Saturday, July 12, 2008

Romantik och att vara förälder

Det är inte ofta frun och jag lyckas få till med småromantiska stunder i hemmet längre.
Igår lyckades vi dock få Junior i säng vid 10-snåret – nymatad, nybadad och nyrapad, så vi passade på att korka upp en flaska DP på terrassen.
Jag hade köpt hem 2 hekto ungersk salami som nu låg i tunna skivor på ett glasfat från Kosta Boda. På ostbrickan låg det franska och italienska ostar och även en och annan från IKEA.
I ishinken låg Dom Perignon och svettades. Kondensen låg som dagg på utsidan av flaskan. Små droppar hittade varandra och lämnade ränder på flaskan då de tillsammans sakta kanade ner i ishinken.
Luther Vandross sjöng på låg volym i högtalarna och stearinljusen, i de nyinköpta lyktorna från IKEA, slängde fladdrande skuggor på väggen bakom oss.
Det var en perfekt kväll. Ett uppehåll mitt i regnsäsongen. Varken för varmt eller för kallt. Som en svensk sommarkväll.
Fladdermöss gjorde komplicerade svängar utanför vår terrass i sin jakt efter insekter. Grannens katt lunkade sävligt förbi och slängde ett öga på oss, utan att visa något större intresse. En syrsa satt på terrassräcket och gnuggade sina framben över sitt ansikte. Den såg lika trött ut som oss.
Vi sjönk tillbaka i våra sköna terrassfåtöljer och njöt av få slappna av och få lite tid för oss själva.
Det sköna klimatet tillät en kväll med öppna fönster och även grannarna hade slagit av sina A/C-anläggningar och istället slagit upp balkongdörrarna på vid gavel.
Frun och jag skålar med varandra, våra glas möts med en dämpad klang. Jag låter de friska dropparna ta ett varv i min mun innan strupen får sitt.
Plötsligt avbryts den perfekta sinnesstämningen av ett barnaskrik. Ett hungrigt skrik, som krävde välling. Vi känner så väl igen de olika skriken vid det här laget. Vi konstaterar dock snabbt att det inte var Junior, utan någon annan familj i byggnaden.
Det råder babyboom i kåken. Inte mindre än 5 familjer, oss inkluderat, har spädbarn under 6 månader gamla.
Skriket skär som en kniv genom den tysta kvällsluften. -"That's Carol, I recognize her cry", säger frun. De bor på våningen över oss.
Strax efter följer ytterligare ett barnaskrik. Barnet börjar gråta hysteriskt och vi hör föräldrarna bråka om vem som ska mata barnet. -"That's Denny", upplyser frun. De bor ett halvvåning sidledes från oss.
Barnen skriker ikapp med varandra, så högt att till och med syrsorna känner sig besegrade och håller käft.
En halvminut senare börjar ytterligare en unge att skrika.
Friden är ett minne blott och vi skyndar oss att dra igen terrassdörren innan Junior också vaknar, men för sent. Han sparkar av sig täcket och sällar sig till kören som redan skriker i falsett ifrån sina respektive terrasser.
I en smidig manöver lyckas jag skjuta in nappen i Juniors mun och han faller tack och lov tillbaka i sömn, frenetiskt sugandes på sin napp.
Vi förvånas över hur lyhört det är när terrassdörrarna är öppna och gör en mental markering att vara försiktiga med att själva ha dörrarna öppna sent på kvällen. Junior har resurser för att väcka hela grannskapet.
Det var inte läge att sätta sig på terrassen igen. Även om Junior var tyst, så lyckades vi inte komma ifrån grannarnas barnaskrik.
Det sägs att ingenting blir som förr när man får barn, men jag tror inte på det uttrycket. Vi var så nära att lyckas, om vi bara hade bott någon annanstans.
Ikväll gör vi ett nytt försök. Dom Perignon är åter inköpt och ligger i min portfölj.
Frun ringde nyss och bad mig hyra någon film för kvällen. En riktigt bra idé!
När jag frågade henne om vilken typ av film jag skulle hyra, så svarade hon, "Winnie-the-Pooh or Mickey Mouse".

1 comment:

Lo said...

hoppas ni lyckas bättre snart!