Friday, February 05, 2010

Baseball and fires

Mitt kontor är beläget ganska högt upp i en skrapa och jag fördriver ofta tiden med att titta ut över staden i stället för att jobba.
Vid horisonten kan jag se en aldrig sinande ström av flygplan som landar och lyfter från inrikesflygplatsen. Lite snett åt vänster ser jag nästa skrapkvarter skjuta upp i höjden och motorvägen som slingrar sig fram mellan byggnaderna.
Åt andra hållet ser jag bergskedjan som ligger som en borgmur runt staden.
Hav på ena sidan och ett bergsmassiv på den andra. Mitt emellan ligger ett ordnat kaos som kallas för Manictown.

Även denna dag satt jag och tittade ut över staden medan jag försökte spinna häftstift på mitt skrivbord. Någon som har lyckats med det förresten?
Vinterluften var ovanligt klar och sikten flera mil bättre än under de varmare månaderna.

En liten rökpelare letade sig upp mot skyn och jag tänkte inte mer på det. Det är vanligt att folk eldar sina gamla högar med höstlöv, trots att de bor mitt i staden.
Men rökpelaren blev allt mer intensiv och snart bolmade svart rök upp mellan höghusen. -En jävligt stor lövhög!, tänkte jag medan jag äntligen lyckades få ett stift att ställa sig i sin rotation. -Gotcha!
När jag tittade tre sekunder senare så slog röda lågor upp i luften.
Aj då, tänkte jag. Det är nog ingen lövhög trots allt.
Jag sträckte mig efter telefonen, men såg samtidigt hur brandbilar redan plogade sig fram genom trafiken nedanför. Någon hade redan klarat av den biten.
Jag lutade mig i stället tillbaka i stolen och betraktade infernot och kalabaliken på utsidan.
Det är helt tyst på mitt kontor, inget ljud hörs utifrån, men jag kunde ändå föreställa mig tjutande sirener och folk som skrek åt varandra.
Klockan var 10:32.
Trots min utsiktspost, så såg jag inte riktigt självaste point zero, utan endast det som skedde runt omkring. Gator spärrades av, slangar drogs kors och tvärs och nyfikna människor stod i grupper bakom polisens gula tejpsnibbar. Genom mitt inramade fönster var det som att se en stumfilm på storbilds-TV.
Sekreteraren kom in på mitt kontor och ställde sig på första åskadarplats hon med.
-"How many fire engines do you think they need?", frågade hon när brandbil nummer 13 i ordningen rusade uppför gatan.
-"Enough to make their job more complicated", sa jag, -"...which they are so good at in this town".
Som vanligt, alla vill bara väl, men med allför många kockar, så lägger de krokben på varandra i stället.
Efter runt 40 minuter verkade branden vara släckt och endast en "lövhögs-rökpelare" slingrade sig 50 meter upp i luften tills vindarna slog sönder den.
Det finns alltid saker att titta på i stället för att jobba!

En halvtimmes möte och sedan var det lunchdags.
Sekreteraren sticker in huvudet och säger, -"That was some fire, huh! Waddya wanna eat?"
-"Smoked salmon", svarar jag. "No, just kidding! How about some noodles?"
Vi har ett favoritställe som vi brukar gå till när vi inte har det alltför tajt med tid. Ungefär 10 minuters gångväg. De serverar en gudomlig nudelsoppa.
-"Great!", säger sekreteraren, "Let me just go an get my coat".
Det var strålande solsken ute. Det hade regnat något under natten och solen glittrade på den blöta asfalten.
Luften var frisk och vi bestämde oss för att ta en omväg genom parken. På andra sidan parken stod det fortfarande brandbilar och gul tejp spärrade ännu av vissa gator.
-"Can we pass here?", frågade jag en brandman som just höll på att rulla upp slangar.
-"Visst", svarade han, "...men det är fortfarande blött på marken". Han sneglade på min sekreterares Jimmy Choos.
-No problem! Vi duckade under tejpen och fortsatte vår promenad alltmedans vi pratade om den stackars familjen som förmodligen hade blivit av med sitt hus, minnen och personliga tillhörigheter.
Hungriga som vi var, småsprang vi medan vi rundade det sista hörnet och kom in på gatan där vårt favoritnudelplejs låg. -LÅG, i ordets rätta bemärkelse!
-WTF!!! Ett stort svart hål i fasaden var allt som fanns kvar av restaurangen.
Vi stirrade bestört på varandra och utbrast med fasa, -"Papa-san!"

Den gamle mannen har serverat oss i flera år och alltid varit en inspirationskälla med sina kloka ord.
Vi rusade fram till det som en gång varit hans restaurang och kikade in bland de svartabrända bjälkarna.
En person gick omkring och rotade bland ruinerna. -"Papa-san!", ropade vi och såg ett sotigt ansikte vändas emot oss.
Vi andades ut och det var med stor lättnad som vi kunde konstatera att han var oskadd.
-"Hello", ropade han tillbaka. -"You come for FRIED noodles, yes?", och så bröt han ut i ett gapskratt.
-"Papa-san, what happened?", frågade jag.
-"Nothing happened, just all of a sudden BOOM!", svarade han med ett skrockande.
Han var på gott humör i alla fall. Alltid positiv, precis som vanligt.
"I retire!", sa han och satte sig på en delvis bränd stol.
-"At least I managed to save this". Han visade oss en fotoram som han höll under armen. -"1956, just after the war".
I ett urblekt foto stod Papa-san stolt uppställd bredvid en av Manictown's största idrottsmän genom tiderna.
Hans idol höll armen om axlarna på honom. De var båda klädda i basebolluniformer.

Papa-san hade också spelat baseball, fast på amatörnivå, berättade han.
-"Good times...., good times", mumlade han medan han strök sot från fotografiet.
Plötsligt skrattade han högt.
-"Wanna know funny thing, yes?", utbrast han och tittade på oss.
Vi nickade båda två.
Han skrattade lite till och sedan berättade han, -"When I played baseball, people had nickname for me..., -They called me Fireball".

2 comments:

Anonymous said...

Då är det bara att leta sig ett nytt favorithak. Skönt att det gick bra för gubben ändå. :-)

Shadow said...

Detta hände för en månad sedan och nu håller faktiskt gubben på att renovera för nystart om en månad. Det blev ingen pension för honom.
Vi är bara glada!