Blogger Revival

Sibylla och Mac

2010-02-19T12:58:00.000+05:00

Vissa dagar är det jobbigt. Vissa dagar är värre än andra. Vissa dagar orkar man inte alls. Vissa dagar är det ingen idé att ens försöka.
Men idag ställde jag mig ändå i kön på McDonald’s för att testa den nya menyn. Inte dumt alls faktiskt!
Men jag tycker ändå att Big Mac fortfarande smakar bäst.
Sekreteraren håller dock stenhårt på att Teriyaki Chicken Burger är den bästa hamburgaren som Mickey D’s någonsin har släppt.
-Kyckling!? Det är ju inte ens en hamburgare.
Inget slår dock en 150 grams Sibyllaburgare med västkustsallad och rå lök. Jag tror bestämt att det är dags att börja fila på en franchise-idé med Sibylla i Manictown.

AC/DC och söndagsrevy

2010-02-06T10:48:00.000+05:00

En annan har ju fixat biljetter till ACDC alltså! Två stycken.
En hel del olagligheter och mutor involverat. Arenasäte endast 9 rader från scenen. Fan, jag kommer att ha Angus Young’s svett stänkade över mig.
Tyckte det vore precis lagom dags för Junior att bli skolad i ett stycke riktig musikhistoria för män. Han fyller snart två. Bästa födelsedagspresenten någonsin!
Men när jag läste det finstilta på biljetterna, så var det som att få en våt trasa slängd i ansiktet. Åldersgräns 6 år!? -Kom igen nu och ge mig ett jävvla brejjk!
-Så var det kört då!
Sekreteraren hörde min frustration och erbjöd sig att ta Juniors plats.
Efter en lång överläggning med mig själv, så gick jag motvilligt med på att ta med mig henne i stället.

Dagen efter steppar hon in på mitt kontor och säger tack, men nej-tack.
Hon visste inte vilka ACDC var och efter att surfat på nätet så är hon nu skolad nog att göra bedömningen att ACDC inte var något för henne.
-"Were you seriously considering taking Junior to listen to that garbage?!" -Ytterligare en våt trasa i ansiktet.
-"Well, I had yet to mention it to Mrs.Shadow though", svarade jag.
-"At least that’s comforting to know! No sane parent would make their kids suffer ACDC".

Lite ACDC skadar väl ingen? Snarare tvärtom. De rockar fett, trots att de är närmare 60 bast nu. Brian Johnson är ju till och med 62!
-Kids? Det står ju klart och tydligt att 6-åringar får följa med och 6-åringar är väl kids? Ska kolla publiken och se hur många knattar som finns bland åskådarna.
Nu har jag alltså åter igen en biljett över.
Till och med mina manliga kollegor skrattar och uppmanar mig att "have fun" när jag frågar om de har lust att gå på ACDC.
"Sådan musik är för bönder och rednecks", var det till och med någon som sa.
Jaja, det är väl därför som de spelar i Manictown då, för utsålda arenor tre dagar i rad! På den arenan spelar bara de bästa! Så det så!
-Fjantar!, de vet inte vad de pratar om.

En hel månad kvar, men helt inställd på ACDC och peppad som satan kom jag hem från jobbet för att få ytterligare en våt trasa i ansiktet.
-"Håll söndagen öppen!", uppmanade Mrs.Shadow, "Vi ska på söndagsrevy – Disney on Ice", ...på samma arena som ACDC ska spela.

Baseball and fires

2010-02-05T10:06:00.010+05:00

Mitt kontor är beläget ganska högt upp i en skrapa och jag fördriver ofta tiden med att titta ut över staden i stället för att jobba.
Vid horisonten kan jag se en aldrig sinande ström av flygplan som landar och lyfter från inrikesflygplatsen. Lite snett åt vänster ser jag nästa skrapkvarter skjuta upp i höjden och motorvägen som slingrar sig fram mellan byggnaderna.
Åt andra hållet ser jag bergskedjan som ligger som en borgmur runt staden.
Hav på ena sidan och ett bergsmassiv på den andra. Mitt emellan ligger ett ordnat kaos som kallas för Manictown.

Även denna dag satt jag och tittade ut över staden medan jag försökte spinna häftstift på mitt skrivbord. Någon som har lyckats med det förresten?
Vinterluften var ovanligt klar och sikten flera mil bättre än under de varmare månaderna.

En liten rökpelare letade sig upp mot skyn och jag tänkte inte mer på det. Det är vanligt att folk eldar sina gamla högar med höstlöv, trots att de bor mitt i staden.
Men rökpelaren blev allt mer intensiv och snart bolmade svart rök upp mellan höghusen. -En jävligt stor lövhög!, tänkte jag medan jag äntligen lyckades få ett stift att ställa sig i sin rotation. -Gotcha!
När jag tittade tre sekunder senare så slog röda lågor upp i luften.
Aj då, tänkte jag. Det är nog ingen lövhög trots allt.
Jag sträckte mig efter telefonen, men såg samtidigt hur brandbilar redan plogade sig fram genom trafiken nedanför. Någon hade redan klarat av den biten.
Jag lutade mig i stället tillbaka i stolen och betraktade infernot och kalabaliken på utsidan.
Det är helt tyst på mitt kontor, inget ljud hörs utifrån, men jag kunde ändå föreställa mig tjutande sirener och folk som skrek åt varandra.
Klockan var 10:32.
Trots min utsiktspost, så såg jag inte riktigt självaste point zero, utan endast det som skedde runt omkring. Gator spärrades av, slangar drogs kors och tvärs och nyfikna människor stod i grupper bakom polisens gula tejpsnibbar. Genom mitt inramade fönster var det som att se en stumfilm på storbilds-TV.
Sekreteraren kom in på mitt kontor och ställde sig på första åskadarplats hon med.
-"How many fire engines do you think they need?", frågade hon när brandbil nummer 13 i ordningen rusade uppför gatan.
-"Enough to make their job more complicated", sa jag, -"...which they are so good at in this town".
Som vanligt, alla vill bara väl, men med allför många kockar, så lägger de krokben på varandra i stället.
Efter runt 40 minuter verkade branden vara släckt och endast en "lövhögs-rökpelare" slingrade sig 50 meter upp i luften tills vindarna slog sönder den.
Det finns alltid saker att titta på i stället för att jobba!

En halvtimmes möte och sedan var det lunchdags.
Sekreteraren sticker in huvudet och säger, -"That was some fire, huh! Waddya wanna eat?"
-"Smoked salmon", svarar jag. "No, just kidding! How about some noodles?"
Vi har ett favoritställe som vi brukar gå till när vi inte har det alltför tajt med tid. Ungefär 10 minuters gångväg. De serverar en gudomlig nudelsoppa.
-"Great!", säger sekreteraren, "Let me just go an get my coat".
Det var strålande solsken ute. Det hade regnat något under natten och solen glittrade på den blöta asfalten.
Luften var frisk och vi bestämde oss för att ta en omväg genom parken. På andra sidan parken stod det fortfarande brandbilar och gul tejp spärrade ännu av vissa gator.
-"Can we pass here?", frågade jag en brandman som just höll på att rulla upp slangar.
-"Visst", svarade han, "...men det är fortfarande blött på marken". Han sneglade på min sekreterares Jimmy Choos.
-No problem! Vi duckade under tejpen och fortsatte vår promenad alltmedans vi pratade om den stackars familjen som förmodligen hade blivit av med sitt hus, minnen och personliga tillhörigheter.
Hungriga som vi var, småsprang vi medan vi rundade det sista hörnet och kom in på gatan där vårt favoritnudelplejs låg. -LÅG, i ordets rätta bemärkelse!
-WTF!!! Ett stort svart hål i fasaden var allt som fanns kvar av restaurangen.
Vi stirrade bestört på varandra och utbrast med fasa, -"Papa-san!"

Den gamle mannen har serverat oss i flera år och alltid varit en inspirationskälla med sina kloka ord.
Vi rusade fram till det som en gång varit hans restaurang och kikade in bland de svartabrända bjälkarna.
En person gick omkring och rotade bland ruinerna. -"Papa-san!", ropade vi och såg ett sotigt ansikte vändas emot oss.
Vi andades ut och det var med stor lättnad som vi kunde konstatera att han var oskadd.
-"Hello", ropade han tillbaka. -"You come for FRIED noodles, yes?", och så bröt han ut i ett gapskratt.
-"Papa-san, what happened?", frågade jag.
-"Nothing happened, just all of a sudden BOOM!", svarade han med ett skrockande.
Han var på gott humör i alla fall. Alltid positiv, precis som vanligt.
"I retire!", sa han och satte sig på en delvis bränd stol.
-"At least I managed to save this". Han visade oss en fotoram som han höll under armen. -"1956, just after the war".
I ett urblekt foto stod Papa-san stolt uppställd bredvid en av Manictown's största idrottsmän genom tiderna.
Hans idol höll armen om axlarna på honom. De var båda klädda i basebolluniformer.

Papa-san hade också spelat baseball, fast på amatörnivå, berättade han.
-"Good times...., good times", mumlade han medan han strök sot från fotografiet.
Plötsligt skrattade han högt.
-"Wanna know funny thing, yes?", utbrast han och tittade på oss.
Vi nickade båda två.
Han skrattade lite till och sedan berättade han, -"When I played baseball, people had nickname for me..., -They called me Fireball".

Chapter 11

2010-02-02T12:07:00.001+05:00

Min utan tvekan största klient gjorde en "chapter 11" förra månaden.
Normalt så skulle det betyda att jag kan packa kappsäcken och dra till grönare nejder, men i Manictown så betyder detta i stället för katastrof, nya möjligheter och chanser för expansion. Detta talar rakt emot allt jag har fått lära mig om affärer.
Vi har haft det på känn de senaste två åren, men ändå har vi fortsatt göra affärer med dem.
När väl "chapter 11" träder i kraft, så kan leverantörer glömma sina pengar, eftersom företaget skyddas från fordringar från kreditbolag och leverantörer.
Dock icke så i detta fallet och det är just därför som vi har fortsatt att föra affärer med dem trots deras överhängande risk för konkurs.
Som sagt, för några veckor sedan lämnade de in ansökan om chapter 11 och redan denna veckan har det bett oss om nya offerter.
Staten har steppat in för att hjälpa dem bli lönsamma igen (vet inte om de någonsin har varit lönsamma dock) och allteftersom nya strategier radas upp, så förväntar vi oss nya affärer.
Nu jobbar vi för fullt för att komma upp med nya designer och logistiklösningar för att effektivisera hela deras organisation.
Det är en otrolig chans för oss. Alla deras svagheter, som jag har pekat ut under alla dessa år, får vi nu en direkt möjlighet att fixa till, till vår egen fördel.

Min sekreterare är också mer involverad än hon någonsin har varit och hon kom t.o.m. in på mitt kontor härom dagen och påpekade att hon faktiskt inte ens har tid till att måla naglarna längre. Så här seriöst har hon aldrig jobbat tidigare och jag förstod att hon har börjat ta del av nya arbetsuppgifter när hon frågade mig om var snabel-@:et var placerat på våra västerländska tangentbord.
-"Usually, I only hit REPLY", förklarade hon sig. Det verkar vara helt nytt för henne att skriva till någon som inte redan finns inloggad i hennes adresslista.
Det hjälper ju inte heller att hon har klistrat Hello Kitty-dekaler på varenda tangentjävel.
Jag visar henne på mitt eget tangentbord, -"Right here!"
-"Comprender", svarar hon och gör honnör. -Japp, hennes nya kille är från Spanien...

Iphone

2010-02-01T20:21:00.004+05:00

Min sekreterare har länge haft en Iphone och hon sitter alltid och pillar med den.
Själv har jag varit skeptisk, eftersom jag har en mycket bra och portabel dator, samt ogillar spel.
Häromdagen lekte jag lite med hennes Iphone och förstod ganska snart att det kanske inte var en sådan fånig pryl ändå.
Jag knallade därför ner till närmsta telefonbutik och skaffade mig ett exemplar av 32GB:en.
I en vecka har jag nu installerat en massa "apps", som det så käckt heter, och lärt mig använda manicken.
Jag tror att jag har installerat och provat minst 6 olika GPS-apps innan jag till slut hittade en som jag gillade.
Ni ska veta att mycket tid har lagts ned på detta endast för att komma till slutsatsen att jag med största förmodan aldrig kommer att använda GPS.
Så nu kan jag ägna mig åt att installera andra apps som jag förmodligen inte heller kommer att använda, -matrecept och dylikt kanske...

Suddgummi

2010-01-19T12:16:00.001+05:00

Jag suddar ut min vassa kommentar på sekreterarens senaste draft och skriver dit en snällare variant.
Med radergummit i handen blir jag medveten om hur litet det har blivit med åren.
-Tänk er hur livet kan gestaltas i ett radergummi!
Detta radergummi är av standardvariant som används inom företagets väggar. Jag fick det, med en massa annat kontorsmaterial, när jag flyttade in på mitt kontor för snart 15 år sedan.
Jag ser hur suddgummit sakta tynar bort, blir mindre och mindre och allt svårare att greppa.
15 år av mitt liv har raderats ut och det som återstår är knappt en tredjedel av radergummit.

...och med ett radergummi som trofast har följt mig i 15 år, så kan ingen anklaga mig för att vara slösaktig i alla fall.

Smart hoj!

2010-01-19T12:11:00.000+05:00

Jag har alltid gillat smarta uppfinningar och kombo-prylar.
Kan inte bli så mycket bättre än det här.

Elektricitet

2010-01-16T11:38:00.007+05:00

Gott nytt år, som sagt!
Vi är tillbaka i verkligheten och civilisationen igen.
Jag vet inte om jag hade pallat med en vecka till i paradiset. Man kan bara få så mycket av kokosnötter, underbara solnedgångar över horisonten och svajande palmblad... suck.
Vi hamnade på vårt stamställe, ett litet personligt hotell som ligger precis vid havet.
Vi låg och tittade på solnedgången från vår Jacuzzi och situationen hade kunnat vara oändligt romantisk om vi inte hade haft en mycket högljudd, batteridriven leksaks-grävskopa bredvid oss.
Junior uppskattade inte solnedgången lika mycket som han uppskattade de lokala leksaksbutikerna.
Alla var nöjda i alla fall. Mrs.Shadow fick några fria dagar att våldgästa duty free-butikerna, medan jag såg till att Junior inte drunknade.
Vår enda stress var att Junior inte riktigt uppskattade det lokala köket.
Han tyckte det mesta passade bäst på golvet. Efter en veckas vistelse kunde vi konstatera att man faktiskt kan överleva på endast pommes frites.
Vi var på semester och orkade inte tjata om maten. Han fick äta det han ville. En och annan cupcake slank också ner. Vi intalade även oss själva att färskpressade fruktjuicer var bra för kroppen, om än kanske inte för tänderna. Semester!
Kan tilläggas att Juniors pressade juice kostade dubbelt så mycket som min Heineken.
Nu är han i alla fall tillbaka på strikt diet igen. Han har bytt ut sina pommes frites mot ris.

Under min tystnad så har för övrigt inte så mycket hänt här. Några fler banker har gått omkull och några fler är arbetslösa.
Min bransch har varit på väg utför det senaste decenniet, men ändå kallar vi oss för vinnare. Konstig analys, men vi har faktiskt klarat oss ganska bra.

Vänner har blivit pappor och mammor och nu när man kan börja jämföra, så är jag övertygad om att Junior är en riktig ängel.
Vi pappor träffas fortfarande regelbundet på våra favorithak, men i stället för djärva urringningar och korta kjolar, så diskuteras blöjmärken.
Jag är liksom först i den senare truppen av oss att få barn, så många av mina vänner söker tröst och råd hos mig.
Mina råd till dessa nyblivna pappor brukar vara:
1. Köp en Tefal elkittel på flera tusen kilowatt för snabb uppkokning av vatten.
2. Köp en elmadrass för kalla nätter, för ungen kommer att sparka av sig täcket, med påföljd att du får springa upp och ner hela natten för att lägga tillbaka täcket.
3. Köp uppladdningsbara batterier och laddare, för alla leksaker kräver ju batterier numera.
4. Köp en universal fjärrkontroll som kan användas till alla elprylar. Sätt fast den med kardborreband högt upp någonstans, alternativt förvara den i kassaskåpet.
5. Köp en portabel DVD spelare om du inte vill se på Byggare Bob och Mumintrollet jämt och ständigt.

Det flesta pappor brukar kontakta mig ganska snart igen och fråga mig om jag har lust att komma över och byta ut alla propparna i deras proppskåp...
Så det hela kan summeras med: - Ring elbolaget och be att de pumpar in mer ampere i proppskåpet.

Säsongshälsning

2009-12-21T18:50:00.002+05:00

God Jul hela bunten!
Vi drar utomlands (en konstig benämning eftersom jag redan befinner mig utomlands) över jul och nyår och är tillbaka i början av januari igen.
Eventuellt börjar jag blogga lite smått igen, eftersom Junior numera har bestämt sig för att han klarar det mesta själv.
Den dagen han måste börja deklarera kan han bara drömma om min hjälp. Då ska jag påminna honom om att jag inte fick hjälpa till att lägga tågspår för hans nya Thomas-lokomotiv.

Där satt den!

2009-07-30T13:59:00.000+05:00

Jag har letat överallt utan att kunna hitta något. Ingenting på internet heller.
Jag ser nu min chans till en alldeles utomordentligt smart uppfinning som ingen har ännu har utvecklat. En alldeles ny produkt, som hela världen har gått och väntat på.
Kromade navaxlar för kontorsstolar kan vänta, för nu är det pizza på burk som gäller. -Det ni! Nu ger ni fan i att sno den idén.

Matlängtan

2009-07-29T12:50:00.001+05:00

När jag har varit hemma i Sverige och kommer tillbaka till Manictown, så finns det alltid en speciell maträtt som jag är extremt sugen på. Något som jag inte har kunnat äta medan jag varit i hemma Sverige.
Min gom, tunga och kropp trängtar efter det och min svärmor får alltid samma svar varje gång hon hämtar upp oss på flygplatsen och frågar om det är något speciellt vi vill äta till middag.
För all del, -potatis, brunsås, falukorv och min mammas hemlagade mat är inte helt fel, men det blir för mycket av det goda liksom.
Manictown har väldigt mycket gott att bjuda på, - Inhemsk mat, asiatisk mat och kulinariska upplevelser från all världens hörn.
Så jag förstår inte varför folk tycker att jag är konstig när det första jag vill sätta tänderna i är en stadig Big Mac!

Dittan och dattan

2009-07-28T12:02:00.005+05:00

Japp, det har gått några månader sedan jag senast var aktiv här. Det har varit fullt upp med jobb, barn och diverse annat.
Men faktum är att inget kräver så mycket tid som ett litet barn. Hade jag vetat det innan, så hade jag ändå inte tvekat, men man får verkligen upp ögonen för hur viktig man är för sitt barn.
De ser och lär av sina föräldrar och plockar långsamt upp förmågan att fungera socialt.
Junior är väldigt fascinerad av ögon. Han tycker om att peta i dem. Gärna då någon annans ögon.
Det har gjort det ganska jobbigt för oss när han ska leka i sandlådan med andra barn.
Men vi har nu äntligen lyckats pränta in att det inte är socialt acceptabelt att peta folk i ögonen.
Han kopierar allt jag gör.
Ett jobbrelaterat problem gjorde att jag på skoj dunkade huvudet i köksbordet i frustration. Junior är nu lite dummare än tidigare, för han bankar huvudet i allt hårt han kan hitta sedan dess.

