar aldrig ha problem med tal, men jag vet inte riktigt vad som förväntas av en best man. Det är ett stycke amerikansk kultur som jag inte är vidare insatt i. Kanske du vet?

erik said...

Jag sitter och funderar på i vilken bok av Murakami som i stort sett samma sak sker, "Dance dance dance"?

Shadow said...

Det finns säkert många böcker och filmer med liknande teman. Murakami låter japanskt?

erik said...

Rätt, och jag mindes rätt men ändå fel, huvudpersonen i "Dance dance dance" gör något liknande som du gör i det här inlägget, men det handlade om ett hotell som snyggat till sig sedan hans sista besök, och inte en bar.

Nini said...

Är det sant!?! Fy faaasen va bra! Plingan är ju en KLOCKREN present, det hade inte kunnat bli bättre :D

Vad glad jag blir att du hittade tillbaks, hade jag funnits närmare hade jag annars gjort det åt dig. Sånt där är för bra för att missa...