Tuesday, March 11, 2008

Funderingar...

Det har varit på tok för mycket familjesmutt den senaste månaden och det är nu dags för mig att återgå till de vanliga rutinerna igen.
I en hel månad har jag testat rollen som jag förväntas spela i framtiden och jag tror att jag fixar det galant! Inga problem alltså, men nu är det dags att gå ned på halvtid när det gäller smutt.
Affärerna väntar, klienter väntar och strippor väntar.

Jag fick ett personligt inbjudningskort från min favoritbar, med uppmaning om att hälsa på snarast, “eller så går vi i konkurs”.
Min sekreterare har hållit fortet under den senaste månaden, men när hon frågade om jag hade börjat knyppla och brodera lapptäcken, så kände jag att det var dags att gå tillbaka till fronten.

Oljemarknaden, subprime loans och valutakurser som svänger fram och tillbaka, likt en fransk taxichaufför, kräver att jag skiftar min uppmärksamhet till vår närmast stundande fiende -bokslutet.
Så fort jag har nedlagt den fienden, så ska jag ta mig an min nästa utmaning - budgeten för inköp.
Jag kan tyvärr inte överlåta dessa två bitar till min sekreterare. Det är jag som måste stångas med dem.
Med allt som händer omkring mig just nu, så känner jag mig som lilla Ferdinand, -“Jag vill bara sitta här och lukta på blommorna...”
Barn gör saker med en som inte är bra för arbetslivet. Jag känner redan hur mina tidigare så vassa hörnen, nu har blivit trubbiga. Runda. Mjuka.
Högsta hönset bad mig lägga upp en budget med en åtstramning på 2 miljoner dollar, samtidigt som han förväntar sig en ökning av vår turnover med 6 miljoner dollar - endast för min avdelning. Han måste ha missat de tre första åren i grundskolan, där de lär ut plus och minus.
Jag gick in på hans kontor och sa, -“You make impossible demands”, varpå han svarade -“That’s why I love you!”
Jag kan tolka det hur jag vill, men jag gav honom fingret under hans skrivbord. Dubbelfinger!
För att jag ska få ihop min budget, så måste Amerika ut ur Irak, alla “bad loans” måste betalas tillbaka av “the white trash” i USA och arabländerna måste skänka oljefält till Kina.
Priset på sojabönor och majs bör vidare halveras och om inte husmarknaden i det stora landet i väster snart vänder, så har jag inga argument kvar för att min budget kommer att hålla.
Alla tidigare år, så har har jag haft mina nerver på utsidan under denna period, men i år, så känns allt bara löjligt.
Det är otroligt vad ett litet liv kan göra för att sudda ut mitt tidigare spydiga och överspända “jag”.
Jag har aldrig förlorat en förhandling.
Jag har alltid vänt ryggen till dem som inte vill vara på samma sida som mig.
Jag har varit en alldeles för-jävligt hård förhandlare och alltid sett till att jag har haft motpartens pung i min hand, redan innan förhandlingar startar. -Den värsta sortens affärsman? -“Play the game, or you’ll be sorry you even entered it”.

Fan, saker händer när man blir farsa och det är på gott och ont. Jag tror inte att jag kan förhandla lika tufft längre.
Samtidigt så betyder det att jag inte kan utföra mitt jobb lika bra längre.
Jag är en mes. Rå-mes! Det är dags att bita ihop och göra det jag är bäst på,-köpa upp konkurrenter och sprida ut aktieinnehav, även om det inte känns lika angeläget längre.
På något sätt, så känns det som jag har blivit mjukare av hela erfarenheten. Vissa av mina klienter/fiender har 5 barn. Inte fan kan jag sinka en sådan person! Jag ser upp till honom, för sjutton!
Som jag har nämnt tidigare, så har jag några fjuttiga år kvar till jag fyller 40, men krisen har redan startat.
På grund av ett litet gossebarn, står jag inför en öppenbar risk att förlora min identitet. Detta inlägg är ett rop på hjälp, -kan jag fortsätta att vara den jag är, samtidigt som jag förväntas att bli familjepappan som jag så gärna vill bli?
Hänsynslös, men samtidigt omtänksam och öm? -Två helt olika roller, som jag måste klara av att hantera.
Ett annat alternativ är att bara lägga av. Typ pensionera sig. -Nej. Jag tror inte det!
Jag vet att mitt liv kommer att förändras. Samtidigt är jag avundsjuk på Å och Ms. Take, vilka jag känner en viss likhet med.
Jag tror att jag måste varva ned helt enkelt.
Ibland önskar jag att några av er verkligen kände mig, in real life..

PS. Not to forget, I’m very happy right now!

7 comments:

beerbelly said...

Jag har absolut inga råd att ge i de här frågorna..
Tror du kommer hitta en lämplig nivå. Tror inte du behöver bli mindre omtänksam som far. Däremot kanske det kan dröja lite innan jobb/familje roll satt sig?
För min del är jag inte pappa och enda intressanta förhandlingarna jag gör är löne med bossen.
De brukar sluta med att jag får en rektalundersökning när han har bägge händerna på mina axlar..
Happy days rakt över mao!

Lo said...

jag tror det här är nyttigt för dig och din utveckling, du kommer snart att finna en balans. Du kanske ska vara pappaledig ett tag? ;)

The Pale Green Woman said...

Nehepp det här går inte serru!! Du måste skärpa förhandlingsförmågan, för rätt vad det är är kotten gammal nog att förhandla sig till både det ena och andra, och har pappa blivit vek så kommer han ju få allt ;-) Se dina affärer som en slags avancerad form av legobitar eller så.

Tove said...

Man blir en bättre människa av att få barn!
Men ... det går över när de växt upp lite och man inte känner att man måste beskydda dem varje sekund. Somliga håller tillståndet vid liv genom att skaffa det ena barnet efter det andra! (Inte jag dock, jag nöjde mig med ett.)

linda m said...

Shadow, inget behöver förändras...
livet har bara fått en till dimesjon :-)

...och jag skulle vilja känna dig lite bättre...på riktigt!!
*kram*

Nini said...

Klart att du kan spela båda rollerna, men du måste säkert ge det lite tid. Ge dig själv tid att 'landa' i papparollen så att du kan klä på dig kostymen på morgonen och vara all business på jobbet. När du kommer hem kan du vara hur mjuk som helst, men business-Shadow behöver inte ändras för det. Väl?

Shadow said...

Beerbelly > Rektalundersökningen kan jag vara utan!

Lo > Pappaledig? Inte en chans! Som du säger, jag behöver i stället vänja mig så fort som möjligt.

Tove > Vi håller oss nog också till endast ett barn.

Linda > Kram till dig med. En ny dimension... Hmmm.

Nini > Jag ska ta mig tid och vänja in mig i min nya situation.