Han har ett överflöd av energi som bara måste levas ut. Om han inte är trött på kvällskvisten, så är det jag som får ta med honom till parken och leka, trots att klockan är 23. Många grannar har höjt på ögonbrynen vid åsynen av en liten knatte som leker med spann och spade i en kolsvart lekpark vid midnatt, men de ska bara veta att vi förebygger väggbankade klockan 3 på natten på det viset.
Det har varit extra jobbigt den senaste veckan, då han har haft en grym jetlag. Självklart har inte heller vi fått någon sömn.
Flera gånger förra veckan blev jag abrupt väckt av min sekreterare som kom in och sparkade på min stol.
-"Do you want a coffee?"
-"You just gave me one", svarade jag sömnigt.
-"That was three hours ago!"
Shit! Så lätt att somna i tre timmar med händerna på tangentbordet och 3000 sidor med jjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjjj.

För övrigt är det prima liv här i Manictown. Termometern visar 35 grader och 93% luftfuktighet. Som bäddat för att gå klädd i kostym. Rena rama helvetet!
Det var dessutom så dåligt väder i Sverige, så jag sitter här och letar efter resor till Micronesien eller liknande, som revansch.
Marshall Islands, -låter mysigt med 35 grader och 95% luftfuktighet. Resa bokad. -Jag måste vara dum i huvudet!
Lovar att inte knalla runt på playan med kostym i alla fall.

The Herald

2009-07-28T11:03:00.000+05:00

Jag har annullerat min prenumeration på min dagstidning – International Herald.
I början så ville jag ha den till morgonkaffet, men i och med att morgonkaffet avskaffades för några år sedan, så tog jag den enbart för att se sofistikierad ut när jag bar den under armen.
-Men nu är det slut med det!
Jag råkade plocka upp en gammal kopia från december och såg att de fortfarande förmedlar exakt samma nyheter.

Uppfinn något!

2009-07-27T14:25:00.000+05:00

Idag placerade jag en liten bit post-it under sekreterarens optiska mus. Det var inte uppskattat.

Jag sitter här och funderar på framtiden. Jag måste göra något drastiskt för att bli rik som ett troll.
Att hålla på med vanliga affärer, som jag gör, har aldrig gjort någon rik.
De flesta människor som är snuskigt rika sitter ofta på en revolutionerande uppfinning, eller något patent. Jag måste uppfinna något!
Men avtrubbad som man är, så ter sig alla smarta prylar redan vara uppfunna.
Tror ni att det finns någon marknad för en vänsterhänt hammare?
Kromade navkapslar för kontorsstolar är faktiskt ingen dum idé alls när jag tänker efter.

Charles de Gaulle flygplats

2009-07-25T14:04:00.005+05:00

Det finns få platser här i världen som jag avskyr mer än Paris internationella flygplats. Jag försöker alltid undvika flygplatsen som pesten, men ibland är alternativen begränsade och jag måste ta tjuren vid hornen och tillbringa tid på denna deprimerande plats som Gud glömde.
Det går an när man reser i affärer, men när man reser med ett litet barn så är varje sekund en pina.
En mer ineffektiv, tråkig och självmordsframkallande plats, med usel service, är svår att hitta på jorden. Moskvas flygplats är som Edens trädgård i jämförelse.

Efter 12 timmar i luften klev vi av planet på Charles de Gaulle för att slå kål på 4 timmars transit. Gott om tid kan tyckas, men shit happens på Charles de Gaulle.
Det första vi gjorde var att söka efter en barnkärra till Junior. Han är inte stor, men 10kg är tungt om man ska gå och bära i 4 timmar.
Inte en barnvagn så långt ögat kunde nå.
Vi frågade markpersonalen var de fanns någonstans, men de svarade bara att de fanns utspridda över flygplatsen, utan någon särskild uppsamlingsplats. Alla två barnvagnar stod förmodligen på terminal 3 dit det tar ungefär två ljusår med diverse bussar. En rullstol stod intryckt i ett hörne vid en gate. Jag testade att sätta Junior i den, men den var alltför stor för att Junior skulle kunna sitta i den. Hjulen ville inte heller samarbeta och drog åt var sitt håll. -På en rullstol! Idioter!
Jag fick till slut fatt på en vanlig bagagerullare som kunde ta vår carry-on och satte Junior överst. Sedan riktade vi in oss på nästa projekt – att hitta en toalett med skötbord. En bagatell kan tyckas i Sverige och Manictown, men icke så på Charles de Gaulle.
Försökte följa en karta på en vägg, men insåg snabbt att varken kompass eller GPS skulle kunna kommunicera med den kartan. Fick i stället uppsöka en informationsdisk, vilken också tog cirka 20 minuter att hitta. Damerna i informationsdisken ville inte bli avbrutna i sitt privata samtal och de såg allmänt irriterade ut när jag faktiskt ställde en fråga. Det kan tyckas att de borde veta var toaletter för blöjombyte fanns, men alla tre var tvungna att rådfråga en uppvikbar karta innan de kunde konstatera att sådana toaletter fanns i Terminal 2 E och F, på andra sidan jordklotet.
För att komma dit fick vi först ställa oss i kö tillsammans med hela Zimbabwe och Malawi för passkontroll. Det är dock inget att göra något åt. Vi kommer från ett icke-EU-land och måste därför först invandra innan vi tillåts access till ett skötbord. Drygt en timma senare var vi igenom och satte kurs mot terminal 2F, som ändå låg i rätt riktning till vår förbindelse i Terminal 2G. Efter åtskilliga kilometer med buss och till fot genom terminaler var vi framme vid 2F. Till vår glädje fann vi en skylt som visade vägen till en toalett med skötbord. En kort hisstur tog oss till andra våningen där skötbordet skulle finnas.
Väl framme upptäcker vi att toaletten är under renovering. Målarpytsar står på golvet, men vi ser inga arbetare.
Ner i samma hiss igen och sedan bort mot nästa toalett som kunde erbjuda skötbord. Den senare toaletten var en kombo för både spädbarn och handikappade personer. Gott om plats, men dessvärre var lampan trasig. Junior är inte så pryd av sig, så jag stod och höll upp dörren medan Mrs.Shadow bytte blöjor på honom.
Alla var åter igen torra och vi bestämde oss för att uppsöka en restaurang som serverade annat än bara död kreatur mellan torra brödskivor.
Det visade sig vara lättare sagt än gjort. I ena änden av terminal 2E hittade vi en food-court som serverade färdig mat som de slevade upp på papperstallrikar. Det såg allt annat en aptitligt ut, men vi orkade inte leta längre.
Frun valde något asiatiskt lappskojs med ris, medan jag valde curry och ris. En stor Heineken till mig och vi kom upp i 38 Euro.

Efter denna synnerligen utsökta måltid var vi klara för nästa projekt, att ta oss till terminal 2G. Vi följde skyltar, men blev misstänksamma när de visade oss mot utgången och ännu en passkontroll. Något måste vara fel här...
Det enda felet visade sig vara att jävla terminal 2G ligger typ 3 kilometer ifrån de resterande terminalerna, trots att de bär samma nummer. Vi slussades alltså igenom ännu en passkontroll och ut på gatan framför terminalen. Nu befann vi oss verkligen i Frankrike, på riktigt. Hade vi haft lite mer tid över, så skulle vi till och med ha kunnat ta oss in till city och avnjutit en normal måltid för 38 Euro.
Bussarna avgick i alla fall med täta mellanrum och efter en skumpig busstur igenom minst 14 rondeller var vi framme vid terminal 2G. Once again fick vi gå igenom en pass- och säkerhetskontroll. Terminal 2G var betydligt mindre och påminde lite om Landvetter flygplats. Där rådde en lugn stämning och allt verkade vara mer avslappnat än i de andra terminalerna. Terminal 2G är ny och dessutom betydligt renare.
Vår flight till Sverige avgick i tid och våra 4 timmars transit i Paris var över.
Jag var glad över att vi faktiskt hade haft 4 timmar till vårt förfogande. 3 timmars transit hade blivit väl tajt alltså.
Så, om ni reser via Paris med ett litet barn, se till att ni har minst 3.5 timmars transit – ett gott råd.
Jag var lite orolig för hur vi skulle klara vår transit tillbaka på endast 2.5 timmar, men vi hade lärt oss från vårt tidigare misstag och åkte direkt från 2G till vår anslutningsterminal på hemvägen.
Ett annat råd är att inte checka in barnvagnen utan be om att få ha den i kabinen. Utan några hjul under barnet, är det svårt att hinna med byten. Själv har jag fortfarande träningsvärk i min högerarm.
Det jag stör mig mest över är att trots att terminal 2G öppnades i september 2008, så är den fortfarande inte utsatt på kartorna inne i flygplatsen. Den dyker väl upp lagom tills de öppnar terminal 4, på andra sidan Paris eller något. Jag kan förresten inte bli klok på varför de inte kallar 2G för terminal 4 i stället.
Eftersom de inte själva har några kartor, så bestämde jag mig för att göra en egen karta. Kanske kan den hjälpa andra resenärer som också tvingas använda denna vedervärdiga flygplats, som Gud glömde.

Klicka för tydligare bild

2009-06-02T13:50:00.003+05:00

-Alltså, jag kan fortfarande inte bestämma mig för om Facebook är bra eller dåligt.
En före detta flickvän hittade mig.
-"How's life in Belgium?", frågade hon.
Det är lika bra att jag låter henne tro att jag bor där.

En annan flicka hälsade -"You asshole!, you never told me you were married. Hate to say it, but your kid is beautiful".
Jag har ingen aning om varför hon är upprörd. Jag har varken rört henne eller antytt intresse.

Bra rubrik !

2009-03-24T17:57:00.005+05:00

"alla ombord omkom" - (alla två - R.I.P.)
Inte en helt galen rubrik kanske...

-Erhhh... -What?!

2009-03-21T06:28:00.004+05:00

Trippade runt lite i Manictown och stötte på denna butiken.

Hjärtat gjorde ett extra-skutt i bröstkorgen och jag fick stora förhoppningar om att hitta äggost, ankare, färska räkor, Volvo-bilar och andra Västsvenska specialiteter.
Tyvärr hade de bara jeans i sitt sortiment och ingen i personalen kunde svara på upphovet till butikens namn.
Förmodligen har affärsinnehavaren varit i Götet någon någon gång och förälskat sig i staden, vilket faktiskt inte alls är svårt.
Det finns däremot ytterligare en butik i Manictown med ett namn som jag absolut inte kan förklara upphovet till, hur mycket jag än låter fantasin skena – butiken Bortsprungt.

Snygga hjul

2009-03-14T14:14:00.001+05:00

Har surfat runt på diverse hemsidor idag för att hitta en ny barnvagn till Junior. Detta blir barnvagn numero 5.
Det är inte lätt att hitta en barnvagn som uppfyller alla våra krav. Sortimentet är stort och prisskillnaderna ännu större.
Självklart vill vi ha en kärra som är funktionell och samtidigt snygg att se på.
Varumärket är inte helt obetydligt, för man vill ju inte att folk ska titta snett på vår vagn och tro att vi har det dåligt ställt eller något. Mammor emellan, så är barnvagnen nämligen en statuspryl som återspeglar deras ekonomiska status.
Efter att nu ha valt och köpt en kärra, så finns det dock goda belägg för att se oss som utfattiga.
Mrs.Shadow är lika glad som när jag senast gav henne en Hermes-väska.
Nu när Junior (och frugan) har fått ett lyxåk, så är det inte mer än rätt att jag också får något fint.
Mrs.Shadow har lovat mig kromade navaxlar till min kontorsstol.

Världens dyraste

2009-03-10T12:25:00.001+05:00

Tack vare ständigt fluktuerande valutakurser, så bor jag åter igen i världens dyraste stad.
Manictown låg länge på topp, men kanade ned till 6:e plats förra året.
I år är Manictown alltså tillbaka på toppen igen.
Tydligen bidrar valutakursen till förstaplatsen, men jag tycker att staden är skitdyr även för mig som jämt bor här.
Det är dessutom den 10:e idag – dagen då Diners och VISA drar stora summor från mitt konto i kompensation för mitt lösaktiga leverne.
Jag känner mig lite extra fattig idag, - i världens dyraste stad.

Det slog mig just att jag inte har åkt skidor ännu denna säsong.
Undrar vad oddsen är för att det blir av?
Jag får nog göra som jag gjorde förra året, när jag slängde in en affärsresa till New Zealand mitt under högsommaren. Det var ett skönt ombyte, som dessvärre kroppen inte riktigt pallade med.
Frågade sekreteraren om hon någonsin hade åkt skidor?
-"Yes once, in the summer. On a lake!", svarade hon.

Asiatiska kvinnor

2009-03-03T11:31:00.000+05:00

Jag har kommit på mig själv på sistone att jag tittar oftare på inhemsk TV än tidigare.
Mrs.Shadow är glad över att ha mig i soffan, men hittade snabbt ett mönster i mitt tv-tittande...
-Hon är skitsöt! Hon på TV alltså.

Satt förresten och snackade om kvinnor med en affärsbekant från Frankrike för ett tag sedan.
-"I don't find Asian women attractive", proklamerade han. "What do you think Shadow?"
-"I'm married to one".

Apple

2009-02-28T14:31:00.002+05:00

Frugan köpte nyligen en Macintosh.
-"You can't touch it", upplyste hon mig.
-"No worries baby", svarade jag, "jag gillar inte datorer som man inte kan högerklicka med".
-"What? You can't? No right-clicks?!" Mrs.Shadow såg helt förtvivlad ut.
Ett typexempel på utebliven product research och där designaspekten har vunnit i produktvalet.
-"...and it's a whole different operating system", förklarade jag vidare.
Hon är och lämnar tillbaka datorn idag.

Folkfest ?

2009-02-26T12:30:00.003+05:00

Eftersom de flesta bloggar verkar beröra vår kronprinsessas trolovning, så kan jag ju inte helt nonchalera ämnet.
Jag träffade Viktoria vid ett tillfälle för två år sedan. Vi skakade hand och pratade lite.
Jag fick intrycket av en mycket robust tös med rejäla värderingar och högt intellekt.
Hon omsluter sig av rojalistisk karisma, utan att förlora sin mera alldagliga sida – en alldeles vanlig tjej i sina bästa år.
Hon är folkvan, rapp och skojar gärna. Hon har en väl nyttjad förmåga att kunna anpassa sig till sin omgivning.
Jag tycker att hon är perfekt för det jobb hon förväntas ta över från sin far.
Det verkar nu som att hela Sverige har engagerat sig i hennes trolovning och konungadömet är delat i två olika åsiktsgrupper angående hennes blivande man.
För vissa en nolla, en alltför simpel man med bondeblod i ådrorna. För andra en representant för hela den svenska befolkningen.
De som har förespråkat avskaffning av kungahuset nickar nu accepterande och är nöjda med valet.
I slutändan spelar det nog ingen roll vem hon hade förälskat sig i. Reaktionerna hade varit desamma.

På avstånd, här i Manictown, så har vi svenskar egentligen inga åsikter.
De flesta menar att kungahuset varken gör skada eller nytta, men i själva verket åker den svenska affärsvärlden snålskjuts varje gång kungahuset gör ett statsbesök i Manictown. Det svenska kungahuset är ett dragplåster för svenska affärer och kungen är vår bästa ambassadör.
Det är inte utan att vi blir uppspelta och slår på stort varje gång vi får kungligt besök. Plötsligt är vi alla nationalister och talar stolt om vårt kungahus. Den svenska flaggan är nypressad och svajar lite högre än de andra flaggorna.
-"Kungahuset?, det tror fan att det är viktigt!", utbrister en dum Göteborgare som bara tänker på sina affärer och snapsen vid mottagningen.

Angående trolovningen, så har de flesta skeptiker till kungahuset nu plötsligt en åsikt att komma med.
Konstigt, för jag trodde att de inte brydde sig. Plötsligt talas det både för och emot stackars Daniel, som bara gjorde misstaget att förälska sig i Sveriges mest älskade dotter.
Giftermål är alltid roligt och jag tycker bara att det stärker Viktorias karaktär när hon på eget bevåg valde en alldeles vanlig ostfralla framför räkmackan.
Tycker dessutom att Daniel borde få beröm. Han är en rakryggad man. Tänk er själva att fria till sin älskade och veta att nio miljoner människor kommer att ha en åsikt om det. -Inte illa pinkat av en "Svensson"!
Att han sedan får titeln hertig av Västergötland är ju något som tål att diskuteras - åtminstone om man är Göteborgare.

"Vem ska betala kalaset?" är den stora frågan just nu. -Va' fan?! Det spelar väl ingen roll, alla är ju inbjudna till folkfest!
Daniel har redan använt en halv miljon på förlovningsringen, en god investering kan man hoppas.
Själv gav jag Mrs.Shadow en prinsess-slipad Harry Winston på 1,3 karat och jag tror ta mig fan att jag fortfarande betalar av den. "Tills döden skiljer oss åt" har just fått en ny innebörd.

Stalker och frukt

2009-02-26T09:52:00.002+05:00

I en megapolis som denna, med 35 miljoner invånare, så händer det aldrig att man springer på någon bekant.
Visst, det händer om man är stammis på någon bar eller restaurang, men aldrig ute på gatorna.
Den senaste veckan har jag mött en kvinnlig bekant två gånger, på vitt skilda platser. Ödet?
När vi senast möttes så nämnde jag just att det är extremt sällan man möter någon bekant i staden och frågade henne på skämt om hon stalkade mig?
-"I was gonna ask the same", sa hon.

Alla mina inhemska klienter har dålig fantasi. Det råder skördesäsong för clementiner och jag har fått 7 lådor skickade till mitt kontor, från olika klienter.
Varje låda innehåller ungefär 100 clementiner.
Jag tänkte vara snäll och dela ut clementiner till alla anställda, men upptäckte att det står clementinlådor med jämna mellanrum över hela kontoret.
Jag bad således sekreteraren att skicka över några lådor till sina föräldrar.
Hon petade med sina Jimmy Choo’s på två lådor som stod närmast dörren, -"These are from my parents".

Ont, värk, smärta

2009-02-24T12:12:00.003+05:00

-“Eggwahwaaahhh golighaaa guluguluguw schwagg ajjawooh-agg”.
Junior pratar, men vi skulle behöva tolk för att förstå innebörden.
Hade han varit lite mörkare i huden, så skulle jag nog ha anklagat min fru för att ha varit otrogen med en bushman från Botswana.

