Saturday, October 13, 2007

Toapapper, insekter och katter

Jag vet inte var någonstans mannen hade hittat mitt namn, men han kontaktade mig flera gånger för att få till med ett möte. Mitt namn finns med i många business directories för branschen, så det är mycket möjligt att han har hittat mig i en av dessa.
Under min senaste resa gjorde jag en avstickare till Shanghai för att träffa honom. Som så många andra kineser var han ägare av ett företag med ett namn som slutade med "Enterprises".
Namnet, XXXXXX Enterprises, förslår en stor organisation, men oftast är det bara ett litet torftigt kontorsrum med ett skrivbord av stål och en telefon.
Jag har träffat alltför många företag i Kina som består av bara en enda person. Att starta upp ett aktiebolag i Kina verkar vara lika lätt som att gå till Pressbyrån och köpa en Piggelin.
Av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att träffa honom, mest kanske för att det stod CEO på visitkortet som han skickade mig, och inte President.

Jag tog en chansning och bestämde mig för att dyka upp utan officiell inbjudan.
Taxin tog mig till ett av de skummare kvarteren i Shanghai och efter att jag blivit avsläppt hittade jag entrén till byggnaden bakom ett stånd som sålde grönsaker och friterade insekter. Tanten som ägde insekterna tyckte förmodligen att jag såg hungrig ut, för hon drog mig i kavajärmen och försökte få mig att köpa en portion. Jag skakade på huvudet och fick gåshud över hela kroppen.
-"Much proteins", skriker hon till mig, trots att jag står precis framför henne. -"Yeah whatever", skriker jag tillbaka och sliter mig loss. Det skulle krävas total atomvinter och globalt radioaktivt nedfall innan jag kommer att se insekter som ett alternativ på min middagsmeny. -Crazy people!
Vid porten hittade jag knappen för XXXXXX Enterprises och tryckte på den, utan att veta om den fungerade eller inte.
Strax hör jag ett rassel i högtalaren och en röst som väser något på kinesiska. Jag hade lust att svara "A double cheeze and a diet coke please", men presenterade mig i stället och frågade efter Mr. Cheng.
Det visade sig att den väsande rösten tillhörde Mr. Cheng och han var mycket förvånad över mitt plötsliga besök.
-"Just happened to be in the vicinity", sa jag samtidigt som jag hörde hur han buzzade porten.
Jag klev in i totalt mörker. I takt med att mina ögon vande sig vid mörkret kunde jag urskilja en trappa lite längre fram. Att kalla det för "trappa" kanske var att överdriva. Snarare en stege. En spiralstege. Jag borde ha tecknat en extra livförsäkring innan jag påbörjade min färd, fyra våningar upp.
På första avsatsen satt det en liten pojke som gjorde sin läxa i ljuset från ett trasigt fönster. Jag hälsade på honom, men fick inget svar.
Nästa avsats erbjöd bara en sömnig katt, som jag missade att trampa på med en millimeter till godo. -Konstigt, jag trodde att kineser åt katter?! -"Enjoy it while you can", sa jag till katten och klättrade vidare till nästa avsats. Inga däggdjur på detta planet men en konstig lukt som jag inte ville veta upphovet till, trängde sig in i mina näsborrar.
Jag tittar uppåt i byggnaden är glad för att XXXXXX Enterprises bara ligger på fjärde våningen. Byggnaden ser ut att fortsätta ända upp till himlen, eller avgrunden, beroende på hur man står vänd.
På vägen upp har jag flera gånger hunnit ångra mig och intalat mig att detta var en idiotisk idé. Trots att jag började flåsa av syrebrist redan på andra planet, så lyckas jag till slut nå mitt mål.
Färgen har flagnat på dörren och handtaget ser som om det vore från en av Dali's målningar. Ringklockan ser däremot nästan oanvänd ut. Inget bra tecken. Jag är säkerligen hans första besökare. Jag ringer på och borstar av mig inbillat damm från kostymen medan jag väntar.
Jag hör exakt fem steg från insidan innan handtaget och låset rasslar. Inget större avstånd mellan skrivbord och dörr här inte!
Någon sekund senare står jag öga mot öga med Mr. Cheng.
Min föreställning om en man i 50-årsåldern får jag skylla på porttelefonens dåliga ljudkvalitet. Framför mig står en kille som är flera år yngre än mig själv och han är klädd i moderiktig kostym som är skuren i engelsk tappning. Han tar min hand och skakar den febrilt.
Mr. Cheng är i pappersbranschen och har en fabrik till sitt förfogande. Han har utvecklat ett papper som är miljövänligt, av bra kvalitet och som dessutom har goda egenskaper för flerfärgstryck. Den bästa egenskapen är att pappret är lätt i vikt, utan att vara särskilt tunt.
Jag skulle gärna vilja göra en provbeställning, men som det mesta i Kina är det standard praxis att bara skeppa fulla containrar. 18 ton i jumborullar får inte plats på mitt skrivbord.
Mr. Cheng har precis startat upp sitt företag och förutom honom själv är hans enda personal en sekreterare, som jag gärna hade delat en drink med.
Han bekräftar att minimibeställning ligger på fulla containrar, men han är ivrig och erbjuder att skicka prover av produkten till mig, så att vi kan göra ett test i våra egna maskiner. Jag tackar ödmjukast och efter lite snick-snack om Bush, Myanmar och katter som middagsmeny, så känner jag behov av att se solen igen.
Jag lovar att informera resultat efter vår provkörning av hans papper.

