Tuesday, July 24, 2007

Varning! -Ett långt inlägg om solkaka

Efter en tung konfrontation med en av våra större klienter lämnade kollegan och jag deras kontor. Vi var inte beredda på skalan av kundens missnöje och vi fick oss några välplacerade högersvingar i investment-kontot.
Trötta och knäckta bestämmer vi oss för att hoppa in på första bästa bar i vår väg. Det är varmt och fuktigt. Kvällsruschen har precis börjat. Klockan är fem. En neonskylt med Budweiser visar oss vägen till en bar som inte gav oss möjlighet att kika in utifrån.

Vi sitter i baren och försöker få ned kroppstemperaturen till normal nivå med hjälp av några kalla öl. Glasen är våta av kondens och den dämpade belysningen får glasen att blänka i mörkret. Glasunderläggen är redan genomsura, trots att vi får nya för varje öl vi beställer.
Den friterade bläckfisken som vi beställde, ligger i en korg med ett flottigt spetspapper i botten och ser ut att svettas mer än vad vi gör. Den lyckas inte locka våra gafflar längre. Remouladsåsen skirar sig sakta i dipskålen.
Längst upp på bardörren hänger det en klocka som pinglar när någon öppnar dörren. Varje gång den pinglar, så vänder vi oss om och slänger ett öga mot ingången.
Pling-pling-pling! Vi vänder oss om unisont och hoppas på att någon av det motsatta könet ska komma in, men vid ingången är det tomt.
-"Ghosts?"
-"Nah, just a big truck passing by", svarar den oengagerade bartendern.
Klockan pinglar med jämna mellanrum varje gång en större bil kör förbi och till slut tröttnar vi på att ens vända oss om.
Vi konstaterar att pinglan inte tjänar sitt syfte och frågar den sävliga bartendern varför han inte plockar bort den?
-"Can't reach it. It's too high up", svarar han.
Stol? Stege? Någon annan lång person...kanske...?
Han ser våra frågande miner och säger, -"Maybe I'll just replace the damn door!".

Någon förhistorisk fotbollsmatch från tidigt 80-tal visas på TV-skärmen som är alldeles sotig från decennier av cigarettrök. Utefter skärmkanterna ligger tjäran tjock. Vid hörnspark kan vi inte ens se spelaren som sparkar in bollen.
-"In Sweden, we would call this kind of place for sunkhak", säger jag till kollegan.
-"Sun-cake?"
-"Yeah!"

Dörren pinglar igen, men vi är upptagna med var sin nylevererad öl.
-"Guys", säger bartenden och pekar med hakan bort mot ingången. Vi vänder oss om och ser inga spöken, utan i stället två chicca och eleganta businesskvinnor. De måste ha blivit överrumplade av en plötslig regnskur och sökt tillflykt till detta mycket exklusiva sunkhak.
De ruskar av sig regnet och stampar med sina höga klackar så att flisor slås ur det gamla plankgolvet.
Den ena av dem kastar tillbaka håret med handen och frågar om baren är öppen. -"Yeah, now it is", svarar bartendern som verkar gå på valium. Kollegan och jag tittar på varandra och rycker på axlarna.
-Wow! Vilka specimen som just knallade in på "baren som gud glömde"! Jag ser hur kollegans tunga hänger ner i ölen och han hyperventilerar.
Särskilt den ena tjejen är som klippt ur en modetidning. En uppenbarelse i mörk byxkostym från Dior, vit blus med tre uppknäppta knappar, en Hermés-scarf runt halsen och en Chanel-väska i armvecket. Byxorna hänger precis nedanför hälarna och de höga Fendi-klackarna skymtar under. -My gawhd! Jag måste påminna mig om att jag faktiskt är en gift man, men visst kan man fortfarande respektera och uppskatta true beauty ändå.
De går förbi oss och söker upp ett bord längre in i baren. Min kollega sparkar mig frenetiskt på smalbenet.
-"What?!", väser jag.
-"Did you see her?"
-"Of course I did".
-"She likes me", säger kollegan och ser nöjd ut.
-"They look expensive in maintenance", påpekar jag.
Han är singel och har aldrig varit känd för att vara vidare framåt när det gäller det motsatta könet. Han är snygg och stilig och har alla attribut för att felaktigt ofta bli anklagad för att vara homosexuell. Kvinnor avgudar honom, men det där med uppvaktning har helt enkelt aldrig varit hans grej.