Det har utlovats regn hela veckan. Det var då f-n att det aldrig kan snöa någon gång!
Jag har bihåleinflammation och rynkar pannan i smärta varje gång jag tar hissen upp till kontoret. Trycket får panngloben att kännas som om den skall sprängas.
Jag ser arg ut när jag steppar ut i foajén på 36:e våningen.
-"Bad morning?", frågar sekreteraren.
-"Bad altitude", svarar jag.
Med min täppta näsa missförstod sekreteraren mig och blev sur. Jag fick använda armarna och slå ut dem vertikalt och förklara,
-"ALTitude honey!, not attitude".

Jag var hos en näsläkare som stoppade upp långa pinnar i näsan på mig. Det kändes mycket skumt när dessa pinnar började gräva bakom mitt högra öga. Kommer säkert att drömma mardrömmar i natt.
Det hela började med en vanlig bondsnuva, som jag fick från Junior, och det stärker min teori om att barn bör hålla sina barnbaskilusker för sig själva. Bacillerna är inte lämpade för vuxna, utan ställer till med allt möjligt ofog när de byter värd till en vuxen. Själv var Junior frisk efter 3 dagar.
Jag har däremot fått en antibiotika-kur på 14 dagar, plus inbokade besök hos pinndoktorn varannan dag. -Just what I needed..., fxxk!

Grämer mig dessutom över att jag aldrig har sett en enda episod av Star Wars, medan jag nu har sett varenda jäklans DVD som finns att köpa med Pingu!

...detta håller otvivelaktigt på att bli en pappa-blogg...
Bättring utlovas!

Glass

2009-02-23T12:23:00.002+05:00

En polare i Svedala, som tidigare varit bosatt i Manictown, har kallat över sin Manictown-tjej till Sverige för att bli sambo med honom.
Är det någon mer än jag som tror att deras förhållande är på väg utför?
Sambo är något ganska främmande här borta. Här måste man fria innan man kan dela tak, tandborste och säng.
Hon är dessutom född och uppvuxen i Manictown, cosmopolitan ut i fingertopparna, och ska nu bosätta sig i en liten bondhåla i mellersta Sverige.
Att välja februari månad är dessutom att spela mot oddsen. Något bättre än november kanske, men absolut inte den månad som klär Sverige bäst.
Efter inskolning hos myndigheter, så förväntas hon dessutom jobba. I Sverige jobbar även kvinnor. Hon ser det nästan som något exotiskt, att jobba.
Hon kommer nog inte tycka att det är lika exotiskt när hon förstår att hon måste jobba för att bidra till hushållet. En man som inte kan försörja sin kvinna ligger lågt i kurs här.

Okej, kärleken övervinner det mesta, men jag tror att hon står inför en smärre chock när hon kliver av sin Fokker 50 på den lokala flygplatsen, i 9-centimetersklackar och sin Hermés Kelly-bag i armvecket, och bara ser en liten barack som terminalbyggnad.
Tänk den dag då hon upptäcker att närmsta motsvarighet till 7-Eleven och Starbucks är en bensinmack, utan vare sig Estée Lauder eller Clinique på hyllorna.
Eller när hon upptäcker att den enda inrättning som är öppen 24 timmar om dygnet är akuten på det lokala sjukhuset.
Att inte kunna köpa kaffe, sprit, blommor, strumpbyxor och glass ur automater som borde finnas i varenda gatuhörne.
Eller att efter 2 månaders uteätande förstå att hela utbudet av restauranger just har avverkats.
Hon kommer att sakna uppvärmda toasitsar med inbyggd bidé.
"Try to dress down a little bit, and don't walk alone in the night", var nog inte det bästa svaret på frågan -"Any good advice?".
Nej, jag tror att det är kört alltså. Jag har försökt peppa upp henne på allt det positiva i Sverige, men jag ser inte en kvinna som uppskattar skogar, sjöar och gröna ängar i henne. Hon såg helt bestört ut när jag informerade att varken Chanel eller Louis Vuitton hade egna butiker i Sverige. Inte ens i Stockholm!
-"Is there anything good at all about Sweden?", frågade hon mig med gråten i halsen.
-"The ice-cream is good..."

Jag har en kollega som jobbade i några månader på vår Sverige-filial i Göteborg. Han tyckte att det var okej, "tjejerna var snygga", men kunde inte i sitt liv förstå varför folk lämnar sina bilar hos fest-värden och sedan tar taxi hem på natten.
-"It's because they don't want to drink and drive", svarade jag som om det vore självklart.
-"Then why not take a taxi to the party as well?", frågade kollegan.
-"Good point my friend, good point!".
Jag frågade honom häromdagen om vad han uppskattade med Sverige?
-"The women are beautiful", svarade han.
-"Yeah I know", svarade jag, "and the ice-cream is good..."

Gamla rutiner

2009-02-23T09:09:00.001+05:00

I ett befängt ögonblick köpte jag ett megapack med alla 10 säsongerna av Friends, från Amazon.com. Räknar med att kunna titta på serien när Junior har fyllt 12, eller någonting. Paketet ligger fortfarande oöppnat under mitt skrivbord. Jag tror att jag hade alldeles för optimistiska tankar om hur många timmar dygnet bestod av när jag gjorde beställningen.
Vissa rutiner från ens gamla liv är svåra att lämna. På fredagar knallar jag ibland fortfarande in på Blockbusters och hyr 2-3 DVD-filmer bara för att lämna tillbaka dem osedda på måndag morgon. En polare installerade och lärde mig använda ett program för att kopiera DVD till hårddisken, men att kopiera en skiva tar ju nästan lika lång tid som att titta på den, så det har inte blivit av.
Vissa kvällar köper jag med mig en flaska rödvin av bättre årgång, med hopp om att kunna avnjuta den med Mrs. Shadow. Vi har nu väldigt många oöppnade vinflaskor på lager.
Ibland när jag har ledigt dagen efter, så festar jag loss rejält med polarna och kommer hem tillsammans med de första solstrålarna. Efter en timmes sömn vaknar jag av att Junior hoppar på min bröstkorg. -Sovmorgon? -What the hell were you expecting?, frågar Mrs. Shadow. I bästa fall blir jag tillsagd att ta med mig Junior till lekplatsen. Där finns parkbänkar att sova på, medan Junior äter sand.
Tre gånger har jag kört ifrån vår barnvagn och lämnat den ståendes på stormarknadens parkering. Efter att ha stuvat in livsmedel, blöjor, mjölk, fruga och barn, så är det lätt hänt. Jag ringer till stormarknaden och ber dem ta vara på barnvagnen som står vid ruta J72. Senast svarade de, -"Igen???"
På söndagar bjuder jag ibland in gäster, helt felaktigt, för lunch klockan tolv. Vi det här laget borde jag ju veta att en lunch som tidigast blir av runt 2-tiden.
Min sekreterare verkar förstå rutinerna bättre än vad jag gör. I morse, när jag slog upp min almanacka, så såg jag att hela eftermiddagen var "blocked out".
Jag frågade henne givetvis varför, varpå hon informerade mig om att jag ska till barnavårdscentralen för Juniors 1-årskontroll. Undra om de kan skriva ut någon energidämpande medicin?
Det börjar dessutom bli dags att planera några affärsresor igen, jag har nämligen 10 nyinköpta böcker som behöver läsas.

NEWS!

2009-02-20T06:14:00.001+05:00

Eftersom det råder ett stort underskott av glada nyheter i dagens media, så tänkte jag bidra med en glad nyhet i stället.
-Junior har tagit sina första steg!
Det ni! Reuters och Associated Press har tyvärr tackat nej till att publicera nyheten. Likaså CNN och BBC.
Som ett sista alternativ tror jag starkt på Västnytt. När närmare 2000 tittare tog del av namnröstningen för berguvarna på Ullevi, så måste väl ändå någon vara intresserad av Juniors första steg?!
Kan passa på att meddela att berguvarna, inte helt oväntat, döptes till Ulle och Ville.

36 timmar / dygn

2009-02-12T12:09:00.002+05:00

Jag är frisk, men lägger det här på is ett tag. Jag finner ingen tid längre.
Jag hyser grym respekt för pappor/mammor som jobbar heltid och reser mycket, men ändå lyckas finna tid att blogga. Med jobb, resor, rep-middagar, sena kvällar, vänner, bekanta och familjeliv, så får jag helt enkelt inte ekvationen att gå ihop.

Hon ljuger!

2009-01-19T13:14:00.001+05:00

Min sekreterare säger ofta till mig, -“You are so full of shit!”.
Inget hade kunnat vara mindre sant just nu.
Jag har varit magsjuk i 4 dagar.

IT-avdelning

2009-01-15T10:24:00.004+05:00

Jag har länge varit en börda för vår IT-avdelning i min begäran om att kunna länka data från fluktuerande valutakurser direkt till våra nettokostnader, för att möjliggöra en mer rättvis analys av faktisk kostnad vid import.
I rådande läge är kurser låsta under en förutbestämd och simulerad valutakurs, som ligger som bas för hela budgetåret, oavsett trender på valutamarknaden.

Min önskan om ett sådant system har bidragit till många och långa möten med vår IT-avdelning, för att utveckla ett sådant system.
Det nuvarande datasystemet är över 10 år gammalt och vi måste utgå från det systemet när nya tjänster ska läggas till.
Strukturmässigt har det dock visat sig vara svårt att uppfylla min önskan. Vi har därför kört in i en vägg och IT-killarna river sitt hår för att jag vägrar att ge upp.
Jag skickade ett mail till den ansvarige killen med frågan om det inte skulle gå att automatiskt absorbera vår banks valutakurser i vårt system genom bankens hemsida, där alla valutakurser finns att se i realtid?

Jag fick följande mail tillbaka:

It’s not possible due to the revised bit error rate in both of the host interface receptors, and insertion isn’t supported by the integrated support structure.
Simulated event data is analyzed from object data, while application programming interface continues to remain in central data recording.
Overflow of phase encoder and drive module will be directly linked to the digital receiver’s integrated circuits, even in case of event fragment logging.
To stretch the tolerance, a supportive irradiation can be applied for the interface data register, preferably with auto-increments of even intervals, but it will unlikely be sufficient for the diagnostics package in the signal processor.
Commonly used histogram template library and hierarchical versioning systems will void the injector’s inner detector environment, and should therefore be replaced by a local trigger processor in a programmable logic controller. We are working on this.
Processing unit will complete processing task through the scalable coherent interface in random integrity levels if data is consistent with the input flow manager unit.
Sparsifying processing units are suspected to trigger the interface modules in VME extensions for instrumentation, hence the data (which is available for analysis in the external controller module) can be misleading if not included in a diagnostics package with direct derived physics data from receiver integrated circuits.
Hope to have answered your question accordingly / Andy

Jag tror att de är jävligt trötta på mig och gör allt för att jag inte ska mejla dem igen med dumma frågor. -Suck!

Visitkort

2009-01-08T13:22:00.000+05:00

Ett av företagen som jag jobbar för skickade nyligen över mina nya visitkort. De är snygga och min titel är fortfarande densamma som tidigare.
Däremot så jobbar jag tydligen inte i samma land längre. Kontoret har flyttats. Eller rättare sagt så har tydligen JAG flyttats till att tillhöra ett annat kontor, i ett annat land.
Det var ju bra att jag blev informerad om detta. Har jag samma chef fortfarande månntro?
Jag skiter i vilket, för min assistent sitter kvar på kontoret i det ursprungliga landet, så det är ingen större skillnad för mig.
En detalj som är bajs är att det blir en anhalt extra för mig att slänga in i mina affärsresor. Varmt och fuktigt som f-n dessutom.
Det enda jag gillar med Singapore är curryn.

Jag är för övrigt sjukt sugen på brunsås just nu.

2009 - Flygande bilar och blaskigt vin

2009-01-05T09:26:00.004+05:00

Gott Nytt År!
Så var det då dags att påbörja ett nytt år.
Det är alltid jobbigt i början eftersom jag kommer att behöva använda Tipp-Ex under hela januari, till jag får in vanan att skriva under alla dokument med korrekt årtal.
2009... Det klingar ganska bra tycker jag.
Om världen skulle se ut så som mina serietidningar förutsåg att 2009 skulle se ut, så måste alla bilar bli luftburna omedelbums.

Jag såg fram emot att få plöja igenom en hel trave julkort på kontoret idag.
Endast tre stycken har anlänt. I stället hade mailservern brakat ihop på grund av alla flashiga julkort som har skickats via epost. Det tog mig närmare en timme att ladda ner alla julhälsningar.
En av de mer originella hälsningarna kom från en chef som hade spejsat ut på Adobe Photoshop och lyckats få till med ett mycket abstrakt familjefoto. Sitter här och funderar på vad det är för vits med face-retouch när vi ändå möter honom i korridorerna varje dag. När jag mötte honom i morse, så hade han fortfarande dubbelhaka och var lika tunnhårig som i december. Den stora leverfläcken i pannan satt också kvar.
Han hade dessutom lagt till ett en julhälsning som löd: ”Fred kan inte uppnås med vapen”. Är det en lämplig hälsningsfras till sina arbetskamrater månntro?
Jag misstänker att han tillhör någon religiös sekt.

Jag förutsåg att den första dagen skulle bli tung, men den är tyngre än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Hela ledigheten har jag spexat med Junior från morgon till kväll och jag kunde nästan se besvikelsen i hans ögon när jag knöt slipsen i morse. Han kände nog att det var slutspexat för denna gången.

Sekreteraren har varit i föräldrahemmet under hela ledigheten. Vi har varken mejlat eller pratat med varandra på en vecka. Mina farhågor om en mycket pratkåt sekreterare visade sig vara korrekt. Hur hon har kunnat samla på sig så mycket pratmaterial under en veckas vistelse hos sina föräldrar blir jag inte klok på, men hon har mundiarré utan dess like.
Hon envisades med att visa mig familjefoton och jag vet nu att hennes familj endast består av hundar och katter. Inte ett enda foto innehöll tvåfota djur.
Jag fick dessutom en flaska rödvin av henne, som var från hennes födelseort. Jag har svårt att bestämma mig för om den smakar hallon- eller slånbärssaft.
-"Is this really wine?", frågade jag henne med uppspärrade ögon.
-"Yeah, it's awful, isn't it", svarade hon och gnuggade händerna.
Jag vet inte hur jag ska tolka det, men allt är tillbaka i normal rutin igen, suck.

Nu ska jag bara gurgla halsen med Listerine och sedan är det dags att sparka igång maskineriet igen.
Önskar er alla ett förträffligt år och hoppas på många trevliga stunder i era bloggar.
Hej hopp!

Löpband eller cykel ?

2008-12-25T13:55:00.001+05:00

Jag vet inte vilken idé som är sämst, men jag tror att jag lägger min röst på cykeln som drivs med löpband.

Christmas - Kentucky Fried Chicken

2008-12-24T09:11:00.005+05:00

Vad är oddsen för att det ska börja snöa idag månntro?
En vit julafton kunde inte ha varit mer avlägsen med våra 17 grader i luften och träd som blommar.
Spelar dock ingen större roll, för vi firar inte jul något vidare allvarligt här ändå.
Frun håller just nu på att fixa ett mini-julbord i hemmet. Det blir bara vi tre i familjen denna gång.
Hemhjälpen tackade artigt men bestämt "nej", när hon förstod hur många olika sorters döda djur som skulle serveras. Hon är från en del av Asien där de uppskattar gräs och andra växter på sitt middagsbord.
Jag såg henne snegla på vår hyacint och julstjärna och fick tala om för henne att hålla tassarna borta.

I övrigt jobbar jag som vanligt här idag.
Det är som vilken annan dag som helst, fast restauranger och hotell är fullbokade av dejtande ungdomar som slår på extra just denna dag på året.
Här ser man julen som årets viktigaste dejt-dag och julen förknippas dessutom med jultårta, champagne och Kentucky Fried Chicken.
Det känns ganska avlägset när man är van vid den svenska julen som en familjehögtid.
Jultårta och champagne går ju an, men hur fan de lyckades slinka in KFC är för mig ett frågetecken. Bra marknadsföring förmodligen.

Jag jobbar veckan ut och har sedan semester.
Jag har precis färdigställt vår uppdaterade företagspresentation för nästa år.
Jag är säker på att den håller måttet, för jag använder orden corporate, solutions och trends minst 13 gånger per sida.

GOD JUL!

Tre ess - Sekreterare, stolthet och spenatsallad

2008-12-19T12:15:00.003+05:00

Ni som har hängt med här ett tag vet redan att min sekreterare bröt upp med sin förre kille för en annan kille.
Det var en del strul i början, men hon och hennes ex är numera ganska goda vänner.
Med den nye killen har allt fortlöpt utan problem, tills hon för några dagar sedan meddelade att hon hade blivit dumpad.
Vi har känt varandra ganska länge, men jag har aldrig tidigare hört att hon har blivit dumpad av någon. Ingen kille med en normal hjärna skulle dumpa en tjej som henne.
Jag satte mig på hennes skrivbord och beklagade sorgen. Jag frågade henne varför hon hade blivit dumpad?
-"It's all your fault", svarade hon.
-"What?!"
Samtidigt ropade högste hönset på mig, så jag var tvungen att avsluta konversationen där.
-"Dinner tonight. Let's talk about it", sa jag innan jag var tvungen att springa ifatt chefen.
På chefens kontor hade jag svårt att koncentrera mig på vad han pratade om och mina tankar vandrade iväg med mina skuldkänslor.
Jag borde inte ha låtit henne resa så jäklans mycket. Det måste ha varit påfrestande för deras förhållande. All övertid dessutom. Många sena kvällar ihop med klienter har förmodligen inte gjort saken bättre heller. Jag satte henne dessutom på att sortera visitkort en gång.
-Shit, jag har verkligen sabbat det för henne, tänkte jag medan jag beställde bord på vårt vanliga italienska hak.

Jag var först på plats och satt och sög på en oliv när hon klev in på restaurangen.
Hon gav vår hus-Maitre'd en puss på kinden innan hon kom till bords.
Jag måste ha sett ganska moloken ut där jag satt och sög på min cocktailgaffel för hon sa, -"It's not as bad as you think, but thanks for buying dinner!"
Efter att vår Maitre'd själv hade smakat av vårt vin och fyllt våra glas så frågade jag, -"So, tell me how I managed to get you dumped?"
-"You pay me too much."
För andra gången samma dag utbrast jag, -"What?!"
Inhemska killar i Manictown har svårt att hantera en kvinna som tjänar bättre än de själva.
Det hade tydligen varit ett återkommande problem i deras förhållande och till slut pallade inte killen längre – han dumpade henne för att rädda sin egen stolthet.
-"I see a very simple solution to the problem", sa jag. "Do you want me to cut your salary?"
Hon tittade på mig och såg ut att överväga det någon tiondels sekund.
-"Nah... screw him!, sa hon. I've heard the lamb is good".
-"Heard? You had it two days ago", svarade jag.
-"I want consistency right now, so please give me a break okay".
-"Okay", svarade jag och kände mig väldigt mycket bättre till mods.

Våra förrätter levererades trots att jag är ganska säker på att vi fortfarande inte hade beställt.
-"So..., I guess we have to find you a company president next..., a guy around 70 or something", skojade jag med henne.
-"Don't stretch it", sa hon och hotade mig med en gaffel fullspetsad med spenatblad. "I'm just happy because I don't have to pay for dinner any longer."

