Tuesday, August 28, 2007

VM i friidrott

Igår satt jag på ett hotellrum och filade på en presentation när jag plötsligt fick höra tonerna från vår nationalsång på TVn. Karolina stod högst på podiet och jag blev nästan lite tårögd. Hon gjorde ett bra jobb!

VM är en kul tillställning, men jag tycker att mer kan göras i underhållningssyfte.
100 meter, 400 meter, 400 meter häck, 10000 meter...
Alla grenar handlar om att prestera bästa tid. Det är alltid snabbhet det handlar om.
Jag tycker att det vore roligare om man räknar distans istället, på samma sätt som i diskus och slägga.
Syftet för löparna skulle då vara att springa så långt som möjligt. De springer tills de stupar helt enkelt. Den som stupar sist är självklart vinnaren. Men det måste ju även finnas vissa restriktioner för att göra tävlingen genomförbar. Jag föreslår att man lånar idéer från Formel 1. På samma sätt som racerförare gör en pit-stop, kan löpare själva få avgöra hur många, samt hur ofta de vill göra dryckespauser. Valfri, energigivande dryck kan jämföras som löparnas bränsle, men finessen är att de bara har ett visst antal liter till förfogande. Om maxgränsen för vätskeintag fastställs vid 5 liter, så borde ett sådant distanslopp kunna avgöras inom 80 km.
Om arrangörerna vill ha en gren med snabbare resultat, så kan med fördel häckar användas. Följden borde då bli att distansen förkortas avsevärt. Som en variant kan man även införa en regel där den som river först förlorar.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på häcklöpning. Enligt nu gällande regel är det ju tillåtet att riva häckarna. Förstår inte vitsen med att då ha häckar över huvud taget. De tävlande borde bli diskade omedelbart vid rivning.

Vidare borde spjutkastning inte handla om distans. Självklart kan grenen inte handla om tid heller. Vad gäller spjutkastning så har vissa uppfattningar och tolkningar verkligen blivit fel i modern tid. Sedan urminnes tider har människan använt spjutet för att jaga och nedlägga ett byte. Aldrig har spjutet nyttjats som ett redskap för distans.
Till och med vid lek, försöker barn träffa ett på avstånd uppsatt mål. Således borde vi gå tillbaka till spjutkastningens rötter. Tävlingen borde handla om att träffa ett rörligt mål, där vinnaren är den som får in flest träffar. Målet behöver inte nödvändigtvis vara levande.

Kulstötning är också en gren där respekt saknas för originalet.
Den tävlande ska stå ute på fältet medan arrangören skjuter kanonkulor. Första ronden är på tio kulor och antalet lyror räknas. Enhands-lyra räknas som två poäng. Är ställningen lika efter 10 kulor, så fortsätter man med ytterligare 10 kulor. Vinnare utses genom utslags-metoden.

Höjdhopp och stavhopp är grenar som redan tjänar sitt syfte och där inga förändringar behöver göras. Möjligen kan ribban göras strömförande för att få mer spänning i de båda grenarna. Alternativt kan djupet på ribban göras lite större. En normal fängelsemur är väl ungefär 50 cm tjock gissar jag...
Andra varianter är hopp med styv stav, samt parhopp.

Kasta slägga? Namnet är klart vilseledande! Sist jag kollade så är en slägga en STOR hammare. Endast det riktiga redskapet borde få användas. Vidare borde grenen vara en parsport. En som kastar och en som tar emot.

Gång, är en gren som... -no comment.

Längdhopp och tresteg är grenar som jag gillar i deras befintliga form. Men även här skulle kanske vissa förändringar vara positivt i underhållningssyfte. Ett exempel är att göra så att strecket för avstamp alltid är i rörelse. Ett annat exempel är att lägga sandgropen i 45 graders lutning för att få samma effekt som vid backhoppning. Man skulle då kunna få se de tävlande rulla de sista 50 metrarna ner mot publikläktaren. Självklart ska stilpoäng räknas för sandrullning.

Slutligen tycker jag att atleterna är ganska trista mot publiken. Det finns en hel del att lära från golfen, där vinnaren alltid kastar iväg sin golfboll till publiken. Jag hade gärna sett Ivan Tsikhan svinga iväg sin slägga över publikhavet efter gårdagens vinst.

3 comments:

Sara said...

Jag drömmer om friidrott för tillfället. I natt drömde jag att jag skulle hoppa höjdhopp och att madrassen var ungefär 10cm högre än den höjden jag kände att jag skulle klara av att hoppa... och ribban satt självklart typ två meter högre upp... friidrotten hemsöker mig med andra ord.

Nini said...

Bläh, friidrott är så tråkigt... :(

Kristina af Knusselbo said...

*hahaha* Jättekul och kreativt tänkt!! :D