Monday, November 26, 2007

Facebook

Nästan varje dag dimper det ned mail som ber mig att joina Facebook.
Till slut kunde jag inte hålla mig, min undran över detta fenomen i cyberspace blev för stort, och jag gick med under ett mycket anonymt namn. En gammal kär bloggläsare är min enda kontakt.
Efter att ha utforskat facebook, så kan jag fortfarande inte förstå varför alla är så uppjagade över denna community.
Självklart blir det roligare om man använder sitt riktiga namn, då jag har förstått att ens vänkrets snabbt utvidgas, men vill man verkligen att vem som helst ska kunna ta kontakt? Jag gillar inte tanken på att personer som jag en gång klippt banden med, nu enkelt kan knyta ihop banden igen.
Även inom yrkeslivet, tror jag att Facebook kan skapa konflikter. Självklart behöver man ju inte fylla i alla uppgifter om sig själv, men ens namn ligger ju ändå tillgängligt på nätet. Folk kan se var man befinner sig och dessutom se att man lever. Ibland kan det vara bättre att låta folk tro att man är död.
Två pass, med två olika efternamn, gör att jag bara använder det ena namnet. Mitt gamla namn ligger i träda och jag har inte brukat det de senaste 15 åren.
I Facebook höll jag nästan på att trampa i klaveret när jag var på väg att registrera mig i mitt gamla namn, det namn som de flesta i Sverige känner mig vid. Då hade mina 15 år varit förgäves. I dagsläget finns det ingenting att hämta på nätet när man söker med mitt gamla namn, men om jag hade gått med i Facebook, så skulle folk ha hittat mig direkt.
Följden skulle säkert ha blivit inbjudningar till sammankomster, klassfester och diverse partyn. Kanske även utbyte av affärskontakter. Gamla flickvänner skulle också troligen hitta mig. -Eh, vänta lite nu...
Man kanske borde gå med i alla fall?
-Fester, affärer och flickor lockar alla mina sinnen.

Gick genast in på Facebook igen för att registrera mig, men hittade inte Manictown i listan för orter.
-Typiskt också! Det blir inget Facebook för min del.

8 comments:

Anette said...

Hua, jag har också blivit puschad med detta med facebook, men är lite av din åsikt - de jag har klippt banden med har jag klippt för att jag inte vill ha med de att göra ingen annan anledning. Visst kul att träffa vissa och fester och partaj men det går man ju på iallafall.

Kristina af Knusselbo said...

Vad mystiskt det låter - nästan som om du flytt Sverige på grund av nåt skumt och inte vill bli hittad.. :)
Men man ska nog inte vara så orolig för Facebook. Jag har då inte hittat eller blivit kontaktad av en käft som tillhör "gamla" bekanta. Alla jag har som vänner där är såna jag lärt känna från nätet från andra ställen. Men det kan ju bero på att jag är så ootroligt gammal också (nästan 50 gubevars). De flesta av mina jämnåriga är väl inte så internetgalna som jag.

Lo said...

vilken av dina gamla bloggar var det då ;)

linda m said...

du kan bli min kompis också, shadow :-)

Sofia Quant said...

hehe..om du vill vara anonym så rekommenderar jag inte facebook, dom äger ju allt man gör tydligen..dessutom är det nog inte så kul utan alla vännerna där..:)
men..för min del är jag redan fast så jag kan ju skapa en grupp som heter "lägg till Manictown som stad på facebook" och se om det ger något resultat..hehehe, tveksamt dock!
och jag nöjer mig bra med din oerhört underhållande blogg! tack ^^

Maria, Barcelona said...

I like Facebook. So does my friends. It´s a great social tool.

Shadow said...

Anette > Precis my case!

Kristina > Flytt Sverige? Nejdå, men det finns många skäl till att “fly” från Sverige.

Lo > Den “gamla bloggläsaren” läser denna bloggen.

Sofia > Dags att köpa ett land och döpa huvudstaden till Manictown kanske?

Maria > Jo jag vet att Facebook har sina fördelar, men jag är så förbaskat social även utan Facebook.

Sofia Quant said...

hmm ja..frågan är vart?..kanske ska göra en ny "vatikanstaten" fast kring ditt hus och döpa det till manictown?
undra vem man kontaktar om det..