Så, nu är hon alltså fri igen. Jag vet inte om jag tycker bättre om henne som singel eller när hon är i ett stadigt förhållande, men jag vet att att hon jobbar häcken av sig efter varje avslutat förhållande, så det gäller att ta tillvara på tillfället.
Ska se om jag hitta lite fler visitkort som behöver sorteras.

Mes!

2008-12-19T10:38:00.001+05:00

Klienter som är på besök från Sverige brukar alltid ta med sig något som de tror att jag saknar i Manictown, -en mycket uppskattad gest.
Jag är god vän med många av mina svenska affärskontakter och vi umgås även privat.
Senast hade en av mina klienter med sig messmör. En klient som kallar sig för "god vän".
En god vän, som inte känner mig alls, för messmör är ta mig fan något av det vidrigaste som finns.
Av alla läckerheter som finns att välja på bland avsaknade svenska specerier, så väljer han messmör!
Vad är det för fel på Kalles Kaviar?
Han får inget julkort i år.
Och varför heter det messmör? Mesar är flygfän. Messmör, krabbsmör. Det får vidrigheten att låta som gåslever eller något.
Alternativt kan det vara ett smör framtaget speciellt för typer som Karl-Bertil Jonsson.

Fuskbygge

2008-12-18T10:20:00.000+05:00

Hon kan fortfarande överraska mig. Frun alltså, -Mrs. Shadow.

Hon ringde mig på kontoret och frågade mig om jag visste hur man får tak och väggar att hållas samman på ett pepparkakshus.

-"Har du gjort ett pepparkakshus?", frågade jag henne upphetsat.
-"I'm in the process of making one", rättade hon mig.
Jag blev glad och uppspelt över min frus mer husliga sida, även om jag hade svårt att tänka mig henne i förkläde och grytvantar.
Jag förklarade hur man smälter socker till glasyr och även hur man gör kristyr, som också fungerar bra för att hålla samman delarna.
Hon hörde inte av sig igen på hela eftermiddagen, så jag förmodade att allt hade gått bra.
Strax innan jag skulle åka hem, så ringde jag för att kolla läget.
Jodå, hon hade fått ihop pepparkakshuset, men i slutändan blev det vanligt kontaktlim som användes.
Det spelar ingen roll, sa jag, vi ska ju ändå inte äta det dammiga huset efter julen. Jag var imponerad över hennes engagemang och bakkunskaper.
Min fru har förändrats totalt sedan vi fick Junior, jag ser många nya sidor i henne.
Glad i hågen begav jag mig hemåt.
I vardagsrummet stod ett pepparkakshus som var riktigt snyggt för att vara första försöket.
Jag berömde min fru och frågade henne om det hade varit svårt?
-"Easy as LEGO", svarade hon och visade mig en kartong...
-Go figure!

Mental ålder

2008-12-17T12:36:00.002+05:00

Jag tror att alla människor finner sin perfekta mentala ålder och liksom stannar upp där, även om kroppen fortsätter att åldras. En slags känslomässig ålder där man slutar att utvecklas mentalt, eller något. Den åldern präglar sedan hela personligheten, oavsett hur gammal man blir. Hänger ni med?
Jag tror att det är just detta som gör att många äldre människor är väldigt unga i både själ och tanke, trots att kroppen är gammal.
Det är ju synd då att min mentala ålder valde att stanna vid fjorton.
Mentos och Diet Coke skapar faktiskt hiskeligt höga fontäner.

"Ekonomisk kris" är bara förnamnet

2008-12-17T12:31:00.001+05:00

För övrigt så tycker jag att det är ganska häftigt (skrämmande) att Zimbabwes inflation ligger på 13,2 miljarder procent i månaden. -Japp, i månaden!
Tryckpressarna spottar ut nya valörer varje månad och den senaste valören är 500-miljonerssedeln. Den var värd ungefär 10 US$ för några dagar sedan, men idag får man nog inte ens ett Juicy Fruit för den. Minsta valören är 500-sedeln, vilken de flesta håller staplade på toaletten.
Jag är jäkligt glad för att jag inte jobbar med risk management i Zimbabwe.
Landets ekonomi är helt åt skogen, men jag fick i alla fall tillfälle att lära mig ett nytt ord när jag läste artikeln, - Quintillion.
Zimbabwes årliga inflation räknas nämligen hamna någonstans runt 516 quintillion procent.
Jag ska aldrig mer klaga på dålig ekonomi.

-En pilsner tack!

-Älskling, jag ska bara ut och köpa lite mjölk.

-Yes!, min veckopeng.

-Det är lugnt gubbar, jag tar notan.

Dagens rum och utsikt

2008-12-16T20:36:00.007+05:00

Jaha, så var det då dags igen att lämna sin goa säng för en hotellsäng som är alldeles för hård.
Jag ser fram emot den dag man blir gammal nog för att uppskatta sängar hårda som marmorgolv.

Dagens rum...

...och dagens utsikt (en jäklans hamn)...

Ett "D" mer eller mindre...

2008-12-16T10:41:00.003+05:00

Felstavad engelska kan ibland lysa upp min vardag här i Manictown.
Hur nära ska jag egentligen parkera min cykel?

Close(d)

Slicka, eller tvättsvamp

2008-12-16T10:25:00.003+05:00

Sekreteraren knallar in på mitt kontor och haffar mig med ett frimärke på tungan.
-Disgusting!, säger hon och vänder på klacken.
-Erhh...shay again?

Jag har alltid slickat på mina frimärken, så vidare jag inte står på ett postkontor som har en sådan där blöt tvättsvamp på disken.
Detta tåldes att konfronteras, så jag sökte upp min sekreterare och frågade henne hur fan hon klistrade fast sina frimärken?
Jag skulle gladeligen ha en tvättsvamp på mitt skrivbord, så länge hon lovade att vattna den dagligen.
-Nej, tydligen är tvättsvamp också helt ute numera.
Hon öppnade sin skrivbordslåda och viftade med ett limstift framför ansiktet på mig.
Limstift?!
-"So, I guess I should use this for the..."
-"Yes, use it on the envelopes as well!"

Är det ingen som slickar på kuvert och frimärken längre?
Jag gillar ju smaken, även om jag blir lite torr i munnen efter ett C4-kuvert.

Strejker, flygplatsblockader och My Fair Lady

2008-12-15T09:45:00.008+05:00

-Redan december?! Ja, det är tag sedan jag senast skrev här.
Tack för snälla kommentarer under tiden som jag försummade bloggen.
Nej, jag har inte officiellt slutat blogga, men jag har varit tvungen att prioritera andra saker i mitt liv, varav jobbet har varit den största biten.

Det börjar bli ordning och reda igen och jag kan äntligen pusta ut efter två hektiska månader.
Att världsekonomin slickar avgrunden är ju inget nytt, men utöver det så har jag brottats med politiska problem i Thailand, där en stor del av mitt jobb har anknytningar till, samt en vild strejk i samma land.

Jag var faktiskt en av de som "fastnade" i Thailand när demonstranterna tog kontroll över flygplatsen.
Jag befann mig i landet, men eftersom jag inte planerade att resa ut under just den perioden, så var jag ju inte riktigt strandsatt i den meningen.
Medan demonstranterna satt på golvet i vänthallen och åt nudlar och spelade backgammon, så medlade jag i en strejk på en av våra fabriker, långt ute i djungeln.
Hela flygplatsincidenten kändes väldigt avlägsen då jag, utanför en djungelbar, lyfte in en påtagligt berusad fabrikschef i min bil för att tvinga tillbaka honom till fabriken och prata vett med arbetarna. Det var nog ett misstag av mig, för det enda han åstadkom var skratt och handklappningar från den strejkande skaran. Han fick dem på gott humör i alla fall, innan han själv trillade av podiet.
Situationen var spänd och det såg inte ut att finnas någon lösning.
Jag blev inplockad som medlare utan att egentligen förstå vad det var som jag gav mig in på.
Arbetarnas krav var bättre villkor, bättre arbetssituation, bättre sociala förmåner, mer ledighet samt högre lön. Det lät som alltför höga krav för att vara enkelt, men det visade sig snart att deras fem krav kunde summeras i endast ett enda, - högre lön.
Ledningen sitter i USA och Europa och mina direktiv var att återställa lugn samt att inte vackla för arbetarnas krav.
Jag använder dock en mjukare approach än ledningen och försöker vara lyhörd och mer personlig gentemot våra anställda. Efter att ha hängt i djungelbarer och andra sunkhak till långt in på småtimmarna med några förmän, flera kvällar i rad, så kunde jag summera de fem kraven i 8 dollars lönelyft per månad. Det var allt de önskade.
När jag redovisade detta för ledningen, så blev de smått förvånade och godkände det med omedelbar verkan.
Nackdelen med en ledning som sitter långt ifrån ground zero och med en ägare som aldrig har satt sin fot i fabriken, är att de har noll koll på verkligheten.
De kunde ha avstyrt två veckors vild strejk genom att själva avstå från tre koppar kaffe i månaden från Starbucks. I stället har vi 300 missnöjda klienter och en förlorad vinst på ungefär 3 miljoner dollar.
Ledningen hade tidigare sagt blankt NEJ till 15% löneökning, men igen hade haft vett nog att ta reda på att det motsvarade ungefär 8 dollar.
I stället för att bli helt less på ledningen, så tänkte jag att de ska vara j-vligt glada för att de har mig, självgod som jag är.
Strejken avslutades med en stor grillfest utanför godsterminalen, där jag betalade hela kalaset för 250 anställda med familjer. Det gick på ungefär 3000 kronor.
Det säger ju en hel del om vad för slags finanser vi talar om...

Jag är nu tillbaka i Manictown igen och förbereder mig inför julen, genom att inte göra någonting alls. Junior låter inget julpynt stå orört, så vi gav upp och packade ned allt i lådor igen. Det enda vi har är lite blinkade dioder i gardinstången, det enda ställe som jag tror att han inte når upp till, men fan vet! Beslutet fattades när vi såg honom med en av adventsstakarnas glödlampor i munnen. Kan tillägga att adventsstaken stod på en fönsterbräda och var tänd.
I Manictown är för övrigt julkommersen i full gång. Det råder julstämning överallt och så vitt jag vet så har ingen julskyltning lyckats korsfästa jultomten i år heller.

När jag var i USA senast så sneglade jag på en systemkamera. Ja, jag vet, sådant händer bara när man har fått egna barn.
Kameran var av Canon-modell, en Canon Eos Rebel Xsi. Jag bestämde mig för att köpa en när jag var tillbaka i Manictown igen, eftersom den säkert skulle vara mycket billigare där.
I Manictown gick den dock inte att hitta. Affärsbiträdena hade inte ens hört talas om den modellen. Va fan?!
Efter idogt sökande på internet kunde jag konstatera att samma kameramodell hade ett helt annat namn här – Canon Eos Kiss x 2! "Kiss-kiss" heter alltså kameran. Kyss-kyss, -vilket oerhört fjantigt namn på en kamera som för övrigt är hur cool som helst. Vad är det för fel på "Rebel Xsi"? -Only in Manictown, säger jag! Allt ska vara så jäklans gulligt jämt.
En kamera med ett så fjantigt namn borde inte gå att säljas alls till den manliga befolkningen, men tydligen så ligger modellen på 1:a plats för alla systemkameror, så jag håller käften.
Kanske är det dock inget som jag borde förvånas över eftersom min favoritbil, Nissan 350Z, gick samma öde till mötes.
Här heter den Nissan Fairlady Z! En stor skam!
Jag köpte en BMW i stället, endast på grund av Nissans namnval, ...samt ett alldeles för litet bagageutrymme.

-Please join me for a spin in My Fairlady...

Back again, but not.

2008-10-27T13:41:00.000+05:00

Sorry för lång tystnad.
Jag har inte gått och hängt mig på grund av finanskrisen. Tvärtom, så banar låg Euro och Dollar vägar för nya affärer.
Jag sysslar mestadels med investeringar utanför Manictowns gränser, samt import, och med gällande valutakurser gör vi lysande affärer.
Nej, min tystnad beror mer på att jag inte finner tid att läsa i era bloggar lika frekvent som tidigare. Uteblivet bloggläsande gör att jag inte heller finner inspiration att själv blogga. Bloggläsande och bloggskrivande är för mig en symbios, där båda faller om den ena faller.
När jag får tid att läsa upp mig på era bloggar kommer jag säkerligen att börja skriva igen.
Kan meddela att allting för övrigt är prima. Junior underhåller oss dagligen, jobbet flyter på som vanligt och livet i största allmänhet är toppen!
Jag kanske måste känna mig lite nedstämd och irriterad på saker ting för att hitta inspirationen igen. Just nu känns det överflödigt att blogga.
Önskar er alla en riktigt skön höst!

Bloggträff i Manictown och låg Euro

2008-10-10T08:29:00.001+05:00

I veckan gavs det tillfälle att få träffa ännu en bloggerska som var på besök i Manictown.
Attans trevligt hade vi! Den planerade, lugna, middagen slutade först klockan 5 på morgonen, efter att vi hade lyckats avverka 4 olika ställen som serverade alkoholhaltiga drycker.
Förutom Karaoke, hårdrock och vin på höga höjder, så lyckades även en och annan bläckfisk slinka in i vårt program.
Jag har festat alldeles för lite på sistone, så det blev en rejäl urladdning. Det var jättetrevligt!
Synd bara att ett besök alltid betyder hemfärd igen. Jag ser fram emot nästa gång!

Euron har rasat drygt 20% på bara några veckor. Varje dag ser vi hur kurserna fortsätter att gå ner och det enda vi gör är att stå förlamade, med öppna munnar. Det som händer på världsmarknaden just nu är inget som vi har erfarenhet av. Vi vet inte hur vi ska tackla problemet.
Vi som mestadels importerar, borde bara se det positiva i en låg Euro, men det finns vissa gränser för hur lågt den kan sjunka utan att känna oro. Det är inte bra när det blir så här ostabilt.
Vi köper billigare, men samtidigt skapar en låg Euro turbulens på marknaden, vilket på lång sikt inte för något positivt med sig. Dessutom får jag min lön i Euro, inte skoj alls idag. Tänk er en lönesänkning på 20%!

Imorgon reser jag mot sydligare breddgrader igen. Jag ska ta med mig tre klienter för att studera fabriker i djupaste djungeln.
Satt och surfade på nätet för att söka efter hotell och såg med glädje att jag faktiskt kan bo på The Peninsula denna gång. Priset har hamnat precis inom de ramar som företaget har satt som översta gräns för övernattningspris.
Låg dollar och Euro har sina fördelar.

Ett av plejsen...

Gravurnor och tecknade filmer

2008-09-30T10:56:00.002+05:00

Ett av de privata tunnelbanebolagen i Manictown öppnade nyligen en butik för att sälja av allt hittegods och kvarglömda saker som under åren ackumulerats från deras vagnar.
Jag tyckte att det lät intressant och tog mig en sväng dit för att se om där fanns något av värde.
Jag blev dock besviken på utbudet och misstänkte att endast en person från Bergen skulle uppskatta alla de miljontals paraplyer som prydde varuhyllorna.
Läsglasögon och mobiltelefoner upptog också en icke helt oansenlig del av butiken.
Bland de udda hittegodsen kunde man hitta löständer, datorer, och nyinköpta kläder.
Två gravurnor, med aska i, fanns också bland utbudet. Praktiskt, om man skulle ha råkat tappa bort sin egen mormor.

De senaste två veckorna har bjudit på löjligt mycket res och fläng.
Jag missar många av Juniors milstenar. Plötsligt sitter han upp och plötsligt kryper han. Jag missade tyvärr båda tillfällena.
Hoppas dock kunna bevittna när han tar sina första steg, någon gång i början av nästa år.

Jag springer runt i videobutiker och köper alla möjliga sorters DVD:er, men ingen av dem har lyckats fånga hans intresse.
Avverkade hittills är Teletubbies, Musse Pigg, Kalle Anka, Nalle Puh, Baby Einstein, Tulli, BabyTV, samt Bob the Builder. En DVD med SpongeBob ligger dessutom i mitt skrivbord.
Alla våra ansträngningar har varit förgäves för vi har nu kommit på att den DVD han gillar bäst är den som han själv medverkar i, med pappa bakom kameran.
Han skrattar hysteriskt åt sig själv i rutan och jag misstänker att han har lika sjuk humor som sin far.
Jag hoppar över alla tecknade filmer och ger honom i stället Monty Python och Fawlty Towers nästa vecka.

ASUS

2008-09-30T10:22:00.001+05:00

Vet ni vad? Det blev en ASUS till slut. En vit sådan. Den är grymt batterisnål, men tangentbordet är i minsta laget.
Omm nmi tyccketr artt det är svåerlästr häsr, så vwet ni vafrfrör.

På sportavdelningen

2008-09-23T19:34:00.002+05:00

Idag var jag på ett varuhus för att köpa lite presenter.
Sportavdelningen låg strategiskt placerad på 5 våningen. Jag hade inget ärende dit, men mina fötter drog iväg åt det hållet ändå.
The North Face hade en snygg butik i ena hörnet av planet och av nyfikenhet gick jag in för att titta. Jag kände nämligen igen deras logga från min ryggsäck som jag köpte i Thailand senast. Kontorsråtta som jag är, hade jag ingen aning om att detta faktiskt var ett välkänt märke. “The North Face”, vad är det för ett jävla namn?
Jag letade runt lite i butiken och jojomän, där hängde ryggsäcken på en krok, men prislappen var vänd åt fel håll så att inte priset gick att se.
Jag sträckte mig upp och vände på prislappen. Ungefär 200 dollar.
Jag ser några detaljer som skiljer i utseendet och blev alldeles chockad när jag insåg att den jag köpte i Thailand var en kopia.
Nej, i ärlighetens namn så anade jag från början att det stod till på det viset, eftersom jag bara betalade runt 40 kronor för ryggsäcken. Jag behövde omgående en stor väska för att bära varuprover i och killen som sålde den till mig stod bekvämt placerad med sitt gatustånd precis framför hotellets entré.
Japp, jag är en sådan där billig jävel, som blir skitglad för att ha slagit systemet genom att köpa en billig kopia. Jag skålar i billigt lantvin på tetrapak, och skriver under mina kreditkortskvitton med en MontBlanc-penna för 20 spänn, för jag förstår inte hur någon över huvud taget kommer på idén att göra kopior av The North Face – ett märke som redan är billigt och av inte alltför hög klass.
Att kopior av Louis Vuitton, Hermés, Gucci och Chanel existerar har jag en viss förståelse för, men en ryggsäck gjord i nylon?!
Här är den i alla fall (kopian). Jag känner skuldkänslor så att jag har svårt att sova nu.
-Snark... Zzzzz...

Värd att kopiera?

