Saturday, June 07, 2008

Gå vilse och nigerianska maffian

Igår hade jag lite dödtid mellan två evenemang, närmare bestämt i 5 timmar.
Jag satte mig på en uteservering och smuttade på ett glas Dry Martini, underbart kall och frisk.
Vid 2-tiden hade jag läst ut min medhavda pocketbok och hade fortfarande 4 timmar kvar att fylla med något kreativt tidsfördriv.
Jag bestämde mig för att promenera omkring planlöst och kanske försöka gå vilse, något som inte borde vara så svårt i en stad som är 10 mil stor rätt över. Det finns många ställen och platser som jag aldrig har satt min fot i.
Jag tog mig till en stadsdel som jag aldrig har varit i tidigare och påbörjade min planlösa promenad, med mål att gå vilse.
Det visade sig dock vara stört omöjligt att gå vilse. Det är nästan aldrig längre än 500 meter mellan tunnelbanestationerna och hur jag än gick, så stötte jag på en station. Man kan omöjligt gå vilse med tunnelbanan under fötterna.
När jag gick där, vilsen endast i egna tankar, så kändes staden ungefär lika stor som Backaplan på Hisingen.
Lagom i tid till klockan 6, navigerade jag mig fram till den svenska ambassadens portar. Nationaldagsfirandet skulle gå av stapeln klockan 18:30, så jag hade för avsikt att prata lite med exportkunnigt folk innan festen startade.
Det visade sig dock att festandet redan hade startat. Jag hörde ljudet från lekande och skrikande barn långt innan ambassadens ståtliga byggnad hamnade i mitt synfält. Innanför grindarna sprang smått hysteriska barn omkring med ballonger i händerna och de verkade alla vara höga på fläderdryck.
Föräldraskaran var i klar minoritet. Kidsen hade belägrat ambassaden och jag var förvånad över att det fanns så många barn i vår koloni.
Lite längre in på området stod en provisorisk bardisk, där öl och sprit serverades. Där stod också mina bekanta, som alla är pappor numera. För första gången kunde jag sälla mig till skaran och diskutera hjulstorlek på barnvagnar.
Eftersom alla hade barnen i sällskap, var det ingen som föreslog någon fortsättning på kvällen, trots att det var fredag och klockan bara var åtta.
Mol allena begav jag mig iväg till de skummare kvarteren, som Manictown har att erbjuda.
Inkastare, som nästan alla härstammar från Nigeria, avbröt min promenad var 5:e meter genom att sticka fram en färgglad broschyr i mitt ansikte och säga "Topless bar, Mister" eller "Neikidd wimen for you only, Mister". Utefter trottoaren står det så många nigerianer, så att man kan tro att man befinner sig i Afrika. Man ser dem inte under dagtid, utan de kryper fram först efter mörkrets inbrott.
De står ofta i klungor och är aggressiva och allmänt otrevliga. Säkert knarklangare hela bunten.
Många av dem har dessutom tagit över barer och nattklubbar i området. De får mer och mer inflytande i nattlivet.
Jag känner en viss irritation över den lokala maffians oförmåga att försvara sitt eget revir, men jag tror att vi sitter på en krutburk här. Snart går nigerianerna för långt, de trotsar maffians oskrivna regler, och då smäller det. Blodiga uppgörelser på gator och torg är att vänta.
Hoppas att jag själv inte sitter och smuttar på någon Dry Martini när det händer. Den lokala maffian skulle aldrig skada vanligt folk, men jag känner mig inte lika säker över den afrikanska maffian.

Jag knallade in i en bar på gatuplan och ägaren sken upp som en sol när han såg mig.
-"Hi, it's been a long time since your last visit", utbrister han och kramar om mig.
Så vitt jag vet har jag aldrig satt min fot i baren, men strange things happens in Manictown.
Eller så har jag ett jäkligt dåligt minne...

Bar

1 comment:

Lo said...

blev det några köttbullar?