Vi sitter och tittar åt deras håll och ibland möts våra blickar. De är redan djupt engagerade i en inbördes diskussion och de verkar inte heller ha haft någon toppendag. Jag anar att vi såg likadana ut när vi steppade in för någon timme sedan.
Efter en stund talar bartendern om att det har slutat regna varpå de båda tjejerna gör sig klara för att lämna baren.
Jag får ännu en spark på benet och ser paniken i min kollegas ögon som fullkomligt skriker "Do something! Please!"
Nöden kräver ingen lag, även om det betyder handling bortom mina principer och påföljande förödmjukelse.

När hon passerar oss så klappar jag henne på axeln och säger -"You forgot something".
-"Really? What?"
-"Me", säger jag.
Tystnad...
-"That one is pretty old", säger hon och skrattar glatt.
-"Yeah I'm sorry, but it's actually my friend here who can't take his eyes off you".
Jag såg hur han bokstavligen skönk genom golvet, men på vägen ned samlade han mod och sa -"That's true!".

De gick med på att låta oss bjuda dem på något att dricka och snart hade ytterligare en timme passerat.
Vi bestämde oss för att dela en taxi och ta oss uptown för en gemensam middag.
Kollegan var verkligen på hugget och ringde in en bordsbeställning direkt från taxin. När jag hörde namnet på restaurangen så förstod jag att han ämnade satsa alla sina kort denna kväll, – på ett av stans dyraste och exklusivaste ställen. Ja, vi kunde ju inte låta dem tro att sunkhaket var vårt vanliga tillhåll och det var dags att reparera skadan. Utanför restaurangen, tar kollegan mig åt sidan.
-"Be my wingman tonight", beordrar han mig.
Jag gjorde honnör och smällde med klackarna.

Vi avnjöt en underbar kväll tillsammans. Det visade sig att de också hade förlorat en stor klient tidigare under dagen och tillsammans slickade vi varandras sår. Vi upptäckte att vi hade en del gemensamma klienter och kvällen erbjöd ett rikt utbyte i gossip och annan användbar valuta.
Vi skiljdes åt med löfte om att mötas igen på regelbunden basis.
Det visade sig senare att Ms.Dior och kollegan träffades oftare än så.
Kollegan har sedan dess slutat jobba hos oss, men vi träffas med jämna mellanrum för att svinga några öl och spela biljard tillsammans.

I dagens post fick jag ett brev från honom. Ett mycket påkostat och stiligt brev i exklusivt papper. Jag sprättar upp det och hittar en inbjudan till hans bröllop. I kuvertet ligger även ett handskrivet brev från honom med orden:
I once asked you to be my wingman, and now I ask you to be my best man.
Without you (and the sun-cake), it would never have happened.


Haha, life is good!

12 comments:

Nini said...

Naaaaah! Va sött :)

Nästan så du får ta dig till samma sun-cake igen och fixa lite minnessaker därifrån å ge dom som kul grej på bröllopet.

Alley Cat said...

Ssssuuuuuck!!!
Som klippt ur en chick-flick! Fint...

la linda said...

helt underbart!!

Peppe said...

Skuggan, jag lägger till dej på min favoritblogglista.

Shadow said...

Nini > Det första jag gjorde var faktiskt att söka upp baren på internet. Den verkar finnas kvar, fast i annan regi. Får pallra mig över någon dag och undersöka och samla material för mitt Best Man-tal.

Peppe > Du, det gör jag med. Har länge tänkt göra det, men glömt bort det.

Å said...

Vad gulligt...

Maria, Barcelona said...

Filmtajm. Igen.

Smyg said...

Fantastiskt! Fantastiskt! Fantastiskt!

londongirl said...

Love :-)

Nini said...

Helt rätt!! :)
Kolla om du kan få skylten eller nåt?

Shadow said...

Nini > Blir nog svårt... Men allt kan ju köpas, sägs det.

Nini said...

Exakt! Om du förklarar storyn bakom så kanske det går lättare?