Datorproblem - Svårt val

2008-09-22T07:37:00.001+05:00

Min gamla dator som jag använder på fältet är helt slut.
Den klarar inte av någonting längre.
Jag har formaterat hårddisken, kollat spyware, letat virus och slängt en massa skräp, men den vill ändå inte samarbeta med mig längre.
Den kändes jättesnabb i när jag köpte den för många år sedan och den kanske fortfarande är lika snabb, men den känns trög eftersom jag kanske jämför med mina andra datorer, som alla är top-notch.
Jag använde en Acer ett tag, stilig var den, men den la av efter att jag tappade den i golvet på flygplatsen i Bogota.
Mina krav för en dator på fältet är små, så jag vill inte köpa en dyr dator med alla finesser. Jag behöver bara använda den för att surfa, mejla, Skype samt blogga.
Den ska vara lätt och ha ett batteri som räcker länge.
Efter att ha kollat vad som finns, så står jag mellan två val.
Antingen en ASUS eee PC 901, eller en Acer Aspire One.

Är det någon som kan ge mig några råd innan jag adopterar en av dem?

Kopior och min sekreterare är en shemale

2008-09-19T10:35:00.003+05:00

Jag har mest slappat sedan jag kom tillbaka från min senaste resa. Det blev väldigt mycket flängande hit och dit och det tär på krafterna.
Sammanlagt har vi bott på fem olika hotell, men jag lyckades bara dokumentera ett av dem. Anledningen är att min dator är helt kaputt. Den klarar e-mail, men sedan är den inte bra för mycket mer. Dags att investera i en ny dator.

Under en veckas resa har jag sett lika många bilolyckor som jag har gjort under hela mitt liv hittills. Det är skrämmande hur dåligt trafikvett de har i vissa länder. Att köra berusad verkar dessutom vara en norm.
Vi besökte en restaurang ute i djungeln, några kilometer från fabriken.
På kvällen, när vi skulle tillbaka till hotellet, visade det sig att vår privata chaufför hade tagit sig några glas han med. Han förstod inte varför jag var så upprörd.
Jag fick tag på en taxi i stället, men frågan var om inte den chauffören var i sämre skick än vår privatchaufför. Han lugnade med mig med att den enda trafikfaran på vägarna var kossor och vattenbufflar.

I övrigt har allt gått bra.
I storstaden festade vi och åt god mat.
Mina klienter envisades med att dra med oss ut på barer av den skummare sorten. Där anklagade en manlig gäst min sekreterare för att vara en shemale, med argumentet att hon var alldeles för perfekt för att kunna vara en kvinna. Hon tog det som en komplimang tills han körde upp handen i skrevet på henne för att göra en ordentlig koll.
Självklart har hon inget paket i skrevet och idag har nog inte den manliga gästen heller något paket kvar. Hon placerade en perfekt spark i skrevet på honom. Luften gick ur honom och sedan bestämde jag mig för att det var dags att byta bar.
Hon fick sedan höra otaliga skämt under resten av veckan angående sin maskulinitet och vi spelade med våra paket som insats varje gång vi avfyrade ett skämt i hennes väg.

Vi är som sagt tillbaka i Manictown igen, men sekreteraren går fortfarande och surar för att hennes Louis Vuitton-väska, som kostade 1200 dollar, fanns som perfekt kopia på marknaden för 35 dollar.
Jag blev förvånad idag när hon delade ut presenter till folk på kontoret. Hon hade köpt 20 stycken MontBlanc-kopior och delade ut dessa på kontoret som en ploj grej.
Jag visste inte att hon hade köpt dessa. Vi kunde ha åkt fast i tullen med så många kopior. Straff för detta brott i Manictown är max 5 år i fängelse, eller 50.000 dollar i böter. Rykten säger dock att de flesta slipper iväg med endast en varning, om det inte rör sig om väldigt stora partier.
Jag tror att vi hade klarat oss, vi ser ju så oskyldiga ut.
Needless to say, sekreteraren är ganska skärrad just nu och vill inte ens titta på en MontBlanc-penna.

Vi ska ut med några kunder ikväll. -"Kom igen nu, ryck upp dig! Walk like a man!", sa jag till henne och såg hur hon siktade in en spark i skrevet på mig.
Om jag inte slutar snart, så kommer jag att prata i falsett imorgon.

Bilder

2008-09-18T20:14:00.005+05:00

I tät dimma lyckades jag hitta hotellets poolbar. Regnet öste ner, men det hindrade inte mig från att ta mig en efterlängtad drink efter en lång flygresa.

Förutom affärer så kikade jag lite på bostäder. Jag hittade min waterfront drömvåning, men tyvärr var den inte till salu.

I storstaden var trafiken ett problem, som vanligt. Jag höll dessutom på att bli påkörd av en familj på moppe. Att åka tre på moppe borde vara olagligt, men eftersom de alla bär hjälm, är det säkert lagligt. Jag blir aldrig klok på detta land!

När jag tröttnade på trafiken tog jag mig några drinkar igen, på min favoritbar i världen.

Fabriken jag skulle besöka låg självklart långt ute i djungeln. Resan dit beräknades ta 3 timmar, om det inte hade varit för alla kossor som hade bestämt sig för att springa gatulopp samma dag.

Vi kom ändock fram till slut och jag kunde njuta av några timmars vila vid poolen.

Efter flera timmar i trafik igen, var vi till slut tillbaka i storstaden. Där passade vi på att besöka en marknad som bland annat sålde Vuitton för runt 200 spänn.

Dagens rum

2008-09-11T09:00:00.004+05:00

Resan har gått bra so far, men vädret kunde ha varit bättre. Det är fuktigt och regnskurar avlöser varandra.
Rummet kan jag i alla fall inte klaga på.

Sittrummet

Sovrum

Den gula fåtöljen längst in i sovrummet är en given bokhörna under regniga dagar såsom denna.

Nomineringar från en parfymdoftande lounge

2008-09-09T07:28:00.007+05:00

Lounge är egentligen ett väldigt skönmålat ord för vänthall. Vänthall med torra brödsnibbar, ost och alkohol, samt även trådlös uppkoppling.
Passar mig bra, då jag måste fördriva lite tid medan sekreteraren testar alla parfymer i duty-free-butiken.
Jag slutade följa med henne på shoppingrundan efter att hon använt mig som provdocka.
Min högra hand doftar nu Lancôme Magnifique, medan min vänstra doftar Estée Lauder Sensuous. På halsen har jag ett skämt som heter Gwen Stefani Harajuku Lovers.
Värdinnorna slängde misstänksamma blickar på mig när jag klev i loungen, omsluten av ett moln av aromer.
En arab som satt bredvid mig undrade vilken aftershave jag använde. -"Estée Lancôme's Harajuku Lovers", svarade jag.
-"Nice, I will also buy one!"

Jag har blivit nominerad av The Pale Green Woman, så jag passar på att svara på nomineringen nu.
Hon skulle för övrigt ha varit en av nomineringarna nedan, om hon inte själv hade nominerat mig.
Vi är ganska lika inbillar jag mig. En affärsidkande kvinna i sina bästa år och hennes rapporter från fältet ger mig insikt i en tillvaro med starka kontraster till mitt eget liv. Ändock finns många likheter. Klart underhållande läsning.

Reglerna:
Ni som blir nominerade skall i er tur utse era sju favoritbloggar.
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg (Vilken bild?)
2. Länka till personen du fick nomineringen av
3. Nominera 7 bloggar
4. Länka till de bloggar du nominerat
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade (hinner inte nu).

Dewdrops on my mind
Hon skriver lika vackert som hon själv är vacker. En mystisk blogg. Ofta kan man kan inte låta bli att dra på munnen och nicka instämmande. Lika ofta förstår jag inte. Underhållande och med ett perspektiv som jag själv önskar att jag var i besittning av.
Ingen dag utan att jag slinker in och får mig en nypa inspiration.

Barcelona – Stockholm
Maria har många järn i elden. Jag blir orolig ibland för att elden ska kvävas, men hon blåser liv i den och håller ett tempo som få människor skulle klara av. Var får hon all sin energi från? Mamma, fru, affärskvinna och expat i Spanien. Hon reser mer än vad jag gör och hennes vänkrets är stor.
När jag tycker att det känns jobbigt, så gör jag en sväng över till Marias blogg och får nya krafter. Superwoman! Glöm inte att köpa hennes bok också!

Bloggfrossa & mannen som blev trött.
Mikebike. Det finns nog ingen som inte redan känner till honom. Min länk till hemstaden. Han är så otroligt skönt götebossk. Hans verbala formuleringar och beskrivningar är i en klass som få kan mäta sig med. Jag måste bara få ta en öl med honom nästa gång jag är hemma. Risken finns dock att jag skrattar mig fördärvad och drar kallsupar av öl. Han skulle nog däremot finna mig insnöad och urbota tråkig.

Livet i Helsingfors
En härlig tjej som är skön i skrift och likaså i verkligheten. Min syn på finlandssvenska fick en ny klang efter jag träffat henne. En riktig mysig dialekt.
Tillsammans med sin kompanjon driver hon gratistidningen Papper. Det är fullt upp och alltid nya evenemang på gång i hennes blogg.

Yaghans round the world blog är skriven av en familj som seglar på de sju världshaven. De lever mitt liv!, inbillar jag mig. Fina bilder och reseskildringar från fjärran länder och hav. En dag ska jag göra samma sak. Eftersom jag själv seglar, så har jag särskilt intresse i denna bloggen.

Dagens bild – Danne
Han skriver inte mycket, men hans bilder uttrycker desto mer. Han står dessutom näst på listan att bli min sekreterare, av egen vilja. Jag vet inte om han passar i snäva kjolar och pumps, men möjligheten finns alltid.

Miasworld
Den senaste tiden har jag börjat följa Mias blogg. Hon har bott utomlands, men är nu tillbaka i Sverige igen.
En studie för mig i hur det är att flytta tillbaka. Vem vet, en vacker dag kanske jag också gör det. Hon är också konsult.

Självklart är alla bloggarna i högerspalten favoriter, men med endast sju nomineringar försöker jag presentera bloggar som jag inte tidigare redan har presenterat i en eller annan form. Tyvärr hinner jag inte besöka er och meddela nomineringen, som man enligt regelverket måste göra. Om ni hittar er här, så är det bara att haka på - Självservice.

Sekreteraren är tillbaka nu.
Tur att planet går snart, för jag tror att vi kommer att bli utkastade inom kort för att vi förpestar luften här inne.
-“I got you a Scotch”, säger hon och rotar i påsen.
Jag tror jag ska skvätta på mig lite, för att få bort Gwen Stefani.

Gym, hundöron, skattesmitare och bigami

2008-09-08T11:07:00.004+05:00

Jag förstår mig inte på människor som går till gymmet på lunchrasten.
Jag förstår viljan, men en fråga återstår ändå, -Hur fan hinner de?
Det tar ju minst 30 minuter bara att få i sig sin lunch. Det skulle ju inte se vidare snyggt ut om man sprang på löpbandet med en Big Mac i handen.
Jag nämnde för min sekreterare att det säkert bara var obetydliga människor, utan viktiga arbetsuppgifter, som har tid att springa på lunchrasten.
-“I do it twice a week”, svarade hon. “You should also try it.”
Hon behöver mer jobb, helt klart!

Vidare upplyste frun mig om att Junior inte är någon hund.
Jag sitter nämligen omedvetet och gnuggar hans öron, precis på samma sätt som jag gör med hundars öron.
Goa öron har han i alla fall! Om Junior får utåtstående öron när han blir äldre, så är det mitt fel.

Jag har för länge sedan, över 10 år sedan faktiskt, informerat skatteverket om att jag lever och jobbar i utlandet.
Det är ju förbannat konstigt att de då kontaktar mitt föräldrahem och påpekar för dem att deras son inte har haft någon inkomst de senaste 15 åren. De hade mage att antyda på att jag skulle vara en skattesmitare, vilket för övrigt straffas hårdare än både mord och våldtäkt i Sverige.
De ville därför ha en redovisning för mitt leverne under de “förlorade 15 åren”.
Av någon anledning, så verkar inte min utflyttning ha registrerats, eller så har de loggat mig dubbelt, med felaktiga uppgifter.
Jag började ana ugglor i mossen när jag inte fick mitt röda kuvert, men tänkte inte mer på det.
Nu ska jag alltså redovisa 15 års inkomst och visa att jag har betalat skatt i ett annat land.
Det innebär så mycket extra jobb för mig, så att jag faktiskt funderar på att helt enkelt låta dem tro att jag har varit uteliggare i 15 år och levt på att panta tomburkar.
Idioti!

Ett annat lustigt fenomen är att jag tydligen inte har registrerat mitt äktenskap i Sverige, vilket gör mig till ungkarl i hemlandet.
Jag kollade upp hur läget var och det visar sig att jag i praktiken kan gifta mig igen i Sverige, så länge det är med någon annan än min nuvarande fru. Hon är ju nämligen redan gift, med mig, och det skulle betyda bigami för henne. Skumt!
Någon som är intresserad av att gifta sig?

Service på hotell

2008-09-07T19:54:00.001+05:00

Jag uppskattar bra service.
Man känner onekligen trygghet och tillfredsställelse när man beställer rum på ett hotell och de svarar, -“We will prepare your usual room, Mr. Shadow.”
Jag känner dock en viss oro, eftersom jag alla rum jag hittills har bott i på detta hotell har varit helt olika.

Efterlysning

2008-09-07T13:59:00.003+05:00

Efterlysningen har gått ut över hela Manictown.

Manictowns mest efterlysta rymling fortsätter att gäcka polisen.
Det råder ovisshet runt vilka brott som har begåtts, men olaga intrång, stöld, förstörelse och förargelseväckande beteende är bara några av de punkter som den misstänkte kan tänkas vara skyldig till. Den nationella poliskåren har hittills inte lyckats få till med någon arrestering. De förlitar sig till vittnesmål i sitt sökande.
Vittnesmål från mycket spridda delar av staden har strömmat in till polisens växel under den senaste veckan.
Ingen går säker längre. Förra veckan ställde förbrytaren till med kalabalik då han mycket smidigt flydde över tågspåren mitt framför näsan på polisen, i centralaste Manictown.
Därefter var det var tyst i en vecka, men igår meddelades det på nyheterna att vittnen hade sett förbrytaren 2 mil österut, i en en annan del av staden.
Polisen är förbryllad över hur förbrytaren lyckats ta sig osedd till den delen av staden, men misstänker att hustak har använts i flykten.
Överläggningar om att sätta in helikoptrar avslogs under veckan eftersom det skulle innebära alltför stora resurser för endast en enda brottsling. Samtidigt uppmanar man befolkningen att inte försöka ta lagen i egna händer.
Förbrytaren anses som farlig i pressade situationer. Den senaste rymningen visar även på dumdristighet och irrationellt beteende under stress.

Polis och befolkning håller nu ögonen öppna på gator och torg. Om brottslingen skådas ska man undvika ögonkontakt och genast ringa polisen, som då skickar in en elitstyrka för att skjuta brottslingen från ett säkert avstånd. Polisen har dock lovat att ingen skarp ammunition kommer att användas och hoppas på att snart ha förbrytaren bakom galler, i en djurpark eller något.
...

....

.....

......

.......

Trazan Apansson vilar på en skylt på en tågstation i centrala Manictown

Affärsresa, shopping och adult toys

2008-09-06T13:00:00.002+05:00

Det är lördag.
Jag sitter på kontoret med sekreteraren och försöker knåpa ihop vårt program under vår resa nästa vecka och veckan därpå.
Vi planerar, diskuterar och överlägger.
Vi är i en situation med conflict of interests, där jag försöker få till med så många klientbesök som möjligt, medan hon försöker få till med så många varuhusbesök som möjligt. Jag måste faktiskt också göra en del shopping.
Frun beordrade mig, -"Buy some toys while you're over there".
-"Jag tror inte att jag har tid att ta mig till de skummare kvartere..."
-"Children's toys, stupid!", avbröt hon mig och fortsatte att mata Junior med välling.
-"Självklart älskling. Självklart!" -What was I thinking...

Eventuellt uppdaterar jag under resan, under förutsättning att de har trådlös uppkoppling i Louis Vuitton-butiken, där vi kommer att tillbringa en hel del tid om min sekreterare får bestämma.

Sex och staden

2008-09-06T11:31:00.003+05:00

Jo, jag glömde ju att berätta om premiären och när jag steppade omkring på den röda mattan bland massivt pressuppbåd och kändisar.
Det är ingen idé att jag räknar upp vilka kändisar som närvarade, ni känner inte till dem ändå.
Jag vill inte förlöjliga er och påstå att ni inte är insatta i showbiz gossip, för jag vet ju att ni alla är skåpläsare av People, men alla närvarande kändisar var faktiskt av inhemskt ursprung.
Inte ens kvartetten från filmen hade hövligheten att närvara.
Lilla Manictown ansågs nog vara för mesigt för dem att orka ta sig hit. Att de flesta Hollywood-studios ägs av företag i Manictown verkade heller inte spela någon större inverkan.

Min partner för kvällen och moi, struttade iväg till premiären med varsin "invitation badge" runt halsen. Den illgula brickan med våra namn, passade utmärkt till min svarta kostym och djuprosa slips. Det blåa bandet därtill, gjorde dessutom brickan till en utmärkt symbol för mitt nordiska ursprung.
Min dejt hade dragit på sig klackar som var minst 10 cm höga och hon matchade mig på pussvänlig höjd.
Min partner är i filmbranschen och hon jobbar på företaget som håller i galapremiären.
Självklart var vi snyggast av alla gäster.

I foajén stod inbjudna kvinnliga gäster i klungor och småpratade med champagne i sina händer. Kvällens val hade fallit på Veuve Clicquot. Inte min favorit, men jag tog glatt emot glaset som svävade förbi mig på en högt hållen bricka.
Majoriteten av inbjudna gäster hade ingen kavaljer att hänga på, vilket bevisade att min väns förklaring om att alla inbjudna damer måste komma med en dejt, var en ren lögn.
Plejset skulle ha varit ett paradis för ensamjagande vargar.
Min blick flackade och jag hade svårt att koncentrera mig på att konversera med damen som mycket tajt hängde på min arm, långt innanför det jag kallar för mitt personliga revir.
-Vilka festblåsor alltså! Vilken cirkus alltså! Vissa kvinnor borde beläggas med förbud att bära galaklänning.
Håruppsättningar, som skulle få Bob Marley att vilja vända sig i sin grav.
Vita handskar upp till armbågarna, perfekt för att champagneglas ska glida ur näven och braka i golvet.
När jag tänkte på hur alla dessa damer skulle ta tunnelbanan hem efter partyt, kunde jag inte låta bli att dra på mungiporna. Vilken mismatch alltså!

Vi gled omkring i folkhavet och hälsade på folk åt höger och vänster. En puss på kinden här, en kram där. Fasta handskakningar med affärseliten.
En tjej med "STAFF" tryckt över hela ryggen gick omkring och spanade bland oss. At random, gick hon fram till någon kille och överlämnade en nummerbricka. Strax stod hon framför mig och inspekterade mig från topp till tå. Jag fick en bricka med "8" och en uppmaning att komma upp på scenen när mitt nummer ropades upp. Jag tänkte inte mer på det och stoppade brickan i kavajfickan.
20 minuter senare startade festligheterna på allvar. Det hölls intervjuer på scenen och kändisar fick var och en hålla ett kort tal.
De flesta prisade Carrie som rollfigur och talade om hur de kunde identifiera sig med henne. Visst, - New York och Manictown är så ju otroligt lika...