Jag tar mig ner samma väg som jag kom. Kattskrället ligger kvar. Förmodligen är han redan avlivad och väntar på att bli wokad tillsammans med bambuskott.
Utanför porten blir jag bländad av det starka ljuset, som är en stark kontrast till insidan.
Att hitta en taxi visar sig vara svårt och när jag till slut hittar en, så envisas chauffören med att först köra mig till en juvelerarbutik som hette Mandarin, sedan till en restaurang med samma namn, och först efter att jag mycket bestämt förklarat att jag inte tänker bidra till hans provision från diverse inrättningar, så kommer vi slutligen fram till min temporära bostad – JC Mandarin Hotel.
Jag hittar sekreteraren i hotellbaren med ett glas Litchi tonic i handen. -"You want one?", frågar hon mig. Jag tittar skeptiskt på innehållet i glaset, -"No way, give me a beer!"
Jag får en Tsingtao Beer levererad och funderar på om jag gjorde rätt val...?
-"How was your meeting with Mr. Cheng?"
-"He has a very beautiful secretary, and you wouldn't like her."

Jag är nu tillbaka i Manictown igen och igår ringde en speditionsfirma och meddelade att min last från Shanghai hade anlänt. -"Good", säger jag. Please deliver it to my office."
-"Eh...Sir, it's a 20-foot container..."
-WTF!
Idioten Cheng har skickat en hel 20-fotare i varuprover! Det där med att man måste beställa minst en hel container vid varje ordertillfälle har nog ingenting med pengar att göra, utan ligger nog mer i att de inte har resurser och den rätta logistiken för att bara skicka en pall eller något. En hel container... –shit!
Så gott folk, behöver ni toapapper eller? Jag har ett parti papper som jag behöver göra mig av med. -Se så, iväg med er nu till IKEA och inhandla en toalettpappershållare som håller 1,8 meters bredd och som klarar av en rulldiameter på 1,5.

13 comments:

beerbelly said...

Haha underhållande. Inte minst bilden :). Som tur är så har jag en sådan hållare redan av orsaker jag inte vill gå in på.. så ship away ;).

The Pale Green Woman said...

Så fint, i år kan du skicka väldigt många egentillverkade julkort! Ska jag posta lite glitter till dig?

Lo said...

haha, vad ska ni ha pappret till?
Låter precis så som jag upplevde kina...:)

Shadow said...

Beerbelly > Okej, jag ska inte fråga om varför du har en papperhållare som tar upp hela toaväggen.

Pale Green > Hehe, tack, fyll en container!

Lo > Det ska bli servetter av pappret, är det tänkt. Pappret är för en klient.

londongirl said...

Du får helt enkelt börja måla på rullarna. Sen kan du sälja dem som hadmålade tapeter till högt pris.

Men spar lite till mig...jag behöver ritpappaer till min skolklass! :-)

Sofia Quant said...

är det ditt kontor? kan tänka mig att chefen jävlades och sa att du får ha dom på ditt rum eftersom du beställde dom..eller så kanske stolen står där för att visa storleken realistiskt? hehe, det hade varit roligt om första alternativet stämde..men för din skull hoppas jag på andra ;)

Shadow said...

Londongirl > Jag tror att det är ganska svårt att rita något på tissuepaper, men jag gör ett försök.

Sofia > Nejdå, bilden hittade jag på nätet.

Carina said...

aaahaahahaha, fy fan vad bra!!!

David said...

Jag har varit rätt dålig i magen på sista tiden, vegankosten spökar, så skicka gäna hit en rulle! ;)

Stefan said...

Jag vill ha pappret!!!

Håller på med att flytta över sugbloggen till pappersformat serru, och ju lättare och miljövänligare desto bättre ju...

"Det skulle krävas total atomvinter och globalt radioaktivt nedfall innan jag kommer att se insekter som ett alternativ på min middagsmeny"

klassisk mening. bow my head ;)

The Pale Green Woman said...

Ring Kamprad. Han köper det och gör något av det ska du se.

Ms.Take said...

Hehehehehe.
Det var å andra sidan inte illa pinkat av mannen i det skröpliga huset. Han kanske trodde att han behövde bevisa för dig, efter att du sett hans kyffe, att han verkligen hade tillgång till den fabrik han sa att han hade :)

Nini said...

Det var inte illa pinkat helt enkelt....