Sedan var det utdelning av "Mr. Big prize". Kvällens 10 mest eftertraktade ungkarlar skulle infinna sig på scen. Jag hörde hur nummer började ropas upp. Min dejt slängde en road blick på mig. Jag sa "no way" och styrde stegen mot toaletten. Ett klassiskt knep för att slinka undan en pinsam situation, om det inte vore för att högtalare basunerade ut numren även på toaletten.
Jag såg mig besegrad och släpade mig iväg mot scenen, när mitt nummer ropades upp.
Från scenen kunde jag se hundratals förväntansfulla damer stå nedanför och peka samt hålla inbördes överläggningar om vem av oss som var stiligast.
Vi tilldelades en glaspokal från Lalique och fick svara på några frågor, såsom hur det var att vara ungkarl i en storstad och hur vi såg på kvinnor som jobbar.
-"Thank you very much for this prestigious prize. I would like to dedicate it to my son, and also to my wife who by the way is a housewife".
När jag gick av scenen slängde min dejt sig om min hals och skrek, -"You were so handsome up there!"
Hon placerade en blöt, glitterfylld puss på min kind. Jag gav henne glaspokalen och hon blev utom sig av glädje.
-"I hope I didn't spoil your evening", sa jag.
-"Married men are even more attractive", svarade hon. Skum värld vi lever i!

Filmen visade sig vara underhållande, I'm a sucker for love stories, men jag tycker att Pretty Woman var ett snäpp bättre. -Host!
Efter föreställningen var det mingel igen.
Jag åt mig proppmätt på hors d'oeuvres och annan fingerfood, men ändå kunde vi inte avhålla oss från att gå på McDonald's efteråt. Fyrkantiga melonbitar med parmaskinka blir tjatigt efter ett tag.
Vi satt där vid ett bord, med var sin hamburgare i näven, och surplade Cola. -"Thanks for coming tonight", sa hon.
-"It was fun", svarade jag, -"...except the Mr. Big-prize".
-"Sorry about that, but you were handpicked. It was already arranged", informerade hon mig med skyldig blick.
Jo, jag tyckte ju att det var lite underligt att de inte kollade vilka som verkligen var ungkarlar innan nummerbrickorna delades ut. Jag bär visserligen inte vigselring, men ändå.
-"I really wanted that Lalique", fortsatte hon att förklara.
-"Makes sense!"

Med rejält krubb i kistan gav vi oss ut i nattens neonljus. Jag svängde mina lurviga ben på ett och annat dansgolv, och vi dunkade i oss kopiösa mängder alkohol.
Vår galakostymering fick folk att slänga frågande blickar på oss.
-"Have you been to a party or something?", frågade någon oss.
-"Just shopping for glassware", svarade vi och fortsatte att dansa långt in på småtimmarna.

Fiskar växer i träd

2008-09-06T05:53:00.002+05:00

För ett tag sedan skrev jag om en restaurang och fiskar i träd.
Eftersom jag inte är den som erkänner mitt misstag, hävdade jag att fiskar åtminstone växer på träd i Sverige. Sekreteraren skakade bara på huvudet då.
Idag kan jag läsa om att just detta fenomen har inträffat i Malmö. I en rondell på Kristianstadgatan, närmare bestämt.
Där fick sekreteraren svar på tal!
Länk

Frisk luft, igen!

2008-09-01T10:54:00.001+05:00

Efter att tillbringat ungefär 3 timmar på kontoret, så visar det sig att jag måste ut på vischan igen.
Visst, det är skönt att få se lite annat än betong emellanåt, men det får inte gå till överdrift alltså!
Plötsliga miljöomställningar är inte bra för kroppen.
Höga syrenivåer, med låga smoggvärden, är som en chock för lungorna.
Det är samma sak när jag åker hem till Sverige. Jag måste med jämna mellanrum ta mig över bron till Vågmästareplatsen, för att supa mig full på kväveoxider och kolväten. Alltför mycket syre kan orsaka yrsel.
Ute i naturen finns det därutöver ett överflöd av minusladdade joner. Fasiken vet vad de kan ställa till med.
Typsikt att jag glömde att ta med mig solglasögonen idag. Mina ögon pallar inte med mera grönt nu. Gröna berg och dalar, skog och åkrar är påfrestande för ögonen.
Lägg till en klarblå himmel på det, så är delerium ett faktum. Vita fluffiga moln också. En trediminesionell vy. Ve och fasa! Tacka vet jag den grådaskiga himlen som hänger som ett lock över Manictown.
Min puls har redan ökat och kroppen är spänd inför att utsättas för denna orgie av färger och främmande molekyler.
Det enda positiva är att jag reser själv. Sekreteraren stannar på kontoret. Jag vet inte vad för kemiska förändringar som sker i kvinnans kropp efter 30, men följden är att sekreteraren tjafsar som fan och tjatar hål i huvudet på mig. Hon pratar i ett! När jag ser fram emot att få sova i två timmar på tåget, så sitter hon bredvid och kacklar hela resan.
Jag byter en plåga mot en annan under 24 timmar.
Nu drar jag, men vid samma tid imorgon är jag tillbaka vid mitt skrivbord och tjafsar med sekreteraren igen.

Affärsresa bilder

2008-08-31T13:52:00.004+05:00

Jag har just kommit hem från en 100 mil lång bilfärd...,

...som tog mig rakt ut i geografin...,

...till en fabrik med vackert läge, vid foten av ett berg.

Eftersom mitt hotellrum inte hade mycket att bjuda på...,

...så gick jag i stället till en pub i närheten av hotellet.

Där träffade jag en färgglad dam...,

...men jag förblev okysst.

Klassiker eller totalt ute

2008-08-26T20:50:00.001+05:00

Min 23-åriga kusin vill att jag ska köpa med mig en av Louis Vuittons Monogram när jag kommer hem nästa gång.
-Louis Vuittons Monogram? Vet hon inte hur otroligt ute Monogram är numera?
Är det mönstret fortfarande populärt i Sverige? Guuud, så gammalt alltså! Totalt omodernt. Jag får gåshud. Jag skulle aldrig visa mig offentligt med en Monogram längre. Inte ens för 5 år sedan faktiskt. -Lantis!
Nu packar jag min Fjällräven Kånken och går hem för dagen. Tack och hej!

Starbucks och prismedveten Shadow

2008-08-22T09:06:00.001+05:00

Att dricka en kaffe på Starbucks är trevligt. Lokalerna är mysiga och bjuder på fluffiga soffor i biblioteksliknande miljö.
Att däremot köpa med sig en kaffe för take-out, för 45 spänn är bara korkat. Jag är korkad!
En om dagen (ibland två) blir 9675 kronor per år, om man räknar med 215 arbetsdagar.
McDonald’s kaffe bjuder på exakt samma effekt för endast 6 kronor. Skillnaden på 8385 kronor är ganska exakt vad den surfingbräda kostar, som jag just nu går och sneglar på.
-McDonald’s, see you tomorrow!

Teamplayer och tomatjuice

2008-08-19T12:25:00.001+05:00

Igår kväll, efter jobbet, tog jag ut nykomlingen på middag.
Sekreteraren beställde en Manhattan, mitt val föll på Scotch&Soda och nykomlingen beställde tomatjuice.
Jag etablerarde snabbt att killen inte är någon teamplayer.
När hans pressade tomater anlände hade han till och med mage att fråga efter ett sugrör.

Nykomling

2008-08-18T07:26:00.004+05:00

Jag har haft semester.
Jag skulle vilja säga att jag är utvilad, men tyvärr råder motsatsen.
Junior är en solstråle, som inte kräver mycket av sina föräldrar, men det blir ändå 24-7. Inte en ledig stund. Vi har även varit aktiva och träffat vänner och bekanta, men när man har barn så känns varje aktivitet som om vi skulle ut och campa. Det är så mycket prylar som måste med.
Nu är jag slutkörd och kontorets grå portar uppenbarade sig som en hägring i morse. Jag gjorde små hoppsan-steg in i lobbyn, med ett stort smajl fastklistrat över ansiktet.
Första timmen satt jag bara vid mitt skrivbord och njöt av tystnaden. Andra timmen, kastades jag våldsamt in i verkligheten.
Att tro att ingenting händer under ens lediga vecka, är omoget beteende. Ett antal claims och missnöjda klienter väntade mig och min sekreterare tog mig igenom dem en efter en. Lagom till tredje timmen ångrade jag att hade tagit ledigt över huvud taget.
Ärligt talat, så brydde jag mig inte så mycket. Det finns andra personer som kan lösa problem medan jag är borta. Att de inte har gjort det, är något som jag inte orkar bry mig om.
Jag delegerar tillbaka problemen, med uppmaningen att fixa det till så som det var innan jag gick på semester.
Lunchtime!

Efter lunchen håller jag lite orientation för en nyanländ kille, som bär skjortor som ser ut att vara både tvättade och knäppta av hans mamma. Företaget håller på med omstrukturering och han ska börja jobba hos oss, på trading-avdelningen.
Jag frågade honom vad han visste om trading?
-"Nothing", svarade han. "I came from IT".
Vi gick igenom lite dokument och han pekade på en symbol och frågade mig vad det var för någonting?
Jag följde hans finger till symbolen för engelska pund. Det här ser ut att bli en lång dag.

Semest...

2008-08-17T06:35:00.000+05:00

~~Jag har semester (om man nu kan kalla det för det).~~
Jag är barnvakt.
Bara så att ni vet.

Fiskar som växer på träd

2008-08-07T12:12:00.002+05:00

Långt ute i geografin, lyckades sekreteraren och jag hitta en liten fransk restaurang.
Inte illa när man tänker på hur långt ifrån civilisationen vi befann oss. Stearinljus och nypressade dukar prydde borden. Ur högtalarna strömmade jazztoner på behaglig volym och kocken var korrekt klädd i dubbelknäppt vit uniform med sitt förkläde knutet lågt, under den utputande magen.
Ett gesällbrev på franska hängde på väggen och likaså diverse diplom från franska restauranger. Det såg lovande ut.
Vi kunde välja mellan a la carte, eller ett antal färdigkomponerade 5-rättersmenyer. Vi var nyfikna på vad de kunde erbjuda, så vi valde en 5-rätters där man överlämnade ansvaret att välja innehåll till kocken.
Vi bad honom även att välja lämpliga viner att ackompanjera våra rätter.
Han såg mycket nöjd ut och gnuggade sina händer. Vi misstänkte att det inte var så ofta han hade kunder som oss, där han gavs fria händer att tillaga och servera vad som helst.
Han korkade upp det första vinet – ett torrt, vitt vin från Provence.
Medan han hällde upp innehållet i våra glas, informerade han oss om vad som väntade.

-"First you have fish".
-"Sounds good. What kind of fish?"
-"Erh... fish on tree".
-"You have fish on trees?", frågade jag storögt.
-"Yes, you like?", svarade kocken.
-"Is that some kind of local vegetable?"
-"Yes, vegetable and fish on tree".
-"What? Do the fish grow on trees here?"
-"You don't want fish on tree?", frågade kocken och såg besviken ut.
-"Are you serious, a tree-fish? A fish-tree?"
-"You want three fish?"
-"No, just two please", svarade jag.
-"Okay, two fish on trees".
-"I don't understand", sa jag.
Kocken såg förbryllad ut, slog upp menyn och bläddrade fram till sektionen för 5-rättersmenyer och mycket riktigt, som första rätt stod det faktiskt "Fish entrée".

Jag kände mig dum och sekreteraren skrattade så att hon fick ont i magen, men kocken förstod inte vad som var så roligt.
-"Nothing", sa jag till honom. "Please go ahead and prepare the fish entrée".

-"Sometimes you are so full of shit", sa sekreteraren till mig efter kocken hade återvänt till sitt kök.
-"Yes, but you didn't get it either girl", sa jag.
-"True, but how stupid can you be, thinking fish grows on trees?"
-"In my country they do", svarade jag obstinat och bröt av en bit bröd.
-"Sure they do honey, moahahahahaha".

Ibland är jag inte riktigt så metropolitan som jag inbillar mig att jag är.

Haveri ute i geografin

2008-08-06T18:33:00.006+05:00

Idag bar det iväg ut på vischan.
Sekreteraren och jag skulle inspektera en fabrik som tillverkar olika prylar på uppdrag. Hygienfrågan är alltid ett viktigt ämne i vår bransch, så vi bestämde oss för att själva avlägga ett besök för att se att allt verkligen var så hygieniskt som fabrikschefen utlovade.
Vi lämnade Manictowns trygga värld bakom oss och begav oss iväg rakt ut i geografin, till en värld med många insekter, mycket himmel och människor klädda i arbetskläder.
Vi satte oss på snabbtåget och en dryg timme senare var vi framme vid landsbygd, landsbygd och åter landsbygd.
Vi bestämde oss för att äta lunch innan vi fortsatte med taxi till vår slutdestination.
Stationsbyggnaden inhyste två restauranger. Vi hade ett svårt val framför oss – varma eller kalla nudlar. De kalla nudlarna vann 2-0.
Vi vecklade ut vår medhavda karta på bordet mellan oss. Vi försökte orientera oss, men kartan innehöll allför många gröna partier för att kunna hitta ett riktmärke. Vi bestämde oss för att lita på taxichaufförens orienteringsförmåga. Vi hade blivit informerade om att det skulle ta ungefär 30 minuter med bil från stationen.
Efter lunchen gick vi ut genom stationens huvudentré och jag sträckte upp handen för att kalla på en taxi. Lönlöst. Inte en endaste taxi så långt ögat kunde nå. Hade det varit i Manictown så hade hundratals bilar stått och väntat på passagerare utanför.
Jag letade upp stationsmästarens kontor och frågade varför det var tomt vid taxidepån.
-"They will be back when the next train arrives", förklarade de på kontoret.
-"Great!", sa jag. "And when will that be?"
-"3 hours from now".

Pundare! Jag lyckade dock få honom att ringa efter en taxi åt oss.
Taxin anlände och vi stuvade in oss i baksätet. Taxichauffören visste direkt till vilken fabrik vi ville åka till.
-"Must be a big factory", sa jag till sekreteraren.
-"The only factory", rättade chauffören.

Vi lutade oss tillbaka och tittade på allt det gröna som svischade förbi. Vi körde på totalt öde vägar som ledde oss över kullar och förbi torrlagda risfält. Solen stod i zenit och radion utlovade 38 grader i skuggan. Perfekt väder för kostym och slips!

Plötsligt hörs ett olycksbådande ljud från motorn. Jag möter chaufförens blick i backspegeln och hans blanka uttryck spär på min oro.
-“No problem”, skrattar han osäkert.
Ljudet ökar dock i styrka och låter som en brödrost som har fastnat med mackorna i mellanläge och står och hackar. Det börjar dessutom lukta bränt. Någon kilometer längre fram lägger motorn av. Likaså A/C:n.
Chauffören ringde efter bärgning och taxibolaget lovade en ny bil inom en halvtimma. Det blev outhärdligt varmt i bilen, så vi satte oss på vägrenen medan vi väntade.
Sekreteraren var inte glad alls.
Allt ordnade sig dock till slut. Vi kom fram till fabriken och fullbordade vårt studiebesök. Sekreteraren var fortfarande irriterad efter att ha suttit i solen och väntat på ny taxi, men blev på bättre humör när hon såg hotellet. Varma källor och massage ingick.
Efter att ha klagat på att behöva sitta i den stekheta solen, så visade hon inga tecken på missnöje över att slänga sig i kokhett badvatten. Förstår mig inte på kvinnor.
Själv satt jag och drack sprit med värdshusets ägare. Idag vet jag en hel del som jag inte visste tidigare om jordbruksmaskiner.

Pissed off sec'

Sådan far...

2008-07-28T14:27:00.001+05:00

Det finns gott om sådana där improve-yourself-böcker. De kan handla om vad som helst, till exempel kärleksliv, självinsikt och karriär.
Jag har aldrig i mitt liv köpt eller läst någon sådan bok. Jag har alltid känt mig som en fisk i mitt rätta vatten och varit nöjd med min tillvaro. När jag läser, så handlar det om facklitteratur, hobbytidningar, deckare samt Kalle och Hobbe.
Härom dagen köpte jag ändå en sådan där bok. För 800 riksdaler.
Jag simmar just nu vatten som jag inte är riktigt van vid. Boken handlar om “Your career and how to be a good dad”.
Snackade på telefon med min egen far igår. Jag nämnde att jag hade köpt boken.
Min fars karriär är lång och han var något av en kändis inom sin bransch innan han slutligen valde att pensionera sig tidigt, för att njuta av resten av livet.
-"Hmmm, tyckte du att jag var en bra far?", frågade han mig.
-"The best! Jag hade inte kunnat hittat en bättre pappa om jag så fick välja själv", svarade jag. "Det blir svårt att slå dig pappa!"
-"Jag behövde fan ingen bok!", sa han.

Boken ligger nu i soptunnan. Lika bra det, för den verkade så jäklans tråkig.
Jag lär av min egen far i stället. Det kan inte bli fel.

Gnagare

2008-07-28T12:52:00.002+05:00

Värmen får mig att tappa lusten för allting. Yes, allting!
Jag försöker jobba så mycket som möjligt från hemmet under de varmaste månaderna. Tunnelbana och bussar försöker jag hålla mig ifrån, i den mån det går, men idag pallrade jag mig in till kontoret för ett möte.
När jag kom in, så informerade min sekreterare mig om att hon hade skaffat sig ytterligare ett husdjur.
Hon har sedan tidigare en katt (som äter och dricker ur en automatisk anordning).
-"Did you get another cat?", frågade jag henne.
-"Hamster", svarade hon.
-"No, I met him once, and he was definitely a cat", sa jag.
-"Yes, but got myself a hamster as well", svarade hon.

En hamster?! Vart är världen på väg när kvinnor in the thirties börjar köpa hamstrar?
-"Why on earth would you buy a hamster", frågade jag henne. "Are you going to feed it to the cat?"
-"Very funny", svarade hon. "He's cute, and you should come and see him".

I brist på annan sysselsättning ska jag idag hem till sekreteraren och titta på hennes hamster.
Jag tror att jag har fått värmeslag.

Skön arbetsmiljö

2008-07-26T22:35:00.000+05:00

När alla andra har semester, så tycker jag att det är helt okej att knäcka en flaska champagne medan jag jobbar.
-Jag jobbar med stil alltså!

Sommar-rapport

2008-07-26T11:47:00.004+05:00

Det är på tok för varmt här. Folk får värmeslag till höger och vänster.
Det är 36 grader i luften och jag går klädd i kostym och slips. De dagar jag inte träffar klienter har jag dock ganska ledig stil. Jag har bett klienter som kommer för att besöka mig att lämna sina kostymer hemma. Hoppas att de lyder mitt råd.
Kan tänka mig att föräldrar hemma i Sverige säger till sina barn att de ska gå ut och leka för att det är så fint väder. Här är det tvärtom. Först vid femtiden på eftermiddagen blir det uthärdligt på utsidan.
Jag har faktiskt varit ledig i några dagar - kors i taket! Tillbringade den mesta tiden under A/C:n, jollrandes med Junior.
Nu jobbar jag i några dagar och tar sedan ytterligare en vecka semester. Bloggen går på sparlåga, men så gör även era bloggar, så jag känner ingen skuld.

Jag knallade in på kontorets toalett, tätt följd av en kollega som jag inte känner så vidare väl.
Tre urinoarer hängde på väggen. Jag placerade mig framför den längst in. Av de två lediga urinoarer som fanns, valde kollegan att ställa sig precis bredvid mig! -Why?! Det vet väl vem helst att standard toalettetik är att hålla en urinoar öppen emellan oss?!
När han dessutom frågade mig om jag hade sett gårdagen match, så förstod jag att denne man inte visste ett dugg om mig. Alla på kontoret vet att jag inte bryr mig ett jota i basebollresultatet.
-"No, I was watching channel 3", svarade jag.
Kanal 3 är utbildningskanalen i Manictown. Kanalen täcker ämnen såsom algebra, broderi och kurser i swahili. Jag har funnit att channel 3 är ett ypperligt samtalsämne för att motparten snabbt ska bilda sig uppfattningen om att man är en urbota tråkig person.
Det fungerade. Han tvättade inte ens händerna på vägen ut.

Gårdagens säng, som jag låg och svettades och vred mig i.
A/C:n funkade dåligt, på gränsen till inte alls. Orkade inte klaga eftersom det bara handlade om en enda natt.

Gårdagens restaurangentré

Det inhemska flygvapnet

2008-07-17T11:10:00.000+05:00

Med Kina och Nordkorea som ständigt växande riskfaktorer i säkerhetssammanhang, har nu regeringen beslutat om att rusta upp det inhemska flygvapnet.
De nya modellerna testflögs i förrgår, med blandat resultat.
Piloterna klagade senare över träningsverk.

Pernod

2008-07-14T14:33:00.002+05:00

Sommarens plåga heter "Pernod and soda".
Farligt gott, om man tycker om att dricka tandkräm.
Jag är fast!

Svensexa och missflyt med hotell

2008-07-14T14:30:00.000+05:00

Igår skulle det drickas och firas ihop vännerna.
Eftersom jag inte ville komma hem full som ett ägg och väcka familjen, hade jag ordnat med hotell inom krälavstånd från restaurangen där vi hade svensexan. Inte det finaste av hotell, men ändock det mest praktiska, med tanke på location.
När jag krälade mig dit någon gång vid 4-tiden på morgonen, så hade hotellet stängt portarna. Allt var nedsläckt och jag hittade ingen dörrklocka heller. Magnetkorten till rummen fungerade tydligen även som portöppnare efter 24:00, under förutsättningen att man redan hade checkat in, vilket jag inte hade gjort.
Full och go satte jag mig på trottoarkanten för att vänta på att någon annan gäst med magnetkort skulle uppenbara sig. Efter ungefär en kvart svängde en taxi upp framför porten och släppte av en man som verkade vara i lika gott skick som jag var.
Han fepplade med plånboken och fick till slut upp sitt magnetkort efter att ha tappat plånboken i backen några gånger. Han verkade inte vara medveten om att jag satt endast några meter ifrån honom och han släppte en rejäl brakare medan han försökte hitta skåran för magnetkortet.
Efter många om och men, lyckades han till slut få upp porten. Jag reste mig upp och följde snabbt efter honom in genom porten.
"Haha, den som väntar...", tänkte jag och styrde glad i hågen kosan mot den lilla receptionen, som låg i mörker och var obemannad.
Där var det självklart också nedsläckt och mörkt. Ett litet plakat hängde på en krok och informerade mig om att morgonpersonalen öppnar receptionen klockan 6 igen.
Utan möjlighet att kunna checka in, hjälpte det mig inte ett dugg att jag kom in på hotellet. Jag vet inte hur jag tänkte när jag smet in genom porten.
Jag tog en taxi hem i stället och en sömnig fru tittade förvånat på mig.
-"Jag trivs bäst hemma", sa jag och kröp ner under täcket.

Hjälp med PMS

2008-07-12T12:45:00.000+05:00

Romantik och att vara förälder

2008-07-12T11:56:00.003+05:00

Det är inte ofta frun och jag lyckas få till med småromantiska stunder i hemmet längre.
Igår lyckades vi dock få Junior i säng vid 10-snåret – nymatad, nybadad och nyrapad, så vi passade på att korka upp en flaska DP på terrassen.
Jag hade köpt hem 2 hekto ungersk salami som nu låg i tunna skivor på ett glasfat från Kosta Boda. På ostbrickan låg det franska och italienska ostar och även en och annan från IKEA.
I ishinken låg Dom Perignon och svettades. Kondensen låg som dagg på utsidan av flaskan. Små droppar hittade varandra och lämnade ränder på flaskan då de tillsammans sakta kanade ner i ishinken.
Luther Vandross sjöng på låg volym i högtalarna och stearinljusen, i de nyinköpta lyktorna från IKEA, slängde fladdrande skuggor på väggen bakom oss.
Det var en perfekt kväll. Ett uppehåll mitt i regnsäsongen. Varken för varmt eller för kallt. Som en svensk sommarkväll.
Fladdermöss gjorde komplicerade svängar utanför vår terrass i sin jakt efter insekter. Grannens katt lunkade sävligt förbi och slängde ett öga på oss, utan att visa något större intresse. En syrsa satt på terrassräcket och gnuggade sina framben över sitt ansikte. Den såg lika trött ut som oss.
Vi sjönk tillbaka i våra sköna terrassfåtöljer och njöt av få slappna av och få lite tid för oss själva.
Det sköna klimatet tillät en kväll med öppna fönster och även grannarna hade slagit av sina A/C-anläggningar och istället slagit upp balkongdörrarna på vid gavel.
Frun och jag skålar med varandra, våra glas möts med en dämpad klang. Jag låter de friska dropparna ta ett varv i min mun innan strupen får sitt.
Plötsligt avbryts den perfekta sinnesstämningen av ett barnaskrik. Ett hungrigt skrik, som krävde välling. Vi känner så väl igen de olika skriken vid det här laget. Vi konstaterar dock snabbt att det inte var Junior, utan någon annan familj i byggnaden.
Det råder babyboom i kåken. Inte mindre än 5 familjer, oss inkluderat, har spädbarn under 6 månader gamla.
Skriket skär som en kniv genom den tysta kvällsluften. -"That's Carol, I recognize her cry", säger frun. De bor på våningen över oss.
Strax efter följer ytterligare ett barnaskrik. Barnet börjar gråta hysteriskt och vi hör föräldrarna bråka om vem som ska mata barnet. -"That's Denny", upplyser frun. De bor ett halvvåning sidledes från oss.
Barnen skriker ikapp med varandra, så högt att till och med syrsorna känner sig besegrade och håller käft.
En halvminut senare börjar ytterligare en unge att skrika.
Friden är ett minne blott och vi skyndar oss att dra igen terrassdörren innan Junior också vaknar, men för sent. Han sparkar av sig täcket och sällar sig till kören som redan skriker i falsett ifrån sina respektive terrasser.
I en smidig manöver lyckas jag skjuta in nappen i Juniors mun och han faller tack och lov tillbaka i sömn, frenetiskt sugandes på sin napp.
Vi förvånas över hur lyhört det är när terrassdörrarna är öppna och gör en mental markering att vara försiktiga med att själva ha dörrarna öppna sent på kvällen. Junior har resurser för att väcka hela grannskapet.
Det var inte läge att sätta sig på terrassen igen. Även om Junior var tyst, så lyckades vi inte komma ifrån grannarnas barnaskrik.
Det sägs att ingenting blir som förr när man får barn, men jag tror inte på det uttrycket. Vi var så nära att lyckas, om vi bara hade bott någon annanstans.
Ikväll gör vi ett nytt försök. Dom Perignon är åter inköpt och ligger i min portfölj.
Frun ringde nyss och bad mig hyra någon film för kvällen. En riktigt bra idé!
När jag frågade henne om vilken typ av film jag skulle hyra, så svarade hon, "Winnie-the-Pooh or Mickey Mouse".

Promenad i hamnen

2008-07-11T13:05:00.001+05:00

Dagens rum och utsikt

2008-07-10T13:51:00.000+05:00

Dagens rum...

...och dagens utsikt.

Glöm inte att ta ut soporna. Glöm inte!

2008-07-03T12:48:00.000+05:00

Mycket förändras när man får barn. Särskilt märks det på rutinerna i hemmet.
Plötsligt är det jag som bär ut soporna på morgonen.
Varje morgon tar jag min portfölj i ena handen och soppåsen i den andra.
Inga problem alls faktiskt, ...så länge man kommer ihåg att slänga in påsen i soprummet på vägen till busshållplatsen.

Hotellservice och badrumsmattor

2008-07-03T12:01:00.004+05:00

På de 5-stjärniga hotellen i Bangkok har jag alltid fått bra service, men något gick snett senast.
När jag kom tillbaka efter möten min första dag, så upptäckte jag att städerskan inte hade lämnat någon ny badrumsmatta.
Jag brukar inte vara petig, men marmorgolvet är lömskt att gå på med blöta fötter, så jag ringde upp chambermaid och bad om att få en bardrumsmatta levererad.
De informerade att de alltid byter ut mattorna och att min nya badrumsmatta fanns att hitta hängandes över badkarskanten.
Jag förklarade att den saknades.
De bad djupt om ursäkt och lovade att komma med en matta omedelbums.
Jag väntar i 30 minuter, men ingen kommer med min matta.
Jag behöver mattan för att kunna duscha och ringer därför upp chambermaid igen och förklarar mitt dilemma.
Denna gång svarar en herre i telefonen och vi går igenom samma visa igen.
5 minuter efter att vi har lagt på, så ringer de från receptionen för att bekräfta att jag behöver två badrumsmattor. Jag förklarar att jag bara behöver en enda badrumsmatta, men att den saknas och att det är därför som jag har bett om en ny matta.
Ytterligare 5 minuter senare ringer det på dörren. Utanför står en städerska med två badrumsmattor. Jag försöker förklara att jag bara behöver en matta, men hennes engelska är inte tillräcklig för att förstå mig. Jag tar emot båda badrumsmattorna och sticker två dollar i hennes hand, en för varje matta.
Jag lägger båda mattorna på golvet och tar sedan en dusch.
På detta hotell kommer städerskorna in även på kvällen för att förbereda sängen och tömma papperskorgarna.
När jag kommer tillbaka från min middag står det en fruktskål på bordet, "Compliments from the management", och ett brev från hotelldirektören: -"We took the liberty to deliver two mats while you were out. The evening-maid already found two bathroom mats on the floor, so we put the extra mats beside the washbasin and have instructed our staff to bring you two mats accordingly, for the remaining days of your stay. Thank you for staying with us."
Jag skrattade för mig själv, skakade på huvudet och gick sedan till sängs.
När jag nästa morgon skulle duscha, använde jag endast de två mattor som redan låg på golvet. De andra två mattorna lät jag ligga kvar bredvid handfatet, där städerskan hade placerat dem kvällen innan.

När jag kommer tillbaka från mina möten, så är det städat och snyggt i rummet.
De har hängt 2 nya badrumsmattor över badkarskanten, men de två mattorna som jag använt tidigare ligger också kvar på golvet, om än snyggt arrangerade. Badrumsmattorna bredvid handfatet ligger också kvar. Jag är nu en stolt ägare av inte mindre än 6 badrumsmattor.
Jag har numera lyxen att alltid kunna ha två badrumsmattor på golvet.
De två nya mattorna lägger jag på hyllan ovanför toaletten. De två mattorna vid handfatet, låter jag ligga kvar orörda.

Jag går ut för att äta middag med några klienter och kommer tillbaka vid 11-tiden.
Min chambermaid varit inne och vikt tillbaka täcket.
Jag kikar in i badrummet.
Där hänger två nya badrumsmattor över kanten på badkaret. De två mattorna som jag använde tidigare ligger också kvar, snyggt arrangerade på golvet. Bredvid handfatet ligger båda badrumsmattorna kvar och likaså de två som jag lade på hyllan ovanför toaletten.
Vid det här laget räknar jag till 8 mattor.
Jag ringde således upp chambermaid och bad dem att inte leverera några mer mattor nästa morgon. De säger att de har en checklista och måste leverera en ny badrumsmatta till varje rum, varje dag. -"Okay, but just one mat then", säger jag och ber dem dessutom att ta med sig alla de andra mattorna nästa morgon. -"Of course sir".
5 minuter senare ringer de från receptionen för att bekräfta att jag vill ändra min önskan om 2 badrumsmattor till endast en enda matta, från och med följande dag.
Jag bekräftar att så är fallet, samt att jag aldrig har begärt att få 2 mattor. -"Good night sir!"

Nästa morgon när ska duscha, så lägger jag ut varenda jäkla badrumsmatta på golvet, bara för att vara säker på att de tar med sig dem.
Jag placerar dem snyggt, de ligger lite om lott, och täcker hela golvet i mitt badrum. Det gick knappt att se en endaste fläck med marmor. Jag skvätte vatten över dem, bara för att vara säker på att städerskan skulle ta med sig dem.
Nöjd med mig själv, beger jag mig iväg för att ha möten.
Jag kommer tillbaka vid 4-tiden och ser att städerskan har varit inne och städat. Alla mina prylar ligger snyggt uppradade på skrivbordet och på middagsbordet ligger ett kuvert från "Chambermaid".
-"Dear Mr. Shadow, this is to confirm that we have only delivered one bathroom mat today, as per your request. You will find it draped over the edge of your bathtub. We also took the liberty to arrange the bathroom floor as per your preference. Thank you for staying with us."
Jag vågade knappt titta in i badrummet. Jag knuffade på dörren med tåspetsen, livrädd för blotta åsynen av badrumsmattor.

-Japp, de hade lagt ut nya mattor över hela golvet. Nypressade, rena mattor. De måste tro att jag har marmorfobi eller något.
Som lovat hängde det dessutom ytterligare en matta över kanten på mitt badkar.
Jag orkade inte räkna mattorna och var bara glad över att jag skulle checka ut nästa dag.
Jag vet inte om detta är bra service, eller någonting helt annat, men jag vet att nästa gång jag saknar en badrumsmatta, så kommer jag bara att invänta en ny matta följande dag i stället.

I semestertider

2008-07-01T13:03:00.000+05:00

...Och så börjar då den där roliga perioden på året, den då jag sitter och drömmer om 5 veckor semester.

Äntligen i plurret

2008-06-26T14:05:00.001+05:00

Det sägs att båtar trivs bäst i vatten, så igår gjorde jag ett ryck och slängde plastekan i plurret.
Nu fattas bara att jag ska använda den också.
Det gjorde ont i bröstet när jag lämnade Bettan ensam på kvällen, bland alla de andra stora båtarna.

"Skuggan" behind the camera

Sex and the Movie

2008-06-23T12:26:00.003+05:00

Sex and the City:The Movie, -Har nu lovat att gå och se den med en väninna som jobbar inom branschen.
Hon bjöd in mig på premiären, med kravet att jag blir hennes dejt och eskorterar henne på den röda mattan.
Jag avböjde artigt, men övertalades när non berättade om vilken skimpy outfit hon planerar att bära, dagen till ära.
Filmen har jag inget större intresse av, men det ryktas om att Sex and the City-kvartetten kommer att deltaga vid premiären även här i Manictown.
Jag är fullt beredd på att utstå lite förnedring om jag får chansen att se Kim Cattrall i person. I rollen som Samantha har hon myntat många bra uttryck varav ett av det bästa är när hon förklarar sin egen sexuella läggning som "try-sexual".

Snyggaste killen i Manictown

2008-06-23T12:02:00.007+05:00

Jag jobbar ihop med en självgod man, som tror att han är guds gåva till kvinnorna på jorden.
Kvinnor avgudar honom, enligt honom själv.
I förra veckan gick vi till vår vanliga lunchrestaurang. En söt tjej satt vid bordet bredvid oss. Hon vände sig hastigt mot oss när vi satte oss till bords, utan att fästa blicken vid oss eller avbryta konversationen med sin väninna. Min kollega försökte hålla kvar hennes blick, utan resultat.
Han konstaterade spydigt, -"She's a dyke".

Idag gick vi till samma restaurang igen och samma söta tjej satt lite längre in i restaurangen.
Hon slängde ett öga åt vårt håll när vi satte oss till bords.
Min kollega blev utom sig av glädje och försökte under hela lunchen att fånga hennes uppmärksamhet igen. Han talade högt, gjorde dåliga skämt och försökte göra sig så synlig som möjligt. Jag kände igen mönstret från skolunchen, när jag gick i 3:e klass på småskolan.
Vid kaffet tittade tjejen åter igen åt vårt håll och denna gång behöll hon blicken på oss i minst 5 hundradelar av en sekund.
Min kollega sträckte förnöjt på sig och skröt, -"She looked at me and she likes me".
-"Yeah, but it's probably because you have bird-shit in your hair", sa jag kallt.
-"You're kidding me, right?"
-"No, I'm not", ljög jag.
Han reste sig kvickt och gick med snabba steg mot toaletten, febrilt sökandes med handen i sitt hår.
Jag plockade upp notan, betalade och gick sedan tillbaka till kontoret. Jag lämnade kvar kollegan, som förmodligen fortfarande står kvar på toaletten och plockar med sitt hår.

För en stund sedan fick jag ett mail från honom, som upplyste mig om att, -"There was no bird-shit in my hair – very funny, ha-ha-ha! Eff you!"
Varje dag har alltid någon liten ljuspunkt att komma med!

Fylleri, misshandel och skadegörelse

2008-06-21T13:23:00.002+05:00

Svenska tidningar meddelar om en ganska lugn midsommar – endast fylleri, misshandel och skadegörelse.
Låter som vardagsmat för de flesta, men när man bor utanför rikets gränser, så kan man inte låta bli att uppmärksammas på ordet "skadegörelse".
Det måste vara ett svenskt, eller kanske nordiskt, fenomen.
Jag var i och för sig inte heller någon ängel när jag var yngre, men jag har förändrats sedan jag flyttade utomlands. -Jag pissar inte längre i grannens brevlåda när jag är berusad.
Jag hade dock gärna bråkat med skinnskallar, om det fanns några i Manictown.

Tropisk midsommar

2008-06-21T13:17:00.003+05:00

Det är lördag idag. Midsommar.
Jag slutade fira midsommar för många år sedan.
Den svenska kolonin brukade göra ett tappert försök till midsommarfirande, men eftersom midsommar infaller mitt under regnsäsongen, så brukade evenemanget regna bort. Precis som det så ofta gör även hemma i Sverige.
-Nej, jag har slutat med att sitta på en fuktig tygremsa och äta sill med nubbe i en park som ligger inklämd mellan skyskrapor, med 95% luftfuktighet och 35 grader i luften och när och gitarrspel till lekarna är omöjligt då fukten gör gitarren ostämbar.
Tidigare har jag alltid kämpat mig igenom sådana tillställningar bara för att hålla på traditionen och få ett stycke svensk kultur, samt träffa likasinnade människor, men med åldern så upptäcker man hur urbota löjligt det är att ens försöka fira midsommar i Asien. Pappersmuggarna är blötare på utsidan än på insidan. Solparasoller tjänar som paraplyer och de som envisas med att sitta på gräsmattan finner snart sina kläder alldeles leriga.
För tre år sedan hade vi ett midsommarfirande som skulle kunna liknas med Woodstock.
Jag hade stora ler- och jordbitar i min grogg.
Cikador, stora som en mobiltelefoner, satt och mumsade på vårt genomfuktiga bröd. Fåglar drog upp maskar ur gräsmattan överallt omkring oss och där satt vi, ett gäng svenskar, mitt i en park, och försökte hålla god min.
Den lokala befolkningen skyndade sig förbi oss och slängde misstänksamma blickar på gruppen som satt och sjöng i regnet med glasen uppsträckta mot skyarna, som var på väg ner.
En kvarterspolis sökte upp oss för att kolla att vi inte var någon religiös sekt som hade samlats olovligt.
Efter tre timmars kamp mot vädrets makter var vi så trötta på eländet att ingen orkade gå vidare till restaurangen som vi hade bokat för kvällen. Våra leriga kläder tillät oss dessutom inte.

I år har jag hört ryktas om att de svenska ungdomarna ska ha fest igen på samma jordplätt, i samma park.
Vi som har bott här ett tag har förstått att vi inte kan vinna mot naturens krafter, hur mycket akvavit vi än må ha, och i stället bokat bord på Ritz Carlton.
I år blir det således inga blomkransar i håret och inga nubbevisor. Inga papperstallrikar och inga hoppa-säck-lekar.
Det kommer att bli svårt att få någon midsommarkänsla, men vid det här laget skiter vi fullständigt i det. Vi samlas åtminstone och hotellet har varit hyggliga nog att tillåta oss placera en stor svensk flagga på bordet. Att vi sedan äter fransk 5-rätters, med tillhörande vin, är en bagatell som vi väljer att inte tänka alltför djupt på.

Jag sitter på kontoret nu.
Jag tog en sväng in för att fixa lite grejer som jag inte hann med under veckan. Blev förvånad när även sekreteraren visade sig vara här.
När jag frågade henne om hon hade så mycket jobb att göra?, så svarade hon att hon skulle till Hawaii nästa vecka.
Jag har ju gett henne ledigt, så jag är fullt medveten om hennes resa.
-"Oh, so you're just trying to clear up some stuff before you leave then, thanks a lot!", sa jag.
-"No, I just need the overtime money", svarade hon.

Jag satte henne på att sortera visitkort. Det bör hålla henne upptagen fram till midnatt. Minst.

Golden shower

2008-06-21T09:30:00.002+05:00

Junior hade just kommit ur badet och jag höll på att klä honom. Han låg på soffan, medan jag satt på knä på golvet.
Jag vred mig för att sträcka mig efter en ny blöja och kände samtidigt något varmt och blött på kinden. Ungjäkeln pissade mig i ansiktet. Jag tror att jag fick lite i munnen också.
En strid stråle sköt upp i luften, i en vackert symmetrisk parabel. I hopp om att rädda soffan kupade jag båda mina händer över strålens källa, men det gjorde bara att mer piss anhopade sig på soffan.
I panik lyfte jag upp Junior, som var vänd mot mig, och med ett stort smajl fick jag i stället hela min kostym nerpissad.
Det var inte mycket att göra än att dra en djup suck. Junior skrattade glatt.
Borde låtit honom ligga kvar på soffan, för vid närmare eftertanke är kostymen dyrare än soffan, men samtidigt kanske billigare att tvätta. Resultatet blev dock att både soffan och kostymen behöver tvättas.
Har nu lärt mig att blöjan ska sättas på så fort handduken har avlägsnats.
Precis som att detta är något som är värt att blogga om?! -Oh boy, oh boy, vilket glamoröst liv jag lever!

Verklighetsflykt

2008-06-19T12:21:00.003+05:00

Jag kände att jag behövde det idag. Verklighetsflykt alltså.
Jag gick in i en spelhall med arkadspel och försökte hitta ett spel som jag förstod mig på. Det var inte lätt må jag säga.
Det är knappt ens att jag förstår mig på spelen med ratt och gaspedal längre. Det är liksom inte bara till att gasa och styra, utan numera ska man dessutom samla poäng och lösa mysterier samtidigt.
Hittade ett skjutspel med en fräsig pistol som jag provade. Tyckte att det verkade vara lättspelat, men det blev Game Over efter 30 sekunder, varje gång jag provade.
Vid mitt tredje försök, kom en 15-årig kille fram och klappade mig på axeln och sa att jag förmodligen skulle lyckas bättre om jag slutade att skjuta ihjäl min partner hela tiden.
Jag trodde att en partner bara fanns när man spelade i 2 player mode?!
Längst in i spelhallen hittade jag en vrå med spel från 80-talet.
"Nostalgic Corner", stod det med stora bokstäver.
Jag brände 3 timmar på Donkey Kong och missade ett mycket viktigt möte.
När jag kom tillbaka till kontoret och sekreteraren undrade var jag hade hållit hus, förklarade jag att jag hade varit på verklighetsflykt.
Hon skakade på huvudet och sa att hon hade lagt en summering av mötet jag missade på mitt skrivbord.
När jag läste sammanfattningen förstod jag att mötet skulle ha givit mig minst samma verklighetsflykt som Donkey Kong. Nu sparkar jag mig själv i pannan för att jag inte tog del av mötet, men gläds samtidigt åt att det står ett arkadspel runt hörnet med förkortningen "SHW" under High Score.

Fint besök

2008-06-19T11:56:00.000+05:00

Det är verkligen inte ofta man får bloggbesök i verkliga livet. Särskilt när man bor i Manictown, men två fagra flickor från de finländska skogarna dök upp här och vi tillbringade en kväll tillsammans med att titta på utsikten samt förtära olagad fisk.
Det är alltid trevligt att träffa folk från när och fjärran och extra trevligt när man talar samma språk.
Tyvärr rann timmarna iväg alltför fort. Planer på att träffas dagen efter igen slogs till spillror på grund av ett plötsligt inkommande jobb för mig. En klient ville banka på mig med knölpåk, men efter ett besök hos dem samt flera timmar i nätkonferens med Europa, lyckades jag styra eländet till vår fördel.
Tråkigt nog missade jag dock chansen att få dejta två vackra flickor igen.

Veckan har för övrigt givit ett besök hos IKEA. Vi pallrade oss dit härom dagen för att köpa knäckebröd. Det visade sig dessvärre att knäckebrödet hade utgått ur sortimentet, så nu finns det ingen anledning kvar att besöka IKEA längre. Jag hade lagt 6 ostar i kundkorgen, men lämnade tillbaka dem när jag förstod att vi inte skulle kunna skörda något knäckebröd. Vi köpte en diskborste och åkte hem igen.

Dagens rum och utsikt

2008-06-14T08:41:00.002+05:00

Fick ett stort rum med härlig utsikt idag. Sovrummet separat.

Coming out

2008-06-13T08:01:00.002+05:00

Jag måste erkänna något.
Något som jag har hållit inne med länge.
Något som jag skäms över att tillkännage offentligt här i bloggen, men jag måste få lätta på mitt hjärta, min börda.
Något som får mig att inte känna mig som en total och fullkomlig representant för det manliga könet.
Något som jag aldrig kommer att berätta för min son och något som jag aldrig kommer låta honom göra.
-Jag läser People magazine!!!
Bara för att min fru köper den. Bara för att den råkar ligga i tidningsstället på toaletten. Bara för att jag är uttråkad på toaletten.

...Men ibland har de faktiskt fina bilder på Angelina, Gwen och Jessica Alba.
Dessutom så kan jag informera att Tori Spelling fick en dotter.

Tappa bort sitt fordon

2008-06-13T06:24:00.000+05:00

Fan, var det där jag hade ställt kärran!?
Det är så lätt att glömma var man parkerade sitt flygplan någonstans. Nu gäller det bara att jag hittar nycklarna också.

Hade samma problem på Disneyland en gång.
Vi parkerade bilen och gick in och hade roligt i en hel dag. Nöjesparken stängde klockan 22:00, så vi valde att lämna parken redan 21:00 för att slippa köerna ut från parkeringen. Dessvärre visade det sig vara stört omöjligt att hitta bilen.
Jag hade för mig att jag hade parkerat i området märkt med Goofy, medan frugan insisterade på att vi stod vid Musse Pigg. Bilen fanns inte något av ställena.
Det slutade med att vi fick vänta tills alla andra hade hämtat sina bilar och lämnat parkeringen. Sedan fick vi gå och leta bland de bilar som stod kvar. Jag sparkade mig själv på skenbenet för att jag hade valt att köpa en vit bil, precis som alla andra.
Till slut hittade vi i alla fall bilen, den stod under Pluto.
Vår välplanerade avfärd slutade med att vi lämnade parkeringen först efter midnatt. Som tröst kunde vi dock se att vi inte var de enda som hade glömt bort var vi hade parkerat bilen.
Dessvärre så var flertalet av de “bortglömda” bilarna vita.
I fortsättningen blir det till att ta tåget, eller köpa en neonfärgad bil.

Redovisa kvitton, samt smygbögar

2008-06-12T20:17:00.002+05:00

Det där bögstället som vi var på härom dagen var inte riktigt så okänt som jag trodde att det var.
Efter att ha lämnat in kvittot blev jag kallad till finansavdelningen. De ville veta vem jag hade varit där med, samt försäkra sig om att jag inte gick dit privat på företagets pengar.
Jag blev chockad och förklarade att jag var lyckligt gift och absolut inte hyste några känslor för solbrända pojkar i stringtrosor och inoljade, rakade kroppar.
-“There are many hidden gays”, fick jag som svar.
Jag känner killen på finansavdelningen, vi umgås även privat, och han var bara nyfiken på hur vi hamnade på bögstället. Gissar på att historien redan surrar på kontoret, i många olika varianter.
-“Many hidden gays...”, kom just och tänka på en kille som jobbar på IT-avdelningen. Han är gift och har tre barn, men han slänger ständigt blickar efter min rumpa.
Jag tror att jag ska knalla över och ge honom rabattkupongerna som vi fick av ägaren och se hur han reagerar.
Om jag gissar rätt, så är det lika bra att jag förbereder en vägbeskrivning också.

Besök på strippklubb

2008-06-12T10:48:00.002+05:00

Regn, regn och åter regn.
Om jag inte rostar bort, så kommer jag nog att mögla bort.
Det har varit lite tyst från min sida på sistone. Jag har rest en hel del och då jag inte har rest, har jag i stället guidat runt utländska klienter i Manictown.
Bland annat var en äldre dam på besök nyligen. Klädd i Chanel från topp till tå, hade hon mage att fråga om det fanns tillgång till manlig striptease i Manictown.
Jag har aldrig hört talas om något sådant och förmedlade detta till henne.
Förvånad blev jag efter vår gemensamma middag, då hon plötsligt plockar fram en utskrift med reklam för manlig striptease. Hon hade sökt själv på internet och hittat ett sådant ställe i Manictown.
Plejset låg i de lite mer seedy parts of town och vi tog en taxi dit.
I taxin satt hon med puderdosan och fickspegeln i handen och la på ett nytt lager med spackel i ansiktet. Champagnen bubblade i henne och hon var uppspelt och förväntansfull.
Taxichauffören visste inte exakt adress, utan droppade av oss i närheten av kvarteret där klubben skulle finnas.
Vi gick på smala bakgator och mörka gränder med en enkel karta i handen. Hela kvarteret bestod av diverse sexklubbar och badinrättningar. Maffians stora svarta bilar stod uppkäftigt felparkerade vid varje gatuhörn. Vi kände oss nästan lika laglösa som de inhemska inkastarna där vi strosade omkring i vårt sökande.
Vi avböjde förslag om swingerklubbar, handtrallor och andra ställen som sög och lyckades till slut lokalisera strippklubben med hjälp från en tandlös uteliggare som bara ville ha en cigarett för besväret. Han fick ett paket extra smala Vogue menthol av min klient. Förmodligen inte hans smak om han själv fick välja.
Vi betalade runt 100 dollar för att få komma in och killen i kassan synade min klient med misstänksamma ögon. Inte en kroppsdel gick förlorad i hans inspektion. Antingen såg han ett dollarpaket i henne, eller så var han bara kåt.
En smal trappa tog oss ner till underjorden där en lättklädd kille visade oss till ett bord i närheten av scenen. Det var mörkt, men vi kunde höra röster tala lågmält omkring oss. Showen skulle precis starta. Med hjälp av en ficklampa, valde vi ut varsin drink ur menyn. Ett glas rött till henne, en scotch&soda till mig.
Med ett dån dundrade scenen till liv. En halvnaken kille dök plötsligt upp på scen, från vad som såg ut att vara ur tomma intet, och samtidigt riktades spotlights ut över publiken.
Vi passade på att vända oss om, för att se hur resten av lokalen såg ut. När vi vände oss mot scenen igen hade jag ett megastort flin fastklistrat i ansiktet. Min kära klient såg däremot ut att vilja försvinna genom att knäppa med fingrarna.
Vi var utan tvekan på rätt ställe för manlig striptease, men dessvärre satt det endast män även i publiken.
Showen var professionell och riktigt underhållande faktiskt. Min klient uppskattade männen på scenen, även om de aldrig skulle uppskatta henne.
Efter showen skrattade vi åt vårt misstag medan vi avslutade våra drinkar.
Ägaren, iklädd endast trikåer och hängslen, kom fram till vårt bord och presenterade sig. -"Did you like the show? My name is Dave."
Min klient drog till med sin djupaste röst och svarade, -"I'm Peter, thank you, it was lovely".
Needless to say, min kvinnliga klient går nu under namnet Peter. När någon frågar oss varför jag kallar damen bredvid mig för Peter, så svarar jag bara, -"Pre-op, still got his package on".
Min kära klient tittar i taket och kallar mig för "a devil", men hon får stå sitt kast för att ha släpat iväg mig på bögstriptease.

Grilla

2008-06-09T10:47:00.000+05:00

Vi var ute ett gäng och grillade i helgen.
Det blev lite för mycket av det goda för en del av oss.
Värme och extremt hög luftfuktighet kan också ha bidragit.

Idisslare

2008-06-07T13:42:00.002+05:00

Idag har jag bokat köttrestaurang, där vi ska äta nötkreatur tills vi däckar. En ganska lustig deal. Vi får äta hur mycket kött vi vill, utan tidsbegränsning, allt för priset av runt 700 kronor per skalle. Inget importkött heller, utan endast det fina inhemska köttet.
Meningen är att vi ska dricka mycket öl också, men jag ser klart en conflict of interests här - det är svårt att få plats med båda i kistan.
Man kanske skulle ta och idissla ölen?

Gå vilse och nigerianska maffian

2008-06-07T12:37:00.004+05:00

Igår hade jag lite dödtid mellan två evenemang, närmare bestämt i 5 timmar.
Jag satte mig på en uteservering och smuttade på ett glas Dry Martini, underbart kall och frisk.
Vid 2-tiden hade jag läst ut min medhavda pocketbok och hade fortfarande 4 timmar kvar att fylla med något kreativt tidsfördriv.
Jag bestämde mig för att promenera omkring planlöst och kanske försöka gå vilse, något som inte borde vara så svårt i en stad som är 10 mil stor rätt över. Det finns många ställen och platser som jag aldrig har satt min fot i.
Jag tog mig till en stadsdel som jag aldrig har varit i tidigare och påbörjade min planlösa promenad, med mål att gå vilse.
Det visade sig dock vara stört omöjligt att gå vilse. Det är nästan aldrig längre än 500 meter mellan tunnelbanestationerna och hur jag än gick, så stötte jag på en station. Man kan omöjligt gå vilse med tunnelbanan under fötterna.
När jag gick där, vilsen endast i egna tankar, så kändes staden ungefär lika stor som Backaplan på Hisingen.
Lagom i tid till klockan 6, navigerade jag mig fram till den svenska ambassadens portar. Nationaldagsfirandet skulle gå av stapeln klockan 18:30, så jag hade för avsikt att prata lite med exportkunnigt folk innan festen startade.
Det visade sig dock att festandet redan hade startat. Jag hörde ljudet från lekande och skrikande barn långt innan ambassadens ståtliga byggnad hamnade i mitt synfält. Innanför grindarna sprang smått hysteriska barn omkring med ballonger i händerna och de verkade alla vara höga på fläderdryck.
Föräldraskaran var i klar minoritet. Kidsen hade belägrat ambassaden och jag var förvånad över att det fanns så många barn i vår koloni.
Lite längre in på området stod en provisorisk bardisk, där öl och sprit serverades. Där stod också mina bekanta, som alla är pappor numera. För första gången kunde jag sälla mig till skaran och diskutera hjulstorlek på barnvagnar.
Eftersom alla hade barnen i sällskap, var det ingen som föreslog någon fortsättning på kvällen, trots att det var fredag och klockan bara var åtta.
Mol allena begav jag mig iväg till de skummare kvarteren, som Manictown har att erbjuda.
Inkastare, som nästan alla härstammar från Nigeria, avbröt min promenad var 5:e meter genom att sticka fram en färgglad broschyr i mitt ansikte och säga "Topless bar, Mister" eller "Neikidd wimen for you only, Mister". Utefter trottoaren står det så många nigerianer, så att man kan tro att man befinner sig i Afrika. Man ser dem inte under dagtid, utan de kryper fram först efter mörkrets inbrott.
De står ofta i klungor och är aggressiva och allmänt otrevliga. Säkert knarklangare hela bunten.
Många av dem har dessutom tagit över barer och nattklubbar i området. De får mer och mer inflytande i nattlivet.
Jag känner en viss irritation över den lokala maffians oförmåga att försvara sitt eget revir, men jag tror att vi sitter på en krutburk här. Snart går nigerianerna för långt, de trotsar maffians oskrivna regler, och då smäller det. Blodiga uppgörelser på gator och torg är att vänta.
Hoppas att jag själv inte sitter och smuttar på någon Dry Martini när det händer. Den lokala maffian skulle aldrig skada vanligt folk, men jag känner mig inte lika säker över den afrikanska maffian.

Jag knallade in i en bar på gatuplan och ägaren sken upp som en sol när han såg mig.
-"Hi, it's been a long time since your last visit", utbrister han och kramar om mig.
Så vitt jag vet har jag aldrig satt min fot i baren, men strange things happens in Manictown.
Eller så har jag ett jäkligt dåligt minne...

Bar

Snabba veckan

2008-06-05T12:41:00.000+05:00

Jag landade i måndags, har flummat runt på kontoret i några dagar och imorgon är det redan fredag! Attans vad denna veckan gick fort!
Sitter med världens smajl på nunan när sekreteraren kommer in och påminner mig om att jag jobbar på lördag också.
Plöstligt har jag halva veckan kvar